Igår hade det gått sju månader…

Det är helt otroligt vad tiden går, tänk att det i går hade gått sju månader sedan vår lille son kom till oss. Om tre veckor ska jag börja plugga igen (på heltid), den kursen som jag skulle gå även om Noa varit här, det känns så ovärkligt att min föräldraledighet nästan skulle ha varit slut nu. Tanken är lite svindlande, eller vad kan man kalla det?!

Ibland känner jag som att jag håller upp nån fasad, inte bara för andra utan även för mig själv. Ibland så rasar fasaden, det kan vara en plötsligt uppdykande bebis på tven eller en tanke på Noa som jag kanske inte hade tänkt på länge. Fasaden rivs och jag börjar gråta. Jag har fått ett sår under ena ögat, ett sår av all gråt, men i jämförelse med såret i hjärtat så är det ingenting. Skillnaden är att såret under ögat kan man se men såret i mitt hjärta kan ingen se som inte vet.

Jag är sjukt trött i dag och vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Kanske fick jag lite dåligt samvete igår när jag gick och lade mig och dagen inte hade varit så sorglig som jag kanske tycker att den borde vara. Jag gick och lade mig utan att skriva ett inlägg om vår lilla ängel och om hur mycket jag saknar honom, hur mycket vi saknar honom. Men bara för att jag inte gråter hela dagen eller skriver ett inlägg i min blogg så betyder ju inte det att jag inte saknar honom, att jag inte älskar honom. Det gör jag och det är inget som någonsin kommer att försvinna. Kommer jag om ett år ens tänka på att det är hans månadsdag? Kanske kommer jag se datumet tio i kalendern och få ett hugg i hjärtat av saknad för att sedan bara knalla vidare i vardagen. Jag måste komma ihåg att även om ett år stanna upp och bara ge Noa lite tid, livet tar så lätt över och går på autopilot och det som är viktigt glöms så lätt bort…

Dåligt samvete

Jag vaknade tidigt i morse, eller man kanske snarare ska säga i natt, och jag kunde inte somna om så jag började självklart tänka. Först var det som vanligt tankar om en kommande graviditet och hur det skulle vara men efter ett tag så låg jag och tänkte på programmet som jag såg på tv3 och jag får bara så dåligt samvete för att jag inte gjorde något. Att jag inte litade på mig själv och min instinkt utan lät mig luras av böcker och annat som jag läste. Jag litade på sjukvården och den upplysning jag fick där ifrån, var det fel? Varför läste jag inte på om de här sakerna innan? Han rörde sig mindre och mindre men den sista 1½ veckan så rörde han sig så lite så jag verkligen började bli orolig, jag förstår inte varför jag inte sa något och såg till att få göra ett ultraljud. Kan jag någonsin mer lite på sjukvården när de ger ut information som det inte finns någon vetenskaplig grund för? Jag blir bara så arg på mig själv och idag så känns det som att det var mitt fel att min lilla Noa dog. Jag känner mig som världens sämsta mamma…

Fortfarande ofattbart…

Det känns ibland fotfarande offatbart att man sitter här som mamma till ett dött barn, det känns fortfarande som en sån sak som man fruktar men som bara andra drabbas av. Jag kan inte förstå att min lilla plutt inte fick stanna här hos oss och jag kan inte förstå att jag ska försöka leva ett liv utan honom. Jag ska gå vidare och försöka bli lycklig igen, gå vidare och skaffa mig ett nytt jobba som jag trivs med. Men hur ska man gå vidare, hur kan man gå vidare, kan man bara låtabli att gå vidare? För att jag går vidare så glömmer jag ju inte men det känns ändå konstigt att livet fotsätter utan att Noa är här med oss, det känns så orättvist och taskigt, men vi kan ju inte bara stanna upp och vara i sorgen för evigt, det skulle ju inte gå, då skulle vi ju inte leva, då skulle vi vara ”levande döda”. Jag har verkligen börjat gå vidare, jag har märkt att hela sommaren bara försvann, vart tog den vägen, var den ens här? Jag har vaknat upp ur mörkret och hösten är här, vart har jag varit, har jag kommit tillbaka eller är det bara vad jag tror?!
Jag mailade programansvarig angående att gå klart min utbildning och få göra examensarbetet, jag känner att jag vill det, jag känner att jag vill gå vidare, jag vill hitta ett jobba som jag vill jobba med. Nu står jag och stampar på min gamla arbetsplats, jag pluggar lite mest för att göra något mer än bara att jobba på halvtid, mycket för att inte gå miste om min SGI. Jag vill hitta ett nytt jobb men jag vill ha kvar mitt gamla så jag har något att bygga min föräldraledighet på när jag väl får en levande bebis att ta hand om, när får jag en levande bebis att ta hand om?
Så mycket tankar, så mycket frågor, så mycket liv, så mycket död, så mycket sorg, så mycket förtvivlan, så mycket längtan…

Ett halvår

För ett halvt år sedan så fick vi det värsta beskedet vi någonsin har fått. Vår lilla bebis hade dött där inne i magen, hela världen rasade samman. Idag håller jag fortfarande på att försöka bygga upp det som en gång var men bitarna passar inte på det sättet de borde. Vissa bitar är inte alls så som de var innan det rasade, vissa bitar har helt försvunnit medan andra bitar har tillkommit. Ibland känns livet fortfarande som den där högen rasmassa som blev den där dagen för sex månader sedan men ofta så ser jag ändå en ny värld en värld som på många sätt skulle ha varit bättre om vår lilla Noa var här men även en värld som aldrig skulle ha blivit som den idag är om det som hänt inte hade hänt. Jag har lärt mig så mycket saker som man aldrig får lära sig om man inte varit med om något hemskt och även om jag är glad över många av de lärdomar som jag har fått så önskar jag mig ändå den där världen där jag var ovetande om hur hemskt det var att ha fått ett litet barn som inte fick stanna.

Mitt hjärta har så mycket plats för kärlek och jag hoppas att jag snart får fylla det med kärlek till ytterligare ett barn, ett barn som får stanna.

Petra har friat och jag gråter när jag ser barnvagnar

Efter drygt ett år så vågade då tillslut Petra fria och det var inte vart som hellst heller utan på en ganska fullsmockad restaurang. Det känns skönt att få fira något för en gångs skull, även om jag inte saknar Noa mindre eller har slutat gråta för småsaker så känns det ändå som att det är lagom att vända på livet själv. Livet har styrt oss till ett ställe där vi egentligen inte vill vara och nu är det dags för oss att styra tillbaka livet lite och kanske vända på turen. För det ligger ändå något i det min far brukar säga att man har inte tur man skapar sig tur, självklart stämmer ju inte det alltid och ibland kan man ju ändå ha en enorm otur. Men jag vet ändå att det ligger mycket i det, många säger att min pappa har sån tur men han har slitit mycket för att komma dit och en del grejer har kommit ur otur, där många människor säkerligen inte hade gjort ett piss, men pappa har vänt på det och på så sätt har det slutat bättre än vad det var innan. Det handlar i mångt och mycket om att våga.
Självklart så kommer det här med Noa aldrig kunna vändas till något bra eller till tur men man behöver ju ändå inte få dåligt samvete för att det faktiskt även har lett till bra saker. Jag har ändå lärt mig så mycket av det och på något sätt så har man väl blivit starkare även om man stundvis fortfarande är så fruktansvärt svag.

Igår var vi ute och åt och när vi har ätit klart så vänder jag mig om och ser en barnvagn, precis en sån som vi hade köpt, en röd Emmaljunga. Jag har inte sett någon sådan vagn (i den färgen) ute förut och den här såg ut att vara nästan ny och jag kunde inte hålla mig länge innan jag började gråta. Det är nästan som att det har blivit jobbigare igen, samtidigt som att det har blivit så mycket bättre. Det är så svårt att sätta ord på det. Jag känner ofta att livet är mycket lättare, även om det fortfarande känns som att man lever i en mardröm och bara försöker göra det bästa av situationen så känns det ändå som att livet har blivit lite lättare. Men samtidigt så har saknaden efter Noa blivit så himla mycket mer påtaglig nu igen, varje sak jag gör och varje steg jag tar så känner jag bara den enorma saknaden. Han skulle ju vara här, han skulle vara med oss i rådhuset när vi gifter oss. Få bada i sin lilla bassäng för första gången när baksidan blir klar. Han skulle ju vara med i allt som händer men han fick inte det. Tror att det kanske även blivit lite jobbigare igen just för att man mår bättre och börjar se fram emot andra saker och han skulle ju vara så liten så han skulle ju vara med överallt, kanske hade det varit första natten som någon annan hade fått tagit hand om honom, natten efter att vi gifter oss… Kanske hade han skrikit i rådhuset så all uppmärksamhet riktades mot honom istället för oss. Kanske hade han varit världens snällaste lilla bebis och bara varit jätte tyst och jätte intresserad av vad som hände. Vi kommer aldrig att få veta det men jag vet att jag saknar honom så enormt mycket och jag ju bara att han skulle få vara här…

Mens och känslokalla människor!

Jaha så igår så kom då mensen, lika oväntad som ovälkommen. Jag trodde verkligen att jag var gravid, det var så många symtom som jag hade (har) men ändå så kom den där jävla mensen… Jag hade väl hoppats på lite tur nu efter all skit som har hänt men inte då. Det är bara att hoppas på nästa gång då, om typ sex veckor, tungt… Jag tror dock på nästa gång, det har hela tiden känts som att det är då det ska fungera så nu bestämmer jag att det ska göra det!

Läste en ledar i DN i går som var skriven av spädbarnsfondes ordförande, Ingela Rådestad, och jag blev helt förskräckt över vissa kommentarer. Förstår verkligen inte hur folk kan tänka så. Många tyckte i stort sätt att det var lika bra att barnen dör i en ändå överbefolkad värld, mycket konstigt sätt att se på saken. Ja världen kanske är överbefolkad eller i alla fall på väg att bli det men för det så betyder det väl inte att ofödda barn ska dö. Tycket man verkligen så så kan man ju själv gå och dränka sig så är det ju en människa mindre i den så ”överbefolkade världen”. Självklart så kanske man ska sätta in även andra åtgärder i länder där många har tio barn men för det så är det väl inte rätt att ofödda barn ska dö, vad har man för människosyn när man skriver eller säger en sån sak. Skulle deras liv vara mer värt än ett ofött barns liv? Jag förstår inte hur de tänker. Jag kan ju i alla fall hoppas att de inte skaffar egna barn då om de anser att världen är överbefolkad och att det är lika bra att barn dör. I fattiga länder där man får väldigt många barn, förmodligen ganska ofrivilligt i många fall, kanske gratis preventivmedel skulle vara en väg att gå men det är inte vad denna ledare handlade om. Ett liv är ett liv! Bara för att en person inte har andats så betyder det inte att den personen är mindre värd, eller mindre älskad, än andra personer. Om de verkligen har de åsikterna så undrar jag om de inte skulle söka vård och hjälp om de själva blev svårt sjuka för om de inte dör så bidrar de till att världen forsätter att vara överbefolkad.
Fruktansvärda kommentarer var det i alla fall, skulle någon säga en sån sak till mig rakt ut så vet jag inte vad jag skulle göra. Kände bara att jag ville ge vissa personer som kommenterat ledaren en fet jävla käftsmäll… Idioter!

Tar på krafterna

Det tar på krafterna att försöka att inte tänka på allt som har med nästa graviditet att göra, oron för att det inte ska fungera, oron över att jag ska få missfall, oron för att det ska sluta som det gjorde nu… ja oron över allt helt enkelt. Jag försöker se allt positivt men det är inte så lätt alltid framförallt eftersom att jag kanske inte är sån person. Jag är en extrem tänkare och tänker bara på allt hela tiden och analyserar, söker på nätet, ja allt man kan tänka sig. Det håller mig i och för sig sysselsatt för det mesta men ändå, om man inte var en sån jävla tänkare jämt… Fast det är väl inte så konstigt att man är orolig, som jag tjatat om tidigare, har jag ju alltid vetat att jag velat ha barn och det känns helt outhärdligt att ens tänka tanken på att man kanske inte får något mer barn och även om jag vet att sannolikheten för att det blir så är minimal så finns i alla fall oron där. Jag fick världens finaste son och jag önskar så mycket att han vore här men nu blev det ju tyvärr inte så och jag vet att mycket i den här bloggen är upprepning på samma saker hela tiden, men just nu är mitt liv så… Jag är bara glad att jag klarar att mig igenom dagarna och att nästa dag oftast är lite lättare än dagen innan.

När allt detta hade hänt så trodde jag bara att den där fruktansvärda sorgen och tyngden skulle ligga kvar där för evigt, framförallt tyngden. Sorgen ligger självklart kvar men redan nu är den så mycket mer hanterbar än vad den va bara för en månad sedan. Den där mörka tyngden som jag kände hela tiden har börjat försvinna mer och mer även om den fortfarande kommer tillbaka ibland. När jag umgås med andra för mycket eller är borta för länge hemifrån (alltså när jag inte bara ”är”) så har den en större benägenhet att komma smygandes. Nu blir det dock inte lika jobbigt efter som det var förut, jag blir bara väldigt trött. Det är sjukt ansträngande att ha en sån stor sorg och Noa ligger ju där i tankarna hela tiden, saknaden känns i kroppen.

För övrigt så har jag och Petra bestämt att våra framtida barn ska få heta Noa i andra- (eller tredje-) namn för att hedra minnet av honom (Noa kan vara ett tjejnamn även om det är ovanligt och därför tycker vi att om vi får döttrar så kan de också heta Noa).

Tristess

Jag vet inte vad det är men jag bara känner en så stark tristess och maktlöshet, eller vad jag ska kalla det. Jag vet inte vad jag ska göra, när man pluggar (och inte är straxt över 20) så är studierna mest en transportsträcka tills man når sitt mål, det man vill jobba med. När jag var gravid så var det mest en transportsträcka till att jag skulle få hålla mitt barn och äntligen få vara mamma. Vad har jag nu? Jag har inte mitt barn och jag har inte min examen som jag skulle ha haft om jag inte bestämt mig för att bli mamma nu. Jag ångrar absolut inte valet att skaffa barn nu, inte för en sekund, även då det slutade så hemskt som det gjorde. Om jag visste vem donatorn var så skulle jag skicka ett tackkort för det finns nog ingen som gjort något så fint för mig som han har. Tänk att helt osjälviskt dela med sig av sig själv på det sättet så att någon man inte känner eller aldrig har träffat kan få sitt efterlängtade barn.
Det jag känner just nu är bara, ja jag vet inte ens vad jag känner, det är jobbigt, jag har inte lust med någonting men ändå så vill jag göra någonting hela tiden. Jag vill nog att mitt liv ska bli ”normalt” igen, att jag klarar av att åka in till stan, att jag klarar av att jobba, plugga… Att jag helt enkelt klarar av livet igen, jag mår för det mesta så mycket bättre igen men samtidigt så mår jag inte så bra att jag klarar av att göra vad som helst. Det känns lite som att jag är i ett ingenmansland och när jag är ensam hemma så är det som att det bara är jag som finns i detta land, jag är trygg här men jag är uttråkad och viljan att göra något är så stark men orken att göra något är nästan ännu starkare. Det kanske helt enkelt bara är så att det är måndag idag och vädret är dåligt, vad vet jag… Mest troligt är det nog så att livet inte är som det skulle vara och jag bara saknar min lilla älskling så otroligt mycket, för vad är en mamma utan sitt barn?

Känslor, ångest och illamående

Känslorna spretar åt alla håll av alla möjliga anledningar. Den största känslan är saknaden efter Noa, den finns där och på något sätt så gör den känslan att jag ”mår bra” – jag får inte dåligt samvete för att jag inte tänker på honom. Den känslan är ganska stabil även om jag ibland känner den mer än annars. Nu när det återigen börjar ”närma sig” ett nytt inseminationsförsök så börjar jag få massa andra konstiga känslor som jag tror i grund och botten grundar sig i rädslan för att det inte ska funka. I går när jag gick upp, till exempel, så tänkte jag ”vill jag ha fler barn…” – men va fan, det vet jag ju att jag vill, det finns egentligen ingen tvekan i världen om just det. Men det är rädslan, vad skulle det annars vara, rädslan för att inte blir gravid, rädslan för att bli gravid men att nåt går fel, kanske även till en viss del rädslan för att bli gravid och allt går bra (vem har inte rädsla över att ha ansvar för någon annan persons liv?). Den sista rädslan kan jag i alla fall stå ut med för jag längtar så tills den dagen då jag kan skriva att ”Vår ängel Noa har blivit storebror…” – tänk den känslan, att få hålla i sin levande lilla bebis för fösta gången, få höra den skrika. Jag längtar så fruktansvärt mycket…

Igår kväll när jag och Petra hade gått och lagt oss för att sova så låg vi och pratade, som så många andra gånger, om Noa och syskon till Noa. Petra säger hela tiden ”snart…”, och vad vi hoppas att det är snart… I alla fall så räknade vi (eller jag) på hur många dagar man faktiskt är gravid, det är drygt 270 dagar om man går 40 veckor… Det är många dagar det… I en graviditet kan man ju i och för sig räkna bort de två (ungefär) först veckorna för man är ju egentligen inte gravid mellan mensen och ägglossningen, skulle vi nu få göra ett försök på denna cykel och jag skulle blir gravid så skulle det räknas som att jag var det nu, och det är jag ju inte… Så säg att man är gravid cirka 260 dagar om man får på beräknatdatum, det är fortfarande en jävla massa dagar… Fördelen är väl att nästa gång så vet jag att det inte blir fler än så många dagar i alla fall, jag hoppas att det blir några färre (dock inte för få)…

För att hoppa lite fram och tillbaka mellan olika saker så tycker jag det är skit jobbigt att de inte ringde från fertilitetsenheten igår, jag hatar verkligen att prata i telefon och då blir inte ångesten precis bättre av att man går och väntar på ett samtal. Petra ringde idag och bad dem ringa till henne istället men det visade sig dock att hon var på semester fram tills på onsdag (det känns som att det då borde betyda att vi i alla fall får samma donator och det är det jag är mest orolig för)… Nu kanske ångesten över att prata i telefon lägger sig lite fram tills på onsdag i alla fall, det känns som att det är lite dålig ordning där dock så de kanske ringer även mig trotts att det står att vi vill att de ska ringa till Petra istället…

Nu är det snart helg, vädret är pissdåligt, det är kallt och det regnar (riktigt midsommarväder en vecka för tidigt). En vecka till har gått och det är konstigt hur mycket ljusare livet har börjat bli igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här igen och jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Självklart så är det långtifrån en dans på rosor men jag ser ljuset ibland och kan även njuta av vädret och hur vackert det är ute. Jag har fortfarande jobbiga stunder och det är inte många dagar i veckan som jag inte gråter, saknaden efter Noa är så enorm och längtan efter att få hålla mitt eget levande barn är nästan lika enormt stor som saknaden efter Noa. Det var ju inte så här livet skulle bli… Älskade Noa med sin fina lilla landstinget-tröja på sig…

Barnkalas

Imorgon ska vi på kalas, ettårskalas. Petras kusins son (Noas syssling) fyller ett år. Det känns lite läskigt, inte för att jag har fobier för kalas utan för att det kommer att vara barn där, små barn, nästan lika små som Noa skulle ha varit. Jag vet inte alls hur det kommer att gå och hur jag kommer att må men det känns lite jobbigt samtidigt som jag ser fram emot det. Det är väl possitivt att jag ser fram emot nåt för det måste ju betyda att jag faktiskt börjar må lite bättre igen. Får väl se om jag får ett jätte bakslag efter morgondagen eller om det ger mig en knuff framåt. Jag hoppas i alla fall att det inte blir allt för jobbigt, det gick ju ganska bra förra helgen när vi träffade en höggravid tjej så kanske går bra när man träffar bebisar också… Avundsjukan kommer ju inte att försvinna för det, vi skulle ju ha våran lilla Noa med oss. Han skulle ju vara med på sin sysslings första födelsedag. Vår lilla plutt…