Kategoriarkiv: tidigare privat

Sköldkörteln

Ringde en läkare från MVC idag och det visade sig att jag hade väldigt lågt sköldkörtelvärde, tydligen så lågt så hon trodde inte att jag skulle kunna sluta med medicineringen efter graviditeten. Känner mig inte så jätte bekymrad faktiskt, känns lite skönt för det kan ju betyda att jag blir piggare när jag får i mig medicin. Jag vill ju i och för sig helst inte äta någon medicin alls när jag är gravid men jag hade väl räknat med att få äta detta under graviditeten. Ska ta ny prover sen om fyra till sex veckor igen, läkaren trodde att jag kommer att behöva öka dosen under graviditeten. Tror jag måste läsa på lite om detta och se om jag ska oroa mig eller inte men det är ju långt ifrån ovanligt att man har ämnesomsättningsproblem när man är gravid så det känns som att jag inte direkt är den första som äter medicinen och skulle den vara förlig för fostret så borde de ju ha hittat på nån ny medicin vid det här laget…

Inskrivning specialtistmödravården

I morgon skulle vi ha haft inskrivning på specialistmödravården och fått gjort ett ultraljud men Petra fick ett sms i morse av våran läkare (från förlossningen) att hon inte kunde i morgon så vi ska dit på fredag istället. Har både bävat och väntat på att få se den lilla igen och det känns lite jobbigt att det blev uppskjutet en dag, jag är inte irriterad eller så men känns bara lite surt. Kan hon inte i morgon så har hon säkerligen en bra anledning till det och det är ju sånt man får räkna med, hon har ju vara jätte bra mot oss så jag vill ju väldigt gärna att det är henne vi träffar vid inskrivningen.
Jag kan dock tycka att det känns lite jobbigt att det var hon som konstaterade att Noa var död och nu ska hon göra ultraljud och förhoppningsvis se ett friskt levande litet embryo, vet inte varför det känns jobbigt, det bara gör det. Har hon väl gjort det och allt ser bra ut så tror jag inte att det blir lika jobbigt om hon skulle göra nåt ultraljud igen men just det här första.

Hade för övrigt en jobbig dag igår, tänkte så mycket på Noa och hur stor han skulle vara nu vad jag saknar honom!

Döden och det nya livet

Det känns så svårt att glädja sig åt det nya livet som växer i mig, jag tänker så mycket på det livet som inte blev, på lilla Noa som då i juni skulle vara ett år och tre månader. Jag är så rädd att jag inte ska kunna älska det lilla livet som växer inom mig, att jag bara kommer att önska att jag hade Noa här istället. Jag vill ju så gärna ha en liten bebis hos oss i juni, det vill jag verkligen, men samtidigt så saknar jag min lilla son så oerhört mycket och just nu så känns det bara så tungt. Jag är gravid men jag väntar inte barn. Jag vet att det växer ett embryo där inne (jag hoppas i alla fall att det fortfarande gör det) men jag kan inte förstå att det ska bli en liten bebis, tänk att det kanske kan bli en levande liten bebis. Tänk om lilla Noa kan få bli storebror och jag få bli mamma till ett levande barn, ett barn som ska ammas ett barn som jag kan känna nära mig, få känna barnets andetag…

Vad jag älskar och saknar min lilla Noa!

Inskrivning

Idag ska vi på inskrivning på MVC (mödravårdscentralen) och det känns mest bara konstigt och jag har egentligen ingen lust alls till det. Kanske låter det konstigt, att jag inte har någon lust, men jag känner mig inte så säker på att jag fortfarande har ett levande litet embryo där inne. Tankar, jag blir tokig. Jag vet ju att alla graviditeter ser olika ut, det är väldigt få som har två identiska graviditeter även om de får väldigt många barn, men ändå kan jag inte låta bli att vara orolig när jag inte mår illa. Jag är bara så rädd för att få missfall, att återigen hamna i hopplösheten och rädslan för att aldrig få ett levande barn. Jag känner ju dock andra symtom så jag borde ju inte vara så orolig men det är så svårt att låta bli, jag har mensvärk varje dag, mina bröst ömmar ibland och de växer fortfarande. Jag borde väl därför kunna lita på att jag fortfarande har ett levande litet embryo där inne?! Dessutom sa vår läkare (från förlossningen) när Petra pratade med henne att eftersom att det såg bra ut när vi gjorde det vaginala ultraljudet så är chansen 98% att det går bra och det är ju ändå ganska bra odds, sämre odds än att ett barn ska födas levande i vecka 42 men ändå… Men det är väl så här det får vara, jag hoppas bara att vi har en levande liten bebis hos oss i juni nästa år, en frisk, levande liten bebis… På ett sätt så skulle det ju vara skönt om denna graviditet blev lättare fysiskt, även om ironin skulle vara fin när man sen sitter med ett levande barn i sin famn, men det är ändå jobbigt att jag inte mår illa… Jag vet jag är knäpp…

Den rörde på sig…

Idag var di då på första ultraljuden, ett vaginalt sådant, och jag hade inte förväntat mig mycket mer än att få veta hur lång den var och se ett litet hjärta picka. Vi fick se så mycket mer denna gång, okej det är fyra dagar senare i graviditeten än sist (vilket är ganska mycket så här tidigt) men ändå. Förra gången så var hjärtat som en liten pixel på skärmen den här gången var det som ett flimmer, eller vad man ska kalla det, och vi fick till och med se det där lilla encentimeters embryot röra sig. Man såg en liten fot, sa i alla fall barnmorskan att det var, som stack ner och hon pekade även ut huvudet. Det känns i alla fall mycket bra just nu och det är ju alltid något. Jag tror för det mesta att det kommer att går bra den här gången men det är klart att man har dagar då man både är rädd och tvivlar väldigt mycket.

Jag pratade lite med Noa i bilen på vägen hem och berättade för honom att jag är glad men att jag ändå saknar honom, tänk om jag kunde ha båda… Jag älskar dig min lilla Noa och tänk att du förhoppningsvis får bli storebror i början av nästa sommar!