Sköldkörteln

Ringde en läkare från MVC idag och det visade sig att jag hade väldigt lågt sköldkörtelvärde, tydligen så lågt så hon trodde inte att jag skulle kunna sluta med medicineringen efter graviditeten. Känner mig inte så jätte bekymrad faktiskt, känns lite skönt för det kan ju betyda att jag blir piggare när jag får i mig medicin. Jag vill ju i och för sig helst inte äta någon medicin alls när jag är gravid men jag hade väl räknat med att få äta detta under graviditeten. Ska ta ny prover sen om fyra till sex veckor igen, läkaren trodde att jag kommer att behöva öka dosen under graviditeten. Tror jag måste läsa på lite om detta och se om jag ska oroa mig eller inte men det är ju långt ifrån ovanligt att man har ämnesomsättningsproblem när man är gravid så det känns som att jag inte direkt är den första som äter medicinen och skulle den vara förlig för fostret så borde de ju ha hittat på nån ny medicin vid det här laget…

Inskrivning specialtistmödravården

I morgon skulle vi ha haft inskrivning på specialistmödravården och fått gjort ett ultraljud men Petra fick ett sms i morse av våran läkare (från förlossningen) att hon inte kunde i morgon så vi ska dit på fredag istället. Har både bävat och väntat på att få se den lilla igen och det känns lite jobbigt att det blev uppskjutet en dag, jag är inte irriterad eller så men känns bara lite surt. Kan hon inte i morgon så har hon säkerligen en bra anledning till det och det är ju sånt man får räkna med, hon har ju vara jätte bra mot oss så jag vill ju väldigt gärna att det är henne vi träffar vid inskrivningen.
Jag kan dock tycka att det känns lite jobbigt att det var hon som konstaterade att Noa var död och nu ska hon göra ultraljud och förhoppningsvis se ett friskt levande litet embryo, vet inte varför det känns jobbigt, det bara gör det. Har hon väl gjort det och allt ser bra ut så tror jag inte att det blir lika jobbigt om hon skulle göra nåt ultraljud igen men just det här första.

Hade för övrigt en jobbig dag igår, tänkte så mycket på Noa och hur stor han skulle vara nu vad jag saknar honom!

Döden och det nya livet

Det känns så svårt att glädja sig åt det nya livet som växer i mig, jag tänker så mycket på det livet som inte blev, på lilla Noa som då i juni skulle vara ett år och tre månader. Jag är så rädd att jag inte ska kunna älska det lilla livet som växer inom mig, att jag bara kommer att önska att jag hade Noa här istället. Jag vill ju så gärna ha en liten bebis hos oss i juni, det vill jag verkligen, men samtidigt så saknar jag min lilla son så oerhört mycket och just nu så känns det bara så tungt. Jag är gravid men jag väntar inte barn. Jag vet att det växer ett embryo där inne (jag hoppas i alla fall att det fortfarande gör det) men jag kan inte förstå att det ska bli en liten bebis, tänk att det kanske kan bli en levande liten bebis. Tänk om lilla Noa kan få bli storebror och jag få bli mamma till ett levande barn, ett barn som ska ammas ett barn som jag kan känna nära mig, få känna barnets andetag…

Vad jag älskar och saknar min lilla Noa!

Inskrivning

Idag ska vi på inskrivning på MVC (mödravårdscentralen) och det känns mest bara konstigt och jag har egentligen ingen lust alls till det. Kanske låter det konstigt, att jag inte har någon lust, men jag känner mig inte så säker på att jag fortfarande har ett levande litet embryo där inne. Tankar, jag blir tokig. Jag vet ju att alla graviditeter ser olika ut, det är väldigt få som har två identiska graviditeter även om de får väldigt många barn, men ändå kan jag inte låta bli att vara orolig när jag inte mår illa. Jag är bara så rädd för att få missfall, att återigen hamna i hopplösheten och rädslan för att aldrig få ett levande barn. Jag känner ju dock andra symtom så jag borde ju inte vara så orolig men det är så svårt att låta bli, jag har mensvärk varje dag, mina bröst ömmar ibland och de växer fortfarande. Jag borde väl därför kunna lita på att jag fortfarande har ett levande litet embryo där inne?! Dessutom sa vår läkare (från förlossningen) när Petra pratade med henne att eftersom att det såg bra ut när vi gjorde det vaginala ultraljudet så är chansen 98% att det går bra och det är ju ändå ganska bra odds, sämre odds än att ett barn ska födas levande i vecka 42 men ändå… Men det är väl så här det får vara, jag hoppas bara att vi har en levande liten bebis hos oss i juni nästa år, en frisk, levande liten bebis… På ett sätt så skulle det ju vara skönt om denna graviditet blev lättare fysiskt, även om ironin skulle vara fin när man sen sitter med ett levande barn i sin famn, men det är ändå jobbigt att jag inte mår illa… Jag vet jag är knäpp…

Den rörde på sig…

Idag var di då på första ultraljuden, ett vaginalt sådant, och jag hade inte förväntat mig mycket mer än att få veta hur lång den var och se ett litet hjärta picka. Vi fick se så mycket mer denna gång, okej det är fyra dagar senare i graviditeten än sist (vilket är ganska mycket så här tidigt) men ändå. Förra gången så var hjärtat som en liten pixel på skärmen den här gången var det som ett flimmer, eller vad man ska kalla det, och vi fick till och med se det där lilla encentimeters embryot röra sig. Man såg en liten fot, sa i alla fall barnmorskan att det var, som stack ner och hon pekade även ut huvudet. Det känns i alla fall mycket bra just nu och det är ju alltid något. Jag tror för det mesta att det kommer att går bra den här gången men det är klart att man har dagar då man både är rädd och tvivlar väldigt mycket.

Jag pratade lite med Noa i bilen på vägen hem och berättade för honom att jag är glad men att jag ändå saknar honom, tänk om jag kunde ha båda… Jag älskar dig min lilla Noa och tänk att du förhoppningsvis får bli storebror i början av nästa sommar!

Trodde det skulle bli lättare

Jag trodde att det skulle bli lättare när jag väl var gravid, jag var helt övertygad om det, men det är det inte. Det är precis lika jobbigt att se små bebisar eller kvinnor som är gravida. Jag kan stålsätta mig och ta mig igenom det om jag bara är beredd på det men det är inte lättare. Kanske är det för att jag är så tidigt i graviditeten, för att jag inte riktigt vågar tro på att jag är gravid, för att jag inte känner mig speciellt gravid. Kanske blir det lättare när vi gjort det första ultraljudet på fertilitetsenheten och jag då, förhoppningsvis, får se ett litet hjärta picka. Just nu känns bara allt så overkligt och jag är så sjukt rädd för ett missfall, det var så många som fick missfall i gruppen som jag ”hänger/hängde” i på familjeliv, kanske det inte är så konstigt när alla som blivit gravida den senaste tiden har fått missfall. Jag hoppas att det bara är oro och rädsla och att det inte är så att jag faktiskt har ett missfall på gång.
Förra gången jag var gravid så mådde jag ganska illa vid den här tiden av graviditeten, nu känner jag knappt något illamående, lite granna då och då men egentligen inte mer än vanligt. Förhoppningsvis så får jag bara en fysiskt lättare graviditet denna gång och jag borde förmodligen inte sätta något värde i mitt illamånde, eller bristen på mitt lillamånde, det kan ju dessutom komma senare jag är ju trotts allt bara i vecka sex (precis i vecka sex) så det är ju dumt att måla fan på väggen redan nu. Försöker tänka positivt eller inte tänka på det alls men det är bra mycket svårare än vad det låter. Tror jag behöver lite nya TV-spel att sysselsätta mig med…

Oron för ett embryo

Vad jag är orolig för dig du lilla för, du liv som precis har börjat.
Kommer du att växa och bli en bebis?
Kommer du att växa och bli en frisk bebis?
Kommer du att växa och vara en levande bebis?

Du lilla embryo vad jag vill skydda dig,
vad jag vill göra allt för dig,
Du lilla embryo vad jag vill att du blir som din bror,
Du lilla embryo vad jag vill att du blir en egen indevid.
Du lilla embryo vad jag önskar att du stannar där inne och växer dig stark och frisk.
Du lilla embryo vad jag hoppas att du blir en frisk bebis!
Du lilla embryo vad jag önskar att jag får höra ditt skrik.

Du lilla frö som växer i min mage bli inte rädd när du hör mig gråta,
Du lilla frö där inne tro inte att du inte är efterlängtad bara för att din bror är så saknad,
Du lilla frö vad jag hoppas att du blir vår fina pojkes lilla syskon.
Du lilla frö vad jag hoppas att jag en dag får hålla dig i min famn.

Noa min älskade son, min lilla ängel, min ögonsten vakar du över oss?
Känner du vår kärlek till dig?
Känner du den saknad vi känner?
Jag hoppas att din sorg inte är lika jobbig som min.
Jag hoppas att jag en dag får träffa dig.
Du kommer alltid att leva,
Du lever varje dag i mina tankar,
Du lever för evigt i mitt hjärta.
Jag älskar dig för att du är min son.
Jag älskar dig som vilken mamma som helst älskar sitt barn!
Min kära ängel jag saknar dig så!

Rädsla

Är så rädd för allt som kan gå fel i graviditeten, så fort det sjönk in att jag är gravid så kom den första riktiga ”rädsleattacken”. Tänk om jag får missfall är väl det som ligger närmst just nu och det är ju även där den största risken finns, jag är så himla rädd att det här inte kommer att gå bra hela vägen, att det kommer att sluta som sist eller att det slutar med missfall. Jag vill ju bara få gå en hel graviditet där utgången blir ett levande litet barn. Tänk vad jag saknar honom, min lilla son!

Noa ska, som det ser ut nu, bli storebror

Jag kände nåt konstigt i kroppen i går, en känsla som har varit borta länge en känsla som jag kände lite svagt för precis två månader sedan. Jag tror det var ett uns av lycka. Jag är gravid, fatta jag kunde bli gravid igen. Jag har fotfarande inte riktigt fått in det i hjärnan men jag vet ju att jag är gravid. Varje gång jag går på toa så kan jag inte låta bli att kolla om mensen har kommit och varje gång blir jag lika lättad över att den inte har gjort det. Jag har mensvärk, jag har ju precis vant mig vid att den här känslan är mensvärk och inte något som jag känner för att jag är gravid. Jag försöker att inte tänka på det allt för mycket, det är ju fortfarande en stor risk för missfall, även om chansen att det går bra och hela vägen är större. Egentligen så spelar det väl ingen roll om jag tänker på det eller inte för ett missfall skulle ju ta en tillbaka till det där svarta hålet igen vare sig jag tänker på att jag är gravid eller inte. Jag hoppas så innerligt att vi får ett litet syskon till Noa i månadsskiftet maj/juni (jag räknar med att kunna få bli igångsatt efter 37 fullgångna veckor). Helt plötsligt känns Noa så stor, det är ju (förhoppningsvis) ett blivande syskon som håller på att bli till där inne i min mage. Kanske är det vår lilla Noa som kommer tillbaka, på något sätt tror jag det. Förr i tiden så trodde man att det var så och det är därför många äldre som har dödfödda syskon heter samma sak som de syskonen. Även om jag kanske tror att det är Noa som kommer tillbaka så kommer han (den) att få ett annat tilltalsnamn för även om det skulle vara Noa så är det ju ändå inte samma bebis som föddes den tionde mars i år…

Lite lycka, mycket hopp, mycket saknad – Noa du kommer alltid att vara älskad och du kommer alltid att vara saknad. Du är vårt första barn och du kommer alltid ha lika stor plats i mitt hjärta! Älskar dig in i evigheten!