Han föddes när våren började

Vår son föddes när våren kom men får aldrig uppleva hur den känns. Han får aldrig känna värmen från solens strålar, aldrig se snön smälta och isen bli till vatten.
Han får aldrig hålla oss vakna hela nätter för att han vägrar att sova, han får aldrig dra i katternas svansar när han försöker fånga dem, han får aldrig göra oss tokiga med sitt trotsande, han får aldrig hoppa i en vattenpöl eller skita ner sig i leran. Han kommer aldrig att få göra någonting som vi andra fick göra för han får aldrig uppleva livet.
Jag hoppas dock att han känner den oerhörda kärlek vi har för honom och den saknad vi känner efter honom.

En lite bättre dag?

Jag tror att det ändå blev en bra dag i dag, en bra dag i måttet jag mäter efter nu det vill säga. Det har i och för sig alltid kännts lite bättre efter att man har pratat med kuratorn, även om man kanske inte pratar om så mycket annat än vad jag och Petra redan pratar om så känns det på något sätt bättre. Kanske är för att man på nåt sätt får en bekräftelse på att ens sätt att tänka inte är helt galet och hur man agerar i vardagen (eller inte agerar) är helt okej.
På onsdag ska vi ”träffa” Noa för sista gången, han kommer då att ligga i en kista, och vi känner väl både glädje och sorg över detta.
På ett sätt så känns det bra att få se honom för sista gången samtidigt som det känns sjukt tungt och onsdagen kommer nog verkligen bli väldigt tung.
Vi har bestämt oss för att ha en liten ”hedersceremoni” för lilla Noa andra helgen i april. Vi kallar den hedersceremoni för det är lite svårt att ha en minnesceremoni av en person som folk aldrig har träffat. Vi tänker därför hedra honom istället.
Vi var och köpte ett par byxor som Noa ska ha när vi ser honom på onsdag och det var sjukt tungt, att köpa kläder till sin döda bebis är väl inget någon någonsin tänkt sig att göra.
Saknaden är inte mindre och inte sorgen heller men ändå känns denna dag något lättare en gårdagen.

En ny dag…

Ännu en dag har gått och en ny har börjat. Inte för det att livet på något sätt känns lättare att leva, snarare tvärtom. Livet är lika tungt att leva idag som det varit den senaste veckan, hur ska man orka med detta i längden? När kommer det att kännas bättre? För bättre kommer det väl att kännas någon dag, hur ska man annars klara av att leva?
Bara att klara av vardagen nu känns som en bedrift, att ta sig upp på morgonen, duscha, äta, handla, tvätta, städa, laga mat. Hur ska vi orka det, dag ut och dag in, om inget blir bättre snart…

Vår älskade son

Hur ska vi kunna leva våra liv igen, utan dig?
Hur ska dagen någonsin kunna bli ljusare, utan dig?
Hur ska vi någonsin komma ur detta svarta hål, utan dig?
Hur ska något någonsin kännas meningsfullt igen, utan dig?

Vår kärlek till dig är så stor och du fick aldrig uppleva den.
Varje dag känns som en svart evighet som vi inte vet hur vi
ska kunna ta oss ur.

Vi fick aldrig höra dig skrika, aldrig se dig sova, aldrig byta din
blöja eller trösta dig när du behövde tröst.

Du fick aldrig hålla oss vaken om nätterna för att du inte kunde sova.
Du fick aldrig se den första snön falla. Aldrig se solen skina. Aldrig dra
katterna i svansen när du försökte fånga dem.
Du får aldrig uppleva livet…

Du föddes när våren kom men fick aldrig uppleva den.

Våra hjärtan är tomma och vi vill bara ha dig här med oss,
för alltid, med oss…

Det värsta som kan hända…?

Den 22:a februari i år var vår lilla bebis planerad att födas. Varje gång vi var på MVC sa vår barnmorska att han var pigg och mådde bra, han hade det helt enkelt jätte bra där inne i magen.

Den 7:de mars hade den lille rackaren fortfarande inte kommit och vi fick en tid för igångsättning den 9:de samma vecka.

Den sista veckan innan detta så hade min kropp börjat känns väldigt tung och jag ville bara att bebisen skulle komma ut, förmodligen kände jag lika dant som alla andra som går över tiden. En gnagande oro fanns inom mig men jag slog bort den med att jag bara var trött på att vänta, vilket förmodligen även var fallet. På måndagen (den 7:de) tyckte jag att bebisen rörde sig lite väl lite men de rör sig mindre ju längre man gått i graviditeten och så på förmiddagarna brukade min bebis röra sig mindre.

På kvällen när jag gått och lagt mig och hunnit läsa en del i min bok så var det fortfarande väldigt lugnt och jag ”buffade” på bebisen för att få den att röra sig. Jag tyckte att jag fick lite respons och somnade. Efter bara någon timme så vaknade jag av att jag hade en ganska ordentlig verk och låg sedan vaken då jag fick fler verkar. Vi halv två tiden på natten så tyckte jag att bebisen inte hade rört sig något och jag försökte återigen få fart på den, ingenting hände och min sambo vaknade och fixade lite saft med isbitar i, vid tvåtiden tyckte vi att vi kände något och vi lugnade ner oss lite igen.

På morgonen så var bebisen hård, svårt att förklara hur det kändes, och jag nojjade ur totalt. Sambon ringde till Danderyd och vi fick komma in för koll.

Jag kände att det var något som inte stämde och hur mycket jag än försökte att intala mig själv att det inte var något fel så gick det inte. När vi kom in till Danderyd så skulle de göra ett CTG på bebisen och de tog fram nån apparat som de skulle använda för att registrera hjärtljudet. Barnmorskan började leta efter hjärtljudet med hjälp av denna apparat men hittade inget, oron växte inom oss båda (mig och min sambo) och chocken började så sakteliga smyga sig på. Då de inte hittade ett hjärtljud så kom en läkare in med en ultraljudsmaskin och började leta efter hjärtslag. Hon sa ingenting på vad som kändes som en evighet och sen tittade hon mig rakt i ögonen och sa att hon inte hittade några hjärtslag. Det var som att hela världen stannade och chocken tog över. Hur kunde de inte hitta några hjärtslag, han mådde ju så bra bara några dagar tidigare. Vi hade ju åkt in bara för att få höra att vi var nojjiga och bebisen mådde bra… En läkare till kom in och gjorde samma sak och vi fick det konstaterat att bebisen var död och den värsta dagen i våra liv var internationella kvinnodagen, den 8:de mars, 2011. Jag hoppas även att detta förblir den värsta dagen i våra liv…

Dagen är fortfarande lite rörig i mitt huvud då chocken nog inte la sig förens långt senare, för att vara helt ärlig så vet jag inte om den lagt sig helt ännu.

Under dagen så tog det en hel del blodprov på mig, 13 stycken för att vara exakt. Vi fick även gå upp en våning för att göra ett ytterligare ultraljud för att de skulle kunna ta ett fostervattenprov. Allt detta för att vi kanske ska kunna få någon chans till att få reda på vad som faktiskt hände, varför vår lilla bebis dog.

Under natten så blev värkarna mer påtagliga och jag fick morfin för att det skulle bli bättre, vilket det inte blev, jag mådde bara illa och spydde. På natten, vid tretiden, satt de igång mig då jag ändå inte kunde sova och tidigt på morgonen var jag så pass öppen så jag äntligen fick lite smärtstillande som faktiskt hjälpte, epiduralen, och lyckades slumra till nån halvtimme, detta fortsatte hela dagen med typ två timmars mellanrum. Hela denna dag var väldigt underlig, jag grät inte en enda gång och allt kändes bara overkligt. I och med att jag hade så mycket verkar och mådde så pass dåligt så låg jag i sängen hela dagen, min sambo (Petra) mådde väldigt dåligt och grät nästan hela dagen och det kändes jobbigt att inte kunna vara där för henne när hon behövde mig.

Vid 18tiden var jag helt öppen och de trodde väl att bebisen skulle komma ganska snabbt efter det men bebisen låg inte som den skulle och snurrades runt av livmodern, ansiktet låg dessutom först vilket gjorde förlossningen extremt jobbigt och utdragen. Hade bebisen levt så hade de taget den med kejsarsnitt för att bebisen skulle inte ha klarat sig annars. Under krystarbetet, som pågick i ungefär 1½ timme, så kändes det bara som att jag ville dö, vad som helst för att slippa smärtan.

Klockan 02.37 så föddes då äntligen vår lilla bebis, en pojke, som var 54 cm lång och vägde 3670 g. Han var hur underbar som helst och i all sorg så upplevde vi ändå en lycka. Han fick namnet Noa då jag inte tyckte det var någon tvekan alls att han var en liten Noa när han kom ut. Eftersom att han föddes med ansiktet först så såg han lite blåslagen ut men när man tittade på honom så såg man bortom det och såg hur underbart söt vår lilla pojke faktiskt var. Han såg så frisk och stor ut och därför trodde läkaren att vi kanske aldrig får reda på varför han dog. Förmodligen var det min kropp som helt enkelt inte orkade med att hålla honom vid liv längre.

Läkaren konstaterade även att han inte kunde ha dött på natten mot tisdagen utan han dock förmodligen natten mot måndagen eller på måndagen. Jag vet med 100% säkerhet att jag kände honom röra sig på söndag eftermiddag/kväll någon gång. Rörelserna vi kände efter det var förmodligen bara mina tarmar eller liknande.

Hur vi än vrider och vänder på det så fanns det inget vi kunde ha gjort, det som känns mest jobbigt just nu är att han förmodligen hade levt om han kommit ut på tid eller bara en vecka tidigare än vad han nu gjorde.