In till stan

Idag ska jag in till stan och fika med några vänner, ska bli väldigt kul att träffa dem, jag saknar dem. Det känns ibland så tomt att inte plugga på det sättet jag gjorde för ett år sedan, då var det en naturlig del av veckan att träffa sina vänner.
Jag ska in till stan, jag ska åka tuben och sedan sitta på ett fik och jag har inte Petra med mig. Det blir ett stort kliv idag och jag är både livrädd och ”förväntansfull”, jag hoppas att det går bra. Jag försöker stålsätta mig för alla bebisar och gravidmagar som jag kommer att se.
Jag hoppas att det går bra idag så jag vågar ta mig in till stan snart igen, så att rädslan för att vistas bland människor sakteliga går tillbaka till vad den var förut, hanterbar.
Det har väl även börjat julpyntas vilket inte direkt heller gör det lättare för vem vill fira jul när julen är till för de små och den lille som man har inte längre finns hos en?! Alla julpynt vi köpte förra året för att vi skulle få en liten bebis, en liten bebis som skulle fira julen med oss året efter. Hur ska jag kunna pynta mitt hus med pynt som köpter för en bebis skull, en bebis som är död?!
Kanske drar vi till fjällen över jul även om jag är tveksam till att det hjälper för inte försvinner julen för det. Jag vill bara gå i ide och vakna upp när julen och allt där till är borta men jag kan ju inte gömma mig för alla högtider bara för att Noa skulle ha varit med.

I går var vi på samtalsgrupp med Spädbarnsfonden och då sa en av de som håller i det att sorgeprocessen tar cirka 1½ år och det var lite komiskt för jag tänkte för bara några dagar sedan att det nog dröjer minst lika lång tid till (som den tiden som har gått, sju månader) innan man kommer att kunna känna sig lycklig igen eller kunna svara bra på frågan om hur man mår. Det är ju inte så att jag befinner mig i det stora svara hålet fortfarande men jag sörjer ju fortfarande djupt och jag saknar honom fortfarande enormt mycket. Jag tror inte att sorgen någonsin försvinner helt men jag tror att själva processen kommer att försvinna. Man kommer säkerligen ha stunder som är jobbiga även om 20 år men det kanske ändå kan vara bra för det betyder ju att barnet alltid är med en. Jag kan även känna en lycka av att jag fick Noa och även när jag tänker på honom så känner jag en lycka av att han finns i mitt liv, för det gör han även om han inte finns i mitt liv på det sättet som jag hade trott och önskat.

För det mesta så mår jag så mycket bättre…

Jag mår bättre nu, för det mesta mycket bättre, och har därför inte samma behov av att skriva längre. Det kommer förmodligen att komma dagar, stunder, kanske veckor där allt känns mycket jobbigare igen men jag har lärt mig lite att leva i nuet, till viss del i alla fall. Man kan ju inte bara leva i nuet för då skulle man ju inte ha någon framtid, för att få en framtid som man vill ha så måste man kämpa och planera, även om planerna inte alltid går som har tänkt sig. Det gäller att inte ge upp, det gäller att föröka se framåt, i den mån man klarar av det.
Bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag inte gråter eller blir ledsen över att Noa inte är här. Jag gråter oftast inte lika länge längre och ofta så mår jag bättre ganska mycket fortare igen. Självklart så önskar jag fortfarande med hela mitt väsen att vår lilla Noa skulle få vara här. Men livet måste gå vidare, vad har vi för val?!

Jag spelar en hel del TV-spel nu och jag tycker att det hjälper, man kopplar bort allt för en stund och koncentrerar sig på spelet. Det är ganska skönt.

På lördag ska vi ha fest, känns lite kaosartat just nu och inte alls speciellt välplanerat. Har så mycket kvar att fixa, stolar, bord, tallrikar, bestick, glas och maten. Det enda som egentligen är klart är drickat, det har vi i så stora mängder så hälften vore förmodligen nog.

Återbesök hos barnmorskan – MVC

Idag var jag och Petra på återbesök hos barnmorskan vi gick till under graviditeten, jag kände väl egentligen inte ett jätte behov av att gå dit men kände ändå att det kunde vara skönt att ha varit även där. Nu så här i efterhand så känns det jätte bra, vi pratade kanske inte direkt om graviditeten och sånt utan mer om hur livet är och blev. Hon ville att vi skulle höra av oss när vi fick ett levande syskon sen så vi lovade att vi även skulle komma på besök då. Vi kommer att gå på MVC i Danderyd vid nästa graviditet då jag inte direkt har några ”ärenden” i stan längre och även specialistmödravården ligger ju där.

När jag åkte till MVC så åkte jag från en kompis som bor tio minuter där ifrån, det tog dock 1½ timme att komma fram, hade nog gått fortare att gå… Helt sanslöst, de har stängt söderledstunneln och jag hittar ju inte i stan så jag hamnade nån konstig stans och GPS ville att jag skulle åka tillbaka och ”försöka igen”, det blev för mycket så jag började gråta och fick panikångest där i bilen, lugnade dock ner mig själv. Kände mig jätte löjlig, lyckades i alla fall ta mig till centralen där Petra mötte upp (hon åkte tillbaka från mama mia) och körde sista biten till skanstull, tog väl typ en halvtimme (borde ta fem minuter). Det var ju tur att barnmorskan inte hade några mer patienter den dagen och skönt att hon stannade så vi ändå fick det här ”gjort”, hon var nog i och för sig mer angelägen att träffa oss än tvärt om även om det verkligen känns skönt att ha varit där nu så här efter. Det var inte så hemskt som jag trodde det skulle vara.

Vi har även haft översvämning på vår baksida idag och hoppas på att det inte ösregnar något mer i natt och att de kommer, som utlovat, och fixar avloppen… Petras hårda arbete är riskabelt nära att vara i onödan om det fortsätter så här… Ibland är det inte roligt att bo i hus…

Träffade som sagt även en kompis idag och jag kände mig faktiskt lite gladare, vad små saker ändå kan göra att man mår bättre…