Allt möjligt

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, känner bara att jag behöver/vill skiva… Har fått dagen att gå genom att inte göra någonting men ändå hela tiden haft något att göra, eller ja… Har mest tagit det lugnt, kollat på TV, spelat lite TV-spel och sen var jag ute på en långpromenad med stavar. Riktigt muppigt, att gå med stavar det vill säga, men det är bra träning och jag behöver träna upp mig lite innan jag blir gravid igen. Kanske kan slippa lite av det fysiskt jobbiga då. Det känns som att det kommer att bli väldigt jobbigt psykiskt ändå, det är ju redan jobbigt psykiskt så kan ju tänka mig hur det kanske kan bli när jag blir gravid igen.

Är lite ”bekymrad” över min sjukskrivning och det icke pluggande som det förmodligen blir… Jag hade ju sett fram emot att plugga. Läkaren sker i alla fall på sjukintyget att det skulle vara bra rehab för mig att t.ex. plugga på distans så man vet aldrig, fk kanske går med på att jag kan studera som rehab. Jag tror inte att det skulle vara nåt dåligt och det verkade ju inte hon på fk tro heller. Löjliga regler de har, att man inte får plugga halvtid och gå på sjukpenning halvtid. Får se när jag får kontaktuppgifterna till min handläggare så jag kan ringa till henne (eller maila som jag föredrar).

När jag var ute och gick så tänkte jag på Noa och att det var meningen att jag skulle vara ute och gå med honom i barnvagnen och kanske ha lite picknick med mig och bara sätta mig vid Domarudden och ta det lugnt… Varför fick vi inte göra det? Tankarna gör mig inte bara ledsen längre, jag kan tänka sånna tankar utan att börja gråta, även om sorgen och saknade fortfarande finns där så djupt och hela tiden så går det bra att tänka på honom och vad vi skulle göra utan att börja gråta… Saknaden gör dock fotfarande sjukt ont men vissa dagar är mycket mer hanterbara än andra.

Har börjat göra ägglossningstest igen och hoppas på att det kommer snart (dock inte på lördag) så vi kan göra ett första försök nu. Jag hoppas så innerligt att jag blir gravid och att det går bra hela vägen enda tills bebisen blir vuxen och gammal… Jag vill ju så gärna ha ett levande, friskt barn…

Älskar dig Noa och ljuset lyser för dig i fönstret så du hittar hem till oss!

Vem bryr sig?

Jag har kommit fram till att farmors samtal var det utlösande till det jobbiga denna vecka, eller i alla fall en del av det. Jag vet inte varför jag ens svarade i telefonen, jag vet ju hur hon är. Men att farmor verkrar ha noll förståelse för att jag mår dåligt fick mig nog att tänka mer på hur många som visat att de bryr sig, eller visat att de fortfarande bryr sig. Min föräldrar har jag knappt hört ett ljud ifrån sedan de åkte till Frankrike, senaste gången jag pratade med dem var det för att pappa tappat bort sin mobiltelefon (eller snarare att han hade hittat den). Sen för några dagar sedan svarade de på ett mail som jag hade skickat till dem för några veckor sedan, men de har inte frågat hur jag mår eller någonting. Ja jag vet att de är utomlands men jag tycker inte att det är någon som helst ursäkt. De är ju inne på nätet var och varannan dag så ett mail borde de väl åtminstone kunna skicka iväg?! Okej att det inte är jätte billigt att ringa när man är utomlands men det är inte så att det kostar en förmögenhet heller. Tycker bara att det är underligt, bryr de sig inte eller tror de att det ska vara bra nu?! Min syrra bryr sig i alla fall, även om vi inte pratar så mycket i telefon eller mailar så mycket så känns det i alla fall som att hon bryr sig, hon har tagit sig tid att komma hit trotts att hon har mycket plugg just nu och även jobbar en del. Det känns ju skönt att det är någon i familjen som visar att de bryr sig i alla fall. Petras föräldrar är i och för sig väldigt anorlunda mot mina och i bland tycker jag kanske att de inte heller handlar helt rätt. Som när Petras mamma bara dök upp på förlossningen, men samtidigt så visar det ju så stark att hon bryr sig. Hon ringer och hör av sig ganska mycket också och jag tycker att det känns jätte skönt. Jag vet att våra familjer är helt olika men jag tycker att mina föräldrar i alla fall kunde visa mer att de bryr sig, för jag tror att de gör det och att det kanske till och med är därför de inte hör av sig, det är för jobbigt… Men ”suck it up”, om det är jobbigt för dem så kan de väl tänka sig hur jobbigt det är för mig…
Har i alla fall kommit fram till att nästa gång farmor ringer så ska jag inte svara… För övrigt så finns det personer som verkligen har visat att de bryr sig och har förståelse för den smärtan jag känner. Mormor har varit bra, hon är väl så som jag kanske kunde önska att mamma och pappa var. Sen har jag även vänner som verkligen har visat att de finns där och jag tycker att det känns jätte bra…

Idag ska vi förövrigt iväg en sväng på möhippa, syrran ska gifta sig i juli och Petra och jag ska vara med lite ikväll när det ska grillas. Hoppas att det går bra, kan ju vara en bra ”övning” inför själva bröllopet för hur dåligt jag än mår så känns det som att man måste vara med på det, i alla fall över middagen… Det värsta med möhippan är att en av syrrans kompisar är höggravid och det kommer förmodligen att kännas sjukt jobbigt… Jag vill vara höggravid och vänta barn, jag vill vänta Noas syskon… Jag vill vänta Noa… Jag vill….

kan inte sova

Jag är sjukt trött men kan inte sova, har legat halva natten och tänkt, på allt och inget. Det har inte varit så mycket jobbiga tankar, mer på framtiden och få fler barn. Det ligger ändå nåt obehagligt och ”gnager” i bakgrunden, det känns så konstigt. Alla känslor som man inte har upplevt tidigare, obehaget eller vad man ska kalla det som alltid ligger där och gnager i bakgrunden, det är svårt att sätt ord på känslan. All rädsla som hela tiden svämmar över ihop med den oerhörda saknaden efter min lilla son. Tankar om att bli gravid eller inte kunna bli gravid, att ägglossningen inte har kommit igång (eller kommit ännu). Så mycket som snurrar. Jag vill bara vara gravid, så jag vet att det fungerar, så jag kan få en levande bebis att överösa med kärlek. Jag vill bara ha en liten bebis, jag vill ha min son helst av allt men det går ju tyvärr inte. Jag vill bara vara gravid och få ett friskt och levande barn (eller två). Den här avundsjukan på alla andra som fått levande barn är så jobbig, är så rädd för att man inte kommer att orka umgås med folk som har små barn. Tänk om vi aldrig mer får ett barn eller om även det barnet dör, det är så hemskt, jag vill ju bara ha min lilla Noa…

Jag tror väl att det ska gå och att det ska gå bra med nästa bebis men oron finns ändå där för tänk om jag inte får nåt levande barn, vad ska jag då göra?!

Jag saknar dig för alltid Noa, du finns så djupt inom mig och jag älskar dig mer än vad jag trodde var möjligt… Vaka över oss och hjälp oss att få fler, friska och levande barn…

Svårt att förstå

Ibland känns det så svårt att förstå att jag har en son, som är död, det känns så overkligt. Jag hade en alldeles egen liten bebis i magen, allt känns så konstigt. Jag saknar honom så ofantligt mycket trotts att jag inte har en aning om hur livet hade varit med honom här. Min lilla son är död hur ska jag någonsin kunna förstå det till fullo. Hur ska jag kunna förstå att jag är förälder, att jag har burit ett barn i nio månader och sedan genomgått en lång och jobbig förlossning. Hur ska jag någonsin till fullo kunna greppa det?! Jag saknar honom bara så sjukt mycket, han skulle ju vara här med oss, vi skulle ju vara lyckliga tillsammans. Jag, Noa och Petra. Nu är det bara jag och Petra och även om vi är lyckliga att vi har varandra så är vi inte lyckliga för vår lilla familj blev inte som den skulle vara, vår son dog…

Overklighet

I går morse när jag vaknade så tog det ganska långtig innan jag kom på att jag hade en son och att han var död. Livet kändes lätt i några få sekunder, livet kändes som det kändes innan allt detta hände. Det är konstigt men jag vill ändå inte ha tillbaka det livet, då skulle jag ju inte ha min älskade Noa. Jag vill dock ha tillbaka den känslan, när livet var enkelt och lyckligt men frågan är om jag någonsin kommer att få tillbaka den känslan helt igen. Livet kan väl aldrig bli lyckligt helt igen, eller? Man kanske kan hitta en annan slags lycka, ett hanterbart liv. Ett liv där saknaden och tomheten inte tar över men ändå finns där. Ett liv där lilla Noa har små syskon som gör livet både underbart och jobbigt för oss. Vad jag längtar till den dagen när man är helt slut för att man har haft en bebis som vägrat sova, eller en bebis som har spytt ner allt och lite till. Vad finns i det att inte gilla?!
Tänk om lilla Noa hade varit här och varit den bebisen som gjorde det. Nu sitter jag här istället och vet inte vad jag ska göra eller hur mitt liv kommer att se ut, allt känns kaos men jag vet inte om jag orkar göra något åt det…