De jobbiga dagarna

Tre år. I morgon är det tre år sedan vi fick det fruktansvärda beskedet att vår lilla bebis som vi väntade på hade dött där inne i magen. På måndag är det tre år sedan han föddes. En tillsynes perfekt bebis. En bebis som förmodligen hade fått fira sin treåsdag nu om jag då vetat vad jag idag vet. Jag har slutat tänka på ”tänk om” för det kommer aldrig att förändra någonting. För det mesta tycker jag inte att jag bär skulden för det som hänt. Det betyder inte att jag inte önskar att jag åkt in när fosterrörelserna minskade. Jag litade blint på vården. Förmodligen hade man då sett att det var lite fostervatten och därför satt igång mig. Det är en indikation på att moderkakan inte jobbar som den borde och det var ju väldigt lite fostervatten när Noa föddes. När de skulle ta fostervattensprovet (som de tar när en bebis har dött i magen) så fanns det nästan ingenting kvar. Läkaren fick leta och det var precis att han fick ut den mängd som de behövde och det krävdes muskelstyrka.

När de nya rutinerna införs (ultraljud vid 41+0) så är det bland annat fostervattensmängden de kollar på. Ser inte allt bra ut så blir man igångsatt. Jag tycker det är jätteskönt att de börjar med dessa rutiner och hoppas resten av landet tar efter för det räddar bevisligen liv och jag tror att vi idag hade haft en liten treåring här hos oss om dessa rutiner fanns då, i februari för tre år sedan.

Att får ännu mer bekräftat att Noa förmodligen hade levt om jag(vi) åkt in när jag märkte att fosterrörelserna gick ner känns självklart väldigt jobbigt. Att få höra av en läkare att de hade satt igång mig om de sett att fostervattennivån var låg känns jobbigt. Men jag vill veta.  Att jag inte har tänkt på det där med fostervattnet fören nu känns lite underligt men kanske var jag inte redo att tänka på det fören nu. Vår läkare från tidigare sa inte så mycket om fostervattnet och kanske för att hon inte tyckte det var viktigt. Viket det inte var för det fanns ju inget som kunde göras och hon visste ju att vid kommande graviditeter så har man en annan koll. Hon hade förmodligen svarat ärligt om vi frågat rakt ut och det är det viktigaste.

När vi var sist hos specialistmödravården så berättade vi för läkaren vad vår första barnmorska sagt och man såg verkligen på läkaren att hon tyckte det var helt otroligt. Den barnmorskan frågade rakt ut (vid flera tillfällen) om jag märkt av minskade fosterrörelser och hon sa flera gånger att det ska minska på slutet. Jag har inget ont om henne för det var ju så de lärt sig och det var ju den informationen som fanns överallt då. Skulle jag höra samma sak nu så skulle jag däremot reagera ordentligt för man borde som barnmorska vid det här laget veta så mycket bättre. Men det finns väl de som är envisa och tycker att de har ”bevis” för att det är så och därför fortfarande sprider falsk information. Det är säkerligen fortfarande bebisar som dör i magen på grund av den felaktiga information och det gör mig så förbannad. Är ett liv i magen, ett liv som med största sannolikhet skulle klara sig utanför magen, mindre värt än något annat liv? Ibland verkar det som att folk tycker det och det är för mig helt obegripligt. Tolka inte detta som att jag är abortmotståndare för det är två helt olika saker och inget som ska blandas ihop (vilket det ofta görs av just abortmotståndare).

Känns som att detta inlägg blev något annat än vad som var meningen men det är så mycket tankar runt den här tiden. Det börjar på ett sätt redan i februari, hade Noa kommit på tid så hade han ju varit ett februaribarn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra på Noas födelsedag, jag vill göra något för att hedra honom men jag vet inte vad. I år verkar det blir så varmt som det var när Noa föddes så kanske jag kan göra något litet blomsterarrangemang och ställa ut. Ta fram lite lyktor och tända. Jag skriver jag för Petra jobbar och jag känner att jag vill göra något litet extra den dagen. Vi har ju ingen grav men en liten hörna som är meningen att det ska vara för honom. Den hörnan är väl inte vad jag hade tänkt och det kanske börjar bli dags att göra en ansträngning för att få den till någonting som jag/vi vill ha. Men ingen av oss är några trädgårdsmästare direkt så det är svåt

Nu måste jag sluta för jag har Noas underbara lillebror här hemma och han tycker jag är tråkig nu…

Specialistmödravård och nya rutiner vid överburenhet

Idag var vi på inskrivning på specialistmödravården och det var väl inte så mycket med det.  Känner kanske inte jättebehov just nu av att gå där men tycker ändå att det är skönt att ha en läkarkontakt för de kan ju bestämma lite mer och det är lättare att göra upp en plan och faktiskt få följa den. Vi kommer att göra notch-ultraljud nästa vecka vilket läkaren tyckte var lite konstigt för det gör man tydligen egentligen bara om man har haft havandeskapsförgiftning eller om tidigare barn har varit tillväxthämmat. Vilket ingen av dem har, Noa var ju normalstor när han föddes. Förmodligen hade han ändå blivit lite tyngre om allt hade stått rätt till med den graviditeten men han var helt inom ramen för vad som anses som normalt storlek- och viktmässigt. Kan vara så att de anser lite olika angående notch för på vår andra läkare (hon som konstaterade att Noa hade dött) sa att man alltid gör det när man tidigare förlorat barn och det är väl framförallt om man inte vet anledningen. Tydligen är det så att notch har man alltid i början av graviditeten och det är därför det ultraljudet inte får göras innan 24 fullgångna veckor och bara behövs göras en gång. För har man det då inte så får man det helt enkelt inte.

Vi gjorde även ett litet ultraljud idag, vi gjorde ju ett förra veckan och ska göra ett om mindre än en vecka men jag har varit lite sjuk och då blir jag alltid extra orolig så kändes skönt att bara få kolla lite.

Jag fick även veta att de från och med första april kommer att ändra rutinerna vid överburenhet och göra ett tillväxtultraljud i vecka 41+0 och det tycker jag är en helt underbar nyheter. Nu kan ju inte det rädda Noa men man har sett en skillnad på överlevnaden på de sjukhus där detta görs och där det inte görs. Tydligen har detta gjorts på KS (Karolinska) i Huddinge i flera år men inte på KS i Solna och då har de ganska lätt nu sett att det är en skillnad. Sen fick jag även veta andra saker som ställer mig ännu mer frågande till att man i vissa landsting får gå över mer än två veckor. Anledningen till att man inte vill sätta igång är för ökad risk för kejsarsnitt och användning av sugklocka men mellan veka 42+0 och vecka 43+0 fanns det ingen ökning och då ändrade man till att sätta igång vid två veckors överburenhet istället för tre. Då kan man ju undra varför dessa rutiner inte är standard i alla landsting.

Vi har nu också en plan för resten av graviditeten. Vi ska som sagt göra ett ultraljud nästa vecka sen blir det typ en månad till tills nästa ultraljud och i samband med det ska vi även träffa läkaren på specialistmödravården (samma som vi var hos idag). Efter det så görs tillväxtultraljud var fjärde vecka (oftare om vi skulle vilja eller om man finner det nödvändigt av andra anledningar). Igångsättning sker med största sannolikhet lite innan 38 fullgångna då detta infaller en helg och de har färre läkare på kvinnokliniken då och därför helst sätter igång innan dess. Vi har fått ett datum och det kommer jag försöka hålla (vill ju inte bli igångsatt allt för tidigt heller då det ökar risken för att bebisen hamnar på Neo och det vill vi gärna undvika). Jag hoppas att det är en plan vi kan följa utan allt för mycket oro men blir det oro så blir det. Inte så mycket man kan göra åt det.

Blev ett långt (och kanske lite rörigt?) inlägg idag…

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

App

Måste bara få göra lite ”reklam” för en app som min fru har gjort. Det är en väldigt simpel app men den är extremt praktisk. Den heter kostråd för gravida och innehåller kostråden som finns på livsmedelsverkets webbplats. Appen finns bara för Windows Phone 8, vilket förövrigt är ett underbart operativsystem. Till de andra opertivsystemen finns kanske någon liknande app men jag tror inte livsmedelsverket själva utvecklar appar. Frun har även gjort några andra praktiska appar till Windows Phone (bla en för när man vabar eftersom att försäkringskassa själva inte utvecklar appar för Windows Phone) men just den här med kostråden tycker jag är jättebra. Vet hur krångligt det har varit tidigare när jag varit gravid och man vill kolla upp något. Kan även tillägga att alla appar hon har gjort är gratis.

Ett litet klädesplagg

Den här fina lilla pyjamasen hittade jag på lindex och kunde inte motstå att köpa den. Någonting ska jag väl få köpa även till skrutten i magen. Vi har dessutom inga pyjamaser i storlek 50 så det kunde behövas. De Elliott hade var enorma på honom i början (var nog även lite stora i storleken).

Pyjamas
En liten pyjamas till den lilla i magen

Vi har pratat om att ta reda på könet på den lilla i magen och jag är lite sugen på det denna gång mest för att om det är en tjej så känns det befogat att köpa lite nya kläder. Vi har ju så mycket kläder annars men är det en tjej så vill man kanske ha någon klänning eller så också…

Denna gång känns inte könet viktigt alls. Inte för att det skulle ha spelat någon roll de tidigare gångerna heller men någonstans fanns en önskan om en pojke. Med Elliott var det extra mycket så. Nu har vi ju två pojkar så skulle ju vara kul med en tjej men samtidigt så skulle det vara precis lika kul med en pojke.

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

Räkna fosterrörelser

Jag vill mest dela med mig av en väldigt viktig länk där man får hjälp att lära sig känna fostret i magen. Det är sån oerhört viktig kunskap och jag tror att om man är en person som är i farten mycket så är detta extra viktigt. Jag gjorde detta när jag var gravid med Elliott och tyckte det inte bara var en mysig stund utan också lugnande.  Rörelserna i magen är det sättet som man som blivande mamma kan veta hur fostret/barnet mår. Jag räknar med att det tar några veckor till innan jag kan börja räkna fosterrörelser. Nu är jag mest glad om jag känner den lille mycket en dag.

3-årsdagen närmar sig

Det börjar närma sig Noas treårsdag och det känns. När jag ser andra fira sina små treåringar så gör det så ont. Jag tänker att tänk om han hade kommit ut bara lite tidigare, om han hade kommit ut två veckor tidigt istället för två veckor sent så skulle han nog vara här med oss. Jag trodde inte det skulle börja så tidigt i år, jag trodde jag kunde stå emot smärtan i några veckor till. Men tydligen inte. Det bara kom över mig nu när jag såg en facebookvän skriva att deras dotter fyller tre år. Det är så fruktansvärt orättvist. Det är orättvist att barn ska behöva dö att föräldrar ska behöva känna den enorma smärtan efter att ha förlorat ett barn. På ett sätt är det skönt att sorgen kommer för det är så lätt att tänka på Noa som i ett annat liv men samtidigt så gör det ju så ont. Det är över en månad kvar till Noas treårsdag men han var ju beräknad i februari och det var flera, dels ur föräldragruppen men också bekanta som hade barn som var beräknad samma dag eller precis innan Noa var beräknad. Alla fick de friska levande barn och innan eller väldigt nära efter beräknad födsel. Det enda som är bra är väl att ingen av dessa personer umgås vi med men det känns ändå jobbigt. Jag kommer ihåg för tre år sedan hur jag trodde att bebisen i magen var på väg ut och jag var ganska övertygad om att den skulle födas innan beräknatdagen. Kanske hade han också gjort det om jag fött barn tidigare, min kropp fattade nog bara inte vad den skulle göra. Eller jag vet inte riktigt. Man kan ju spekulera i evighet utan att komma fram till någonting för vi kommer ju aldrig att få veta mer än vi vet idag.

Trött, fosterrörelser och lite oro

På något sätt har rutinultraljudet gjort graviditeten mer verklig, eller kanske bara gjort så jag vågar tro och hoppas lite mer vilket i sin tur har gjort att oron har ökat lite. Inte jättemycket och absolut inte hela tiden men ändå så det till och från blir ganska påtagligt. I fredags ringde jag MVC för att kolla om vi kunde komma in då istället för i morgon (om vår barnmorska hade tid då) det hade hon inte. Jag ringde och ville ändra tid för att jag var lite smått orolig och då tyckte hon att det var bra om jag kom in och lyssnade lite om det kunde lugna och eftersom att det var innan helgen så kändes det lika bra att göra det. Jag märkte att jag inte var så jätteorolig när vi väl var inne men det var ändå skönt att få lyssna lite och jag vet ju hur jag är, ibland får jag svårt att stoppa mina konstiga tankar och oron kanske hade blivit värre och då var det ju bättre att åka in när MVC var öppet än att åka in på helgen och behöva åka till gynakuten. När hon vi skulle lyssna på fostret så tog det en evighet innan hon hittade hjärtljuden (jag har ju moderkakan i framvägg) och det blev faktiskt lite jobbigt. På fjärde eller femte stället som hon lyssnade på så hittade hon fostret och hjärtat slog så fint och jag blev med ens lugn. När jag åkte hem sen så kände jag så klart lilla skrutten som bara den och har faktiskt känt den halvmycket efter det. Nästan så man kan känna den på utsidan. Jag hoppas att jag snart kommer att känna den mer regelbundet för det gör mig mycket lugnare (än så länge i alla fall). Moderkakan låg ganska högt upp så har jag tur så kommer den bara delvis ligga ”i vägen” för att känna även små fosterrörelser.

Jag är väldigt trött nu för tiden och det har blivit värre nu så det är nästan så jag hoppas på att jag har lite järnbrist så det är orsaken till min trötthet. Vi ska ju till MVC i morgon och då lär hon ju kolla det. Jag ska även kolla om hon kan skriva en remiss så jag får kolla sköldkörtelvärdet igen eftersom att jag i förra graviditeten åt högre dos av levaxin än vad jag gör nu. Sen att ha en 1½-åring att ta hand om gör väl inte att man blir mindre trött, det är ju nästan omöjligt att få så mycket sömn som jag kunnat ta de tidigare graviditeterna. Jag ska plugga halvtid nu och Elliott går 75% på förskolan så förhoppningsvis kan jag få lite vila på dagarna i alla fall. Försöker även få Petra att ta ut en kvartsdag i veckan så hon kan hämta Elliott då men hon vill göra det på fredagar och då känns det som att det kan kvitta för hon är ju i alla fall hemma på helgen. Får se hur det blir.

Nu ska jag gå och hämta min lilla trotsiga son och hoppas att han är på sitt solstrålshumör (förmodligen inte efter sin längsta dag på förskolan hittills). Men man ska inte klaga för tänk vad mycket rikare mitt liv har blivit tack vare den underbara lilla killen.

Gjort RUL och haft lite fjällsemester

I fredags så gjorde vi då äntligen rutinultraljudet och jag var faktiskt lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Hjärtat slog som att det skulle hoppa ur kroppen men i jämförelse med rutinultraljudet som jag gjorde med Elliott så var jag kolugn. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi har ju faktiskt ett levande barn hos oss nu och vet att en graviditet faktiskt kan gå bra även för oss.

RUL 2014-01-17
RUL 2014-01-17

Oron har faktiskt börjat komma lite starkare nu men det är mest när jag har ont och är trött (vilket jag har/är för det mesta). Det är svårt att lyssna på kroppen eller i alla fall  göra som den säger till en när man har en liten trotsig 1½ åring. Tur är väl kanske att han går på förskola. Jag tar ju det största ansvaret när det gäller honom också, eller det är jag som är hemma med honom mest på vardagarna kanske man ska säga. Petra tar ju ett lika stort ansvar hon, tycker jag. Jag pluggar ju – fortfarande, och det på distans och just nu bara på halvfart så då blir det ju naturligt att jag är mer med Elliott. Men lite jobbigt är det för det blir en brottningsmatch varje gång vi ska gå dit och varje gång vi ska gå hem. Får man chansen att trotsa så måste man ta den hur gärna man än vill gå ut. Men jag klagar väl egentligen inte men det är klart att man blir lite extra trött i kroppen av allt detta framförallt eftersom att jag är så extremt otränad – vilket jag bara har mig själv att skylla.

Vi har också haft tid för lite semester, därför uppdateringen dröjde, och det var väldigt skönt att komma bort lite. Det var väldigt kallt så blev mycket inomhushäng för mig och Elliott (jag åker inte utför när jag är gravid eftersom att jag är så extremt kass på att åka). Sista dagen badade vi också jag, Elliott och Elliotts mormor (Petras mamma) då det var -27 grader ute och vi hade ledsnat lite på att hänga i värmestugor. Kändes verkligen skönt att komma bort lite och det gick över förväntan att åka 60 mil med en liten killa. Dora på DVD var tydligen väldigt bra.