En liten bebis

En dag,
en natt,
en sekund i evigheten

Allt vände,
allt blev förtvivlan,
allt stannade upp

Livet blev ett annat,
livet blev livlöst,
livet blev sorg,
livet blev saknad

En liten bebis att hålla nära,
utan andetag,
utan skrik,
en liten bebis att hålla nära

Två mammor saknar

Två mammor längtade,
två mammor förberedde sig,
två mammor skulle få en liten bebis.

Två mammor saknar,
två mammor känner förtvivlan,
två mammor fick en död liten bebis

Ångest…

Har börjat få ångest, ganska ordenltig sådan. Men var hos kuratorn igår och pratade om det, känns skönt att prata med någon annan än Petra, även om det känns skönt att prata med henne också. Man får infalsvinklar som man inte har haft tidigare. Insåg även att det ibland inte är så enkelt som man tror att det är. I grund och botten så beror nog ångesten delvis på att jag inte vet vad som händer efter döden, detta kanske låter konstigt, inte det att jag inte vet vad som händer döden men att ångesten delvis skulle bero på det. Men jag har ju trotts allt förlorat min son och alla föräldrar vill väl sina barn väl, att inte ha någon tro eller ”vetskap” av vad som händer efter döden påverkar så klart ens tankar. Hade inte ens slagit mig att det kunde vara en del av probelmet. Petra och jag pratade lite grann om vad som kanske kan hända efter döden, vi blev nog inte så mycket klokare av det men jag tror ändå att det var bra. Vi har väl snarare ett gemensamt hopp att lilla Noa är någon annanstans, någonstans bra, än att vi kanske rent ut tror det.
Skönt att ha en smart kurator som kan hjälpa en att komma fram till vad problemet, i alla fall delvis, bottnar i.
Vi pratade även om att vi inte orkar tänka på Noa hela tiden utan försöker sysellsätta oss med annat för att orka, vilket man kan få lite dåligt samvete av, kuratorn säger dock att det inte är konstigt, att det kanske snarare är bra. Man orkar ju faktiskt inte bära på en konstant sorg, så är det, vi måste ju göra någonting för att orka leva vidare. Att alltid tänka på Noa kommer ju inte att fungera i längden…
Petra ska börja jobba på torsdag, vilket känns lite jobbigt, hon behöver nog dock det och hon ser fram emot det. Vi har dock gjort en halvt ”krisplan” så vi vet vad vi ska göra för att underlätta dagen, framförallt för mig men även för Petra. Jag har tänkt att kolla på Buffy och vampyrerna för att ha någonting att göra hela dagen och sen ska vi höras via telefon några gånger för att kolla hur båda mår.
Läkaren vi träffar ibland hade ett förslag med ett sms system och att 1 eller 2 betydde kris och 10 betydde ”topp” var det 1 eller 2 så skulle Petra sätta sig i en taxi hem, detta slopade vi då det i alla fall skulle ta minst en halvtimme för Petra att komma hem och det känns som att då är väl förhoppningsvis krisen över, vi ska då istället ha telefonkontakt och hoppas att det räcker…

Den enorma saknaden…

Jag mår illa, det känns som jag ska spy, klumpen i hjärtat och saknaden är så tung.
Igår fick jag nog en ångestattack, har aldrig haft ångest förut så det är svårt att veta hur det känns men är ganska säker på att det var ångest jag hade igår.
Jag kan bara inte förstå varför han togs ifrån oss… Jag älskar och saknar honom så otroligt mycket och livet känns så meningslöst utan vår lilla Noa…

En så oerhörd saknad

Jag saknar våran son så oerhört mycket, hela kroppen värker och det känns som att jag inte orkar med någonting. Saknaden och sorgen är så enormt stor. Varför kunde inte vår lilla plutt få vara med oss?
Om några timmar så är det tre veckor sedan vår underbara son föddes, varför kunde han inte få ha levt, varför klarade han inte av de sista dagarna?
Hur kan människokroppen vara så konstigt skapad att man inte klarar av att hålla sitt barn vid liv?!
Värken i kroppen av saknad är obeskrivbar och jag fattar inte hur vi ska ta oss ur detta!
Älskade lilla Noa varför fick du inte vara här hos oss?!

”Hektisk” helg

I helgen hade vi bestämt oss för att börja träffa lite människor för att på något sätt komma lite vidare. I fredags så började det med att vi träffade Petras kusin med familj. Jag hade räknat med att vara där nån timme eller så men vi kom hem efter två på natten och hade det riktigt trevligt. Det var nog bra att träffa lite andra människor än varandra och de på sjukhuset, det var ganska lagom att göra det nu. Man börjar kunna ta in lite vad som händer med andra och hur livet faktiskt ”ska” vara.
På lördagen så fortsatte det med besök hos Petras föräldrar och det blev nästan en heldag. Där fick jag en liten ”gråtattack” men det är ju sånt man får räkna med. Igår var syrran och Abbe här och det var lite konstigt att se någon annan stå och laga mat i sitt eget kök, dock väldigt skönt…
I morgon ska vi försöka åka till Babyland, innan vi träffar kuratorn, för att lämna tillbaka de sakerna som vi köpt där. Det känns som ett lagom steg att ta nu. Orkar vi inte göra det i morgon så tänkte vi i alla fall försöka göra det i samband med ett kuratorbesök utifall att det blir väldigt jobbigt.
Just nu känns det lite bättre och jag hoppas att denna vecka blir lite bättre än första delen av förra veckan var…

Helvete…

Jag vet inte vad man annars ska säga, allt känns bara mörkt och livet suger verkligen. Livslusten är nästan helt borta och det enda jag vill är att vara där Noa är, jag fattar verkligen inte hur jag ska orka ta mig vidare utan min lilla son. Livet är bara så jävla orättvist, varför ska barn behöva dö?
Varför får människor som super, knarkar och röker under graviditeten friska barn? Varför får människor som slår sina barn barn? Varför finns det ingen rättvisa? Vad har vi gjort för att förtjäna denna oerhörda förlust? Saknaden efter honom är så oerhört stor, jag vill verkligen inte något annat än att vara där Noa är… Varför fick han inte stanna här med oss?!

Två veckor

Idag skulle vår lilla ängel ha blivit två veckor.
Istället för att ha upplevt två veckor av oändlig lycka så har vi upplevt två veckor av oändlig sorg. Sorgen för min del har bara blivit värre de sista dagarna, vilket kuratorn tror beror på att min kropp börjar bli bättre och kan därför börja hantera de själsliga såren på ett bättre sätt.
Jag känner bara att livet känns så meninglöst och det är jobbigt att tänka på en morgondag eller en fortsättning.
Att jag har Petra hjälper dock otroligt mycket och om det inte vore för henne så vet jag inte hur jag skulle orkat med livet alls just nu.
I helgen ska vi försöka träffa lite ”folk” förutom de på sjukhuset, det känns både bra och skrämmande. Det är nog dock dags att ta det steget för att på något sätt komma ut i verkligheten lite ytterligare.
Vårt hus känns lite som ett fängelse samtididigt som det är en fristad. Det är bara vi här, vi slipper förhålla oss till andra, samtidigt gör detta dock att det känns lite som ett fängelse då det är jobbigt att ta sig utanför denna trygga zon…
Önskar så mycket att Noa kunde vara här med oss, älskar och saknar honom så oändligt mycket…

Sista träffen…

Idag var vi och ”träffade” Noa för sista gången, han låg så fint i en kista i ett litet kapell vid Danderyds sjukhus.
Hela kvällen i går var fruktansvärt jobbig och det var nog mycket på grund av att det blev ytterligare ett steg verkligare, eller så var det bara en väldigt jävlig dag igår. Vaknade även tidigt i morse och kunde inte låta bli att gråta.
Konstigt var dock att jag knappt grät något alls när vi var hos Noa i kapellet, han var så fin och saknaden blev inte precis mindre när man var där. Han såg dock mer död ut denna gång än vad han gjorde sist, hur nu det är möjligt. Det var ju inte på något sätt så att han såg levande ut när vi träffade honom efter förlossningen men ändå så blev det så mycket mer påtagligt att han var död nu. Kanske det även berodde på att man har kommit över chocken.
Jag tror jag har kommit till en mer aggresiv och frustrerad fas nu och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag blir fortfarande sjukt ledsen och livet känns inte värt att leva men jag känner även en växande aggression som jag inte vet hur jag ska hantera, jag vill ju inte att den ska gå ut över Petra (eller katterna) vilket den dock gör, i alla fall till viss del.
Att jag fortfarande inte mår bra fysiskt har väl sin del i det hela men det känns fortfarande jobbigt när man inte vet hur man ska hantera situationer.

Vi har fått mycket stöd från människor runt oss och det känns väldigt bra, man märker hur många som genuint faktiskt verkar bry sig och som blir väldigt berörda av vad som har hänt. Bara att veta om att alla dessa människor finns känns bra även om inte sorgen blir mindre så känns det ändå skönt att veta att det är folk där ute som känner med oss och som finns där när och om vi behöver dem.

Saknad

Jag vill skrika, slå, sparka och gråta. Mitt hjärta känns tomt för saknaden efter dig är så stor. Jag vill kunna vrida tillbaka tiden och tvinga dig att komma ut på tid, vad som helst för att få ha dig här.
Saknaden efter dig är så enorm, det var ju inte så här det skulle bli, det var ju inte så här vi skulle ha det. Varför fick du inte fortsätta ditt liv utanför min mage, varför fick du aldrig andas den friska vårluften?
Vi saknar dig så enormt mycket och allt känns så hopplöst när vi inte får ha dig här hos oss…

Vi älskar dig så innerligt och oändligt! Varför fick du inte vara här hos oss…