Fortfarande ofattbart…

Det känns ibland fotfarande offatbart att man sitter här som mamma till ett dött barn, det känns fortfarande som en sån sak som man fruktar men som bara andra drabbas av. Jag kan inte förstå att min lilla plutt inte fick stanna här hos oss och jag kan inte förstå att jag ska försöka leva ett liv utan honom. Jag ska gå vidare och försöka bli lycklig igen, gå vidare och skaffa mig ett nytt jobba som jag trivs med. Men hur ska man gå vidare, hur kan man gå vidare, kan man bara låtabli att gå vidare? För att jag går vidare så glömmer jag ju inte men det känns ändå konstigt att livet fotsätter utan att Noa är här med oss, det känns så orättvist och taskigt, men vi kan ju inte bara stanna upp och vara i sorgen för evigt, det skulle ju inte gå, då skulle vi ju inte leva, då skulle vi vara ”levande döda”. Jag har verkligen börjat gå vidare, jag har märkt att hela sommaren bara försvann, vart tog den vägen, var den ens här? Jag har vaknat upp ur mörkret och hösten är här, vart har jag varit, har jag kommit tillbaka eller är det bara vad jag tror?!
Jag mailade programansvarig angående att gå klart min utbildning och få göra examensarbetet, jag känner att jag vill det, jag känner att jag vill gå vidare, jag vill hitta ett jobba som jag vill jobba med. Nu står jag och stampar på min gamla arbetsplats, jag pluggar lite mest för att göra något mer än bara att jobba på halvtid, mycket för att inte gå miste om min SGI. Jag vill hitta ett nytt jobb men jag vill ha kvar mitt gamla så jag har något att bygga min föräldraledighet på när jag väl får en levande bebis att ta hand om, när får jag en levande bebis att ta hand om?
Så mycket tankar, så mycket frågor, så mycket liv, så mycket död, så mycket sorg, så mycket förtvivlan, så mycket längtan…

Bitter, eller nåt…

Jag tycker det är jobbigt när folk blir gravida, även när personen är i samma situation som jag, inte för att jag missunnar dem att vara gravida utan för att jag blir så avundsjuk och jag tycker bara det är orättvist. De flesta har det ju så lätt när de vill bli gravida, de har sex och sen efter nån/några gånger så växer ett nytt liv i deras magar. Sen är det många som det inte har gått lika länge för som för oss och då blir jag ”sur” för det, men samtidigt är det jobbigt att läsa om dem som har väntat jätte länge innan de blev gravida igen, eller de som fortfarande försöker. På ett sätt blir jag glad för dem för jag vet ju hur det är själv att ha förlorat sitt lilla barn och sen bara vilja ha ett till, levande, barn men jag kan inte låta bli att vara bitter och kanske är det inte dem som jag känner förakt emot utan det är nog snarare så att jag tycker att det är så sjukt jobbigt att jag inte är en av dem. Nu sitter jag här, igen, och väntar på ägglossning, oroar mig för att utslaget ska vara i helgen och att man får gå ytterligare en månad och vänta, eller att det är på söndagen (morgon) och att man då gör på måndagen men det är för sent… Det känns bara så drygt. Tänk om vi var två fertila hetropersoner istället som bara kunde ha sex varje dag kring ägglossning och hoppas på det bästa (Petra skulle ju då vara man så klart)… Nu får vi istället hoppas på att ägglossningen kommer en ”bra” dag och att det inseminationsförsöket vi gör i samband med det är vid exakt rätt tidpunkt och att ”simmarna” är bra och når fram till ägget som förhoppningsvis är av bra kvalitet och blir befruktat…

Nej nu ska jag åka och köpa fler ägglossningstest och hoppas att det är positivt nu eller att det annars väntar med att bli possitivt tills på söndagkväll (eller i början av nästa vecka)…

För övrigt så har min älskade fru och vår förlossningsläkare lyckats få till så vi får två inseminationsförsök till och sen får göra IVF om det inte skulle funka med inseminationen… Men tredje gången gillt…

Väntan

Idag är en påfrestande dag… Inte nog med att det är ett halv år sedan vår lilla ängel föddes det är dessutom risk för mens, varje gång jag går på toa är jag jätte orolig för att det ska vara blod på pappret (eller något annat som är bevis på att mensen är på G). Jag har varit så nervös till och från idag att jag skakat. Vissa kanske nu tänker varför tar hon inte ett graviditetstest? jo visst skulle jag kunna göra det men jag tror verkligen inte att det skulle visa något om jag är gravid och då blir jag väl bara ännu mer förtvivlad eller förvirrad. Jag vill ju så otroligt gärna vara gravid nu, det är ju inte bara det att jag vill vara gravid jag är också orolig inför, annars, kommande IVF-behandlig och allt vad det skulle innebära. Tänk om jag bara kunde få vara gravid!

Och lilla Noa jag kommer inte sakna dig mindre för att jag skulle bli gravid och vi skulle få ett litet syskon till dig…

Åka bort…

Imorgon ska vi åka på kryssning, vilken lyx, eller inte. Vi hade lite svårt att hitta något som vi dels kunde tycka var värt pengarna men också som var på lagom avstånd och lagom längd. Blev helt enkelt en 22 timmarskryssning med Birka. Har aldrig åkt Birka förut men det känns som att det borde vara lite fräschare än typ Viking och vi åker ju inte på kryssning för att supa utan för att ta det lugnt. De verkar även ha en nice SPA-avdelning så det blir nog bra och förhoppningsvis avkopplande. Ska bli skönt att komma bort ett tag i alla fall även om det bara är för en stund. Känner att jag behöver försöka koppla av för jag börjar få lite ångest igen inför nästa försök och jag tänker så mycket på Noa igen, eller det gör jag ju jämt men ibland är det jobbigt att tänka på honom och ibland inte. Det känns som att mina känslor är lite överallt, känner mig ganska bra ena sekunden och sen känner jag mig jätte ledsen och allt känns jobbigt. Ibland så är alla känslor där samtidigt…

Nästa försök

Jag har börjat känna lite ångest över nästa försök, det känns lite läskigt och jobbigt. Tänk om det inte funkar, jag är så inställd på att det ska funka men det kan ju mycket väl vara så att det inte gör det. Den känslan man får då när mensen kommer, känslan att veta att försöken snart är slut… Blä! Jag vill inte tänka på det men det går inte att låta bli, det är ju så nära nu. Tror vi behöver åka bort, men jag får ångest av den tanken också. Bara en jävla massa ångest, livet är jobbigt…

Om det inte funkar nu så blir det IVF och jag skulle ju så gärna slippa det, måste försöka fokusera på detta försök och ta IVF som när och OM det behövs…

Mens och känslokalla människor!

Jaha så igår så kom då mensen, lika oväntad som ovälkommen. Jag trodde verkligen att jag var gravid, det var så många symtom som jag hade (har) men ändå så kom den där jävla mensen… Jag hade väl hoppats på lite tur nu efter all skit som har hänt men inte då. Det är bara att hoppas på nästa gång då, om typ sex veckor, tungt… Jag tror dock på nästa gång, det har hela tiden känts som att det är då det ska fungera så nu bestämmer jag att det ska göra det!

Läste en ledar i DN i går som var skriven av spädbarnsfondes ordförande, Ingela Rådestad, och jag blev helt förskräckt över vissa kommentarer. Förstår verkligen inte hur folk kan tänka så. Många tyckte i stort sätt att det var lika bra att barnen dör i en ändå överbefolkad värld, mycket konstigt sätt att se på saken. Ja världen kanske är överbefolkad eller i alla fall på väg att bli det men för det så betyder det väl inte att ofödda barn ska dö. Tycket man verkligen så så kan man ju själv gå och dränka sig så är det ju en människa mindre i den så ”överbefolkade världen”. Självklart så kanske man ska sätta in även andra åtgärder i länder där många har tio barn men för det så är det väl inte rätt att ofödda barn ska dö, vad har man för människosyn när man skriver eller säger en sån sak. Skulle deras liv vara mer värt än ett ofött barns liv? Jag förstår inte hur de tänker. Jag kan ju i alla fall hoppas att de inte skaffar egna barn då om de anser att världen är överbefolkad och att det är lika bra att barn dör. I fattiga länder där man får väldigt många barn, förmodligen ganska ofrivilligt i många fall, kanske gratis preventivmedel skulle vara en väg att gå men det är inte vad denna ledare handlade om. Ett liv är ett liv! Bara för att en person inte har andats så betyder det inte att den personen är mindre värd, eller mindre älskad, än andra personer. Om de verkligen har de åsikterna så undrar jag om de inte skulle söka vård och hjälp om de själva blev svårt sjuka för om de inte dör så bidrar de till att världen forsätter att vara överbefolkad.
Fruktansvärda kommentarer var det i alla fall, skulle någon säga en sån sak till mig rakt ut så vet jag inte vad jag skulle göra. Kände bara att jag ville ge vissa personer som kommenterat ledaren en fet jävla käftsmäll… Idioter!

13 och 45

Ringde barnmorskan på fertilitetsenheten nu på morgon och fick en tid för insemination klockan 1345. Hon frågade även om jag hade så lång cykel nu (skulle vara 33 dagar om man bara räknar denna) och jag sa att jag inte visste och frågade om hon trodde det var någon fara. Det verkade dock inte vara så vi ska få komma idag och jag blev så glad. Det kändes helt plötsligt lite lättare igen, det kommer nog dock vara jobbiga två veckor (fram till mensen kommer, eller inte kommer)… Men vad jag längtar till illamående, ryggont, brist på rörelsefrihet och alldeles förstora och tunga bröst… De orden kommer jag nog få äta upp när jag väl sitter där med en cola i handen och kommer ihåg hur jävla hemskt det var med allt illamående, all ryggvärk och hur icke mobil man var… Men jag hoppas så att vi får en liten bebis till i februari/mars nästa år… Vad jag hoppas att jag inte får nån mer mens i år (alltså att jag blir gravid då och inte att mensen slutar komma)…

Älskade lilla Noa tänk om du får bli storebror snart!

Ägglossning och mår illa

Då har jag då ett positivt ägglossningstest och jag mår illa, har en klump i magen och är livrädd. Jag vet inte om det är så att jag inte är redo eller om det bara är så att jag är rädd, sen undrar jag i och för sig om jag någonsin kommer att vara redo, vem är redo att spendera nio månader i rädsla, ångest och ovisshet? Jag vill ju så gärna vara gravid igen men samtidigt så längtar jag ju inte direkt efter allt negativt som det kommer att innebära. All rädsla och oro. Jag tror även att viss rädsla bottnar i att vi har så få gånger på oss, det är den här och en gång till sen måste vi ta beslut om IVF eller inte. Håll alla tummar ni kan hålla för oss i morgon (jag antar att vi får komma i morgon). Jag kanske ska försöka fokusera på det positiva med en graviditet också även om det positiva känns så oerhört långt borta för oss just nu… Ta en dag i taget, en vecka i taget en månad i taget sen sitter vi där med en frisk levande bebis i famnen (hoppas, hoppas, hoppas)!

Noa du kanske får ett syskon om nio månader vad säger du om det?!

Fortfarande ingen ägglossning

Jag har fortfarande inte fått min ägglossning, jag var så himla inställd på att jag skulle få den idag eller igår eftermiddag så jag hade intalat mig själv att det var bättre att det blev så. När jag stod och väntade på resultatet av mitt ägglossningstest så fick jag intala mig att det går nu också… Kroppen känns ju helt återställd så jag ser inte varför det inte skulle kunna fungera nu så jag håller bara tummarna för att ägglossningen kommer i morgon eller helst på måndag och att det sen fungerar… Det var i alla fall skönt att det var negativt i morse, nåt som går vår väg… Tänk att man kan bli så glad av så naturliga saker…

I går så träffade jag några kompisar och precis som jag trodde så var det trevligt och jag ångrar inte alls att jag åkte. Var så skönt att träffa dem, de är så lätta att umgås och prata med och det är skönt… Var dock sjuka bilköer, när det är lite bilar så är det mycket vägarbeten och köerna blir lika jävliga som alla andra månader på året (kanske till och med lite jävligare stundvis)…

Nu ska jag peppa mig inför systers bröllop och hoppas på att det blir trevligt och att jag får kul. Känns lite jobbigt att vår lilla snutt inte fick vara med, jag visste ju redan innan han föddes att de skulle gifta sig då och att han skulle vara med…

Försöker tänka positivt

Jag har fortfarande inte fått nåt positivt ägglossningstest (ska testa igen klockan 11 men tror inte att det heller kommer att vara positivt). Försöker tänka på fördelarna med att vänta två månader till, även om de är få så finns de ju ändå. Kroppen hinner återhämta sig ytterligare, även om jag känner mig återställd och pigg så skadar det säkert inte…Öööö, ja sen kom jag inte på några fler… Har jag inte ägglossning denna gång jag testar så hoppas jag att jag inte har det i morgon heller, men försöker som sagt vara så positiv som jag bara kan, det är ju trotts allt bröllop i morgon och jag vill inte vara ledsen hela dagen för att jag fick ägglossning då istället för idag. Det är ju trotts allt min syster som gifter sig och man vill ju inte vara party pooper på sin egen systers bröllop…

Ska träffa några kompisar idag, har egentligen inte så stor lust men jag tror att det blir bra bara jag kommer iväg. Jag gillar ju verkligen dessa vänner och jag tycker vi alltid har trevligt när vi ses även om det även har varit när man har pluggat. Jag är väl bara van i mitt inrutade liv men det är väl även det att jag mår lite (mycket) dåligt av det här med ägglossningen och då har man kanske inte jätte stor lust att träffa massa människor. Det är dock bra att skingra tankarna och komma iväg lite…