Två månader

Idag är en jobbig dag, vet inte om det är för att Noa föddes för två månader sedan idag eller om det bara är jobbigt ändå. Jag saknar honom så klart hela tiden men i bland känns det ändå helt okej (inte att Noa inte är här, men livet). Idag är i alla fall en sån där dag när man bara vill gräva ner sig i ett hål och stanna där för det spelar ingen roll hur starkt solen lyser och hur vackra alla vårblommor är, livet känns bara skittungt och jätte jobbigt.

Jag har tänkt mycket på det där med Noas syskon och jag vet inte hur jag ska klara av en graviditet till. Jag har till och med börjat undra om jag vill ha fler barn, men det vet jag ju att jag vill, graviditeten skrämmer mig så himla mycket… Tänk om nästa bebis inte heller kommer ut levande, vad ska vi göra då, hur ska man överleva… Vågar knappt tänka tanken men den är ändå där hela tiden… Tänk bara om lilla Noa hade fått vara här istället, det hade ju varit så mycket bättre, livet hade varit så lyckligt (tror jag)…
Älskade Noa jag saknar dig så!!!

Syskon

Mycket tankar om syskon är det just nu, läste en artikel i världens mest seriösa tidning, aftonbladet, där en tjej som förlorat sin son intervjuades. Hon gav även fyra tips var av ett var att man inte skulle bli gravid snabbt efter att man förlorat ett barn utan vänta. Vad snabbt var framgick dock inte och vad hon byggde den tesen på framgick inte heller. Jag kan ju bara utgå ifrån mig själv och jag kan ju inte uttala mig jätte mycket där ännu men Petra och jag satt och pratade lite om det, just att skaffa ett barn till så snabbt inpå. Men jag tror att det är väldigt individuellt och för oss så handlar det ju även om en del planering för att kunna bli gravida, kanske är lite skillnad om man inte pratat om det och verkligen diskuterar och tänker igenom det utan bara kör på. Är man hetro så kanske man inte tänker på sånt när man har sex och så blir man gravid. Jag tror även att vår kurator skulle säga nåt om hon inte tror att vi är redo, när vi väl tänker göra det. Vi har pratat en del om det och när jag var där sist, ensam, så pratade vi om det och hur jag ska kunna förbereda mig för att må så bra som möjligt för att ens orka bli gravid och orka med graviditeten. Hon sa att det är viktigt att fokusera på här och nu och inte se hela graviditeten för då kommer det att bli outhärdligt, och då spelar det nog inte så stor roll när man blir gravid heller. Att inte gå in i en depression eller ha för mycket ångest är självklart också viktigt, det är ju lätt att ångesten och depressionen blir värre om man blir gravid. Jag har ju fortfarande mycket jobbiga dagar och jag tror inte att vi ännu är helt redo för att bli gravida igen men vi har ju inte tänkt att försöka förens i juni (om nu allt går som det ska) och tills dess så kanske man mår en hel del mycket bättre. Man får ju helt enkelt ta en dag i taget och se hur man mår när det kan börja bli aktuellt.

Jag skulle ju dock helst av allt få ha min lilla Noa här, det är ju han som ska vara här med oss… Nu får vi snällt vänta tills han får ett syskon och så får vi helt enkelt överösa det syskonet med all den kärlek vi har i överflöd.

När du blir storebror

Noa jag tänker på den dagen när du får bli storebror, jag längtar efter att få hålla i ett levande barn. Tänk att få höra det där första skriket, tänk att få en bebis på magen som rör sig. Det är så mycket jag längtar efter, nu när jag inte fick ha dig här hos mig så hoppas jag så innerligt att du får bli storebror snart, åt ett skrikande och levande barn. En frisk liten prick vi vill ha. Det känns så hemskt att du inte fick stanna hos oss, att du var frisk men dog ändå. Du är så oerhört älskad och saknad men jag längtar ändå tills du en dag får bli storebror. Tänk att en dag få skriva att Noa har blivit storebror… Men jag är samtidigt livrädd för att ditt syskon, precis som du, ska lämna oss… Jag vill ju så gärna ha en liten bebis här hos mig, en alldeles liten egen som stannar hos mig och växer till en stor man eller kvinna en dag. Vi saknar dig så lilla Noa men en dag så hoppas jag att du blir storebror till en skrikande liten ”sak”

Jag saknar dig alltid

Noa som vanligt så känns dagen tung, jag vill ju så gärna ha dig här. Jag önskar att jag fick hålla dig nära och känna dina andetag, men jag kommer aldrig att få känna dina andetag, jag kommer aldrig att få höra ditt skrik eller se dig le. Det är så många stunder som vi gick miste om, du och jag. Det är så mycket liv som du aldrig kommer att få uppleva, du och jag skulle ju ha ett liv tillsammans. Jag skulle få lära dig om livet och ibland skulle du inte lyssna. Det var så mycket vi skulle göra men inget av det kommer vi någonsin att få göra.

Jag tror att vi åter kommer att ses en dag, kommer jag att känna igen dig då, kommer du att känna igen mig? Kommer du tillbaka till mig som ett småsyskon eller stannar du i den andra världen och väntar på mig? Jag längtar så efter dig men jag har så mycket kvar här att göra så längtan får bestå tills den dagen då det är dags för mig att gå. Vi ska skaffa syskon till dig, hur många vet jag ännu inte men vi hoppas att vi får ett snart och att vi inte behöver vänta så länge. Jag hoppas att ditt syskon får stanna hos oss för vad ska vi annars ta oss till? Vi älskar dig så vår lilla Noa!

Jobbigt

Idag har det varit en sån där jätte jobbig dag igen, det känns som att livet inte har nån mening utan Noa. Det har alltid varit det enda riktiga ”målet” som jag haft med livet, att få bli mamma, och när jag väl når detta ”mål” så är det till en död son. Att jag inte har något jobb som jag ser som min framtidskarier gör väl inte saken bättre, jag tar inte heller examen tillsammans med resten av min klass nu till våren för att Noa kom och jag skulle vara föräldrar ledig. Inget blev som jag tänkt mig, inte för att livet brukar bli som man har tänkt sig men det brukar ju oftast inte bli så här galet. Det var ju inte meningen att jag skulle vara hemma och vara sjukskrivet för att jag inte kan sluta gråta över att min älskade son är död. Jag ska inte sitta här och bara önska att Noa var här hos mig (eller jag hos honom). Det känns så oerhört långt bort att få ett syskon till Noa, även om vi nu får försöka nu i juni och kanske även skulle lyckas med att bli gravida så är det ändå sjukt lång tid kvar tills att vi faktiskt får ett barn igen. Även om vi skulle bli gravida så finns det inga garantier för att det inte slutar som det gjorde nu. Jag vet inte riktigt vad som känns värst längre (förutom att vi förlorat vår son då så klart) rädslan för att samma sak ska hända igen eller rädslan över att det inte skulle funka att bli gravid (eller ta sjukt lång tid är väl mer troligt) eller rädslan över att hoppas på att man snart sitter med ett litet levande, friskt, barn i sin famn…
Det sägs att hoppet är det sista som överger en men jag vet inte om det är sant, för jag vet inte om jag har nåt hopp. Fast det kanske snarare betyder att jag totalt har givit upp?!

Det skulle varit du…

Jag vet att det aldrig kommer att bli en ersättning för dig när vi skaffar ett syskon till dig men det känns ändå jobbigt. Det var ju du som skulle vara här, det är dig vi vill ha här. Nu känns det som att det bara är dig jag vill ha. Hur ska jag någonsin kunna älska någon som jag älskar dig?
Självklart så kommer jag att göra det men jag tvivlar ibland, oftast när jag tvivlar så tvivlar jag på om jag ens vill ha fler barn. Men jag vet ju att jag vill det, jag har alltid velat ha barn och längtan efter barn försvann ju inte bara för att du dog. Den blev nog snarare starkare, men det är ju dig jag vill ha här. Du söta älskade lilla pojke, varför stannade du inte hos oss?

Älskade Noa

Min lilla mini plutt jag saknar dig så, du skulle ju vara här hos oss nu. Vi är så lyckliga för att vi har dig men så förtvivlade över att du inte finns här hos oss. Vi hade ju längtat så mycket efter dig och allt verkade ju se så bra ut och så hände det här. Varför fick du inte stanna kvar hos oss? Jag ville ju hålla om dig och trösta dig, ge dig kärlek och lära dig livet, så mycket man nu kan lära sig livet.
Vi har så mycket kärlek att ge, den kärleken vi skulle ge dig ligger och gnager inom oss. Vi har tänkt att skaffa ett syskon till dig, snart, men för det så betyder det inte att vi kommer att sakna dig mindre eller älska dig mindre, vi måste bara få ett till barn, ett levande barn. Det var ju inte så här det skulle bli Noa. Vi älskar dig så obeskrivligt mycket och det känns hopplöst att inte ha dig här. Jag hoppas att du har det bra, vart du än är, och jag hoppas att jag en dag får träffa dig och ge lite av den kärlek jag har inom mig till dig.

Älskar dig för evigt min lilla pojke!

Samtal från inseminationssjukhuset

Nyss ringde de ifrån inseminationssjukhuset och frågade om vi hade fått barn, jag hade precis gråtit lite så jag var väl inte på topp och hade lite svårt att få fram orden när hon frågade. Hon som jag pratade med var jättetrevlig och hon blev väldigt berörd, vilket kanske inte är så konstigt om man inte blir berörd när man får höra att en bebis har dött så måste man ju vara utan empati…
Hon sa att vi skulle höra av oss när vi ville ”börja om”, jag vet inte om det var klumpigt uttryckt av henne eller om det verkligen är så att vi får börja om. Den ansvarige på avdelningen ska i alla fall ringa upp, hoppas på snart, så får vi väl se vad hon säger. Jag håller i alla fall tummarna och hoppas på det bästa för jag vill så gärna ge Noa ett litet syskon!

Dåligt samvete…

Till och från får jag väldigt dåligt samvete, eller vad man kan kalla det, för att dagarna bara rullar på, för att man göra andra sakar, för att man faktiskt, stundvis, kan känna lite lycka i det man gör. Det konstiga är att jag känner mer dåligt samvete när jag gör det vardagliga än när jag gör något annat. Det kanske är för att det är just det vardagliga, det man måste göra för att livet ska gå vidare, för att man ska kunna leva.
Livet har återigen börjat kännas lite bättre, jag är dock rädd att jag åter kommer att drabbas av ett jätte bakslag eller nån ångestatack eller nåt liknande. Men samtidigt så kanske det är så enkelt att livet faktiskt börjar bli lite lättare igen… Man ska väl inte ta ut nåt i förskott, åt verken det ena eller det andra hållet.
Igår lämnade jag för första gången tryggheten i huset ensam, vi skulle till Hova för att fira lite påska med mina syskon och Abbe. Petra var dock sjuk så jag åkte ensam. Det gick faktiskt över förväntan och jag hade faktiskt riktigt trevligt. Det var sjukt fint väder, vilket det varit i stort sätt hela tiden sedan Noa föddes (och dog), med undantag för några dagar här och där. Nåt riktigt aprilväder har det inte riktigt varit tal om.
I allt detta vill jag även säga att jag inte saknar vår lilla plutt mindre och det jag mest av allt vill är att han ska vara här hos oss…
Vi har ju som sagt börjat prata mer och mer om att skaffa ett syskon till Noa. Det vi är mest oroliga för är att nåt skulle gå fel, antingen att det inte funkar eller fel på nåt annat sätt. Jag tror det kommer att vara sjukt jobbigt nästa vår om vi inte väntar barn eller har ett till litet levande barn. Då kommer man ju se alla små ettåringar tulta runt och vi kommer påminnas så mycket om att vi också skulle ha en runttulltande ettåring…

Varför fick vi inte behålla våran lilla tullt???

Ser framåt

Fick min mens igår, kanske inte är så mycket att fira men för oss, eller i alla fall för mig, så är det en lättnad och lite glädje i det. Det känns skönt att det inte är det som styr när vi är redo för att försöka skaffa barn igen. På torsdag när vi ska träffa läkaren ska vi även be henne att prata med stället som vi gör incementionen för att det också ska vara klart tills vi känner oss redo. Hon säger att det inte ska vara några problem men kan ju ändå vara skönt om det är fixat. Rimligtvis borde vi åtminstone ha de tre gånger som vi hade kvar på oss eftersom att lilla Noa inte föddes levande, skulle dock vara skönt om vi fick sex nya försök så man inte känner sig stressad för att man ”bara” har tre försök på sig. Samtidigt så vill vi gärna ha samma donator som vi hade till Noa så de blir så lika varandra som möjligt. Känns lite konstigt att det känns viktigt med tanke på att vi annars inte direkt bryr oss om det genetiska. Det spelar ju inte någon roll, de är ju ändå våra barn. Hade inte Noa dött så hade det inte alls känts lika viktigt att det skulle vara samma donator.

Att tänka framåt känns ofta taskigt mot Noa, att bara göra vanliga saker känns också fel. Det är som att livet inte ska få gå vidare för att vår lille son dog men jorden stannade inte och tiden går vidare, det måste vi förstå och vi kan ju inte bara sitta på en stol och stirra in i väggen och bli deprimerade över att Noa dog. Ingen mår bra av det och för att vara helt ärlig så tror jag inte Noa heller skulle vilja det om han hade kunnat förstå sånt själv.

Idag har varit en bra dag, även om man känner att det gnager i bakhuvudet hela tiden så känns det ändå som att dagen har varit ganska bra. Det är ju långt ifrån så bra som det var innan lilla Noa dog men det kommer nog dröja väldigt länge innan man kommer att känna mer lycka än sorg och det är väl inte så konstigt den personen som vi älskade mest i hela världen dog. Den lilla människan som skulle få så mycket kärlek och som var så väldigt efterlängtat gick ifrån oss utan att fått tagit ett enda andetag.

Jag är så himla glad att jag har Petra, vet inte om jag har nämnt det förut, men utan henne så vet jag inte om jag hade suttit här idag. Det känns så skönt att ha henne här, det känns skönt att vi har varandra i denna outgrundliga sorg, det känns skönt att ha någon så nära som till hundra procent förstår vilken sorg man bär.

Idag pratade vi lite om ett syskon till Noa, eller ja det är väl mer än bara idag som vi pratat om det, den senaste veckan har vi pratat ganska mycket om det och även hos kuratorn pratade vi om det en hel del. Idag pratade vi på allvar om att börja försöka skaffa barn igen i juni och när vi nu har ”bestämt” det så känns det skönt så jag tar det lite som ett täcken på att jag ändå kan vara redo för det steget igen. Vi får väl se hur det blir, bara för att jag fått tillbaka min mens nu behöver det ju inte betyda att den kommer tillbaka och är jämn men det känns ändå skönt att ha tagit det beslutet.
Kuratorn frågade, sist vi var där, om det kunde vara en morot för mig att jobba på att må bättre fysiskt och visst hade jag tänkt på det själv men på nåt sätt blev det tydligare, eller vad man ska säga, när hon sa det. Graviditeten skulle nog kännas mycket bättre om jag mådde bättre fysiskt innan och om jag dessutom fick en bättre ”struktur” när det gäller matlagning och ätande. Jag har en tendens att inte äta så bra och inte alltid så ofta så vi har börjat göra veckomatsedel innan vi handlar. Det blir annars lätt att man handlar typ grönsaker och lite sånt men sen har man inte så mycket annat hemma och utan att ha nåt att laga så är det ju självklart svårt att laga mat. Vi har även bestämt att vi ska ut och gå varje dag, det behöver inte vara nån jätte lång sträcka bara man kommer ut, små mål för att ta sig igenom dagen, ta sig igenom sorgen och kanske nå fram till en lycka igen.