Mycket som har hänt

Som de få som följer denna blogg säkerligen har märkt så skriver jag inte här så ofta längre. Bloggen startade jag ju i första hand för min egen skull, som en slags terapi, och jag har inte direkt det behovet längre.

Självklart saknar jag Noa fortfarande och på samma sätt fast ändå på ett nytt sätt, svårt att förklara; på samma sätt som det är svårt att förklara hur det känns att förlora ett barn så är det svårt att förklara hur det är vidare i livet.

Just nu är jag för det mesta lycklig, det var så länge sedan så jag glömt bort hur det känns. Nu när Elliott blivit lite äldre och verkligen är ett barn (vilket han självklart var innan också men när de är bebisar är det på ett annat sätt). Han har hunnit bli ett år och det är minst sagt full rulle här hemma. Många säger att när de lär sig gå så blir det värre, jag tvivlar. Elliott kan inte (vill inte) gå ännu men han har en speciell teknik att ta sig fram och har är sjukt snabb. Han klättrar på allt, för några dagar sedan satt han i sin barnstol (en sån där som nästan alla resuranger har som IKEA säljer för drygt en hundring) jag stod och förberedde lite mat inför kvällen och hör helt plötligt att det prasslar bland tidningarna på matborde och reagerar eftersom att Elliott inte borde kunna nå dem där han satt. Mycket riktigt det kunde han inte heller, han hade klättrat ur barnstolen upp på det lilla bordet som sitter fast på barnstolen och över till matbordet. Han var självklart superlycklig och jag fick nästan hjärtinfarkt. Jag brukar (brukade) inte spänna fast honom så han aldrig tidigare visat något som helst intressa av att försöka ta sig ur stolen, men det hade han tydligen. Så nu är det alltid sele på,  både i stolen och i barnvagnen. Han klättrar även upp på soffbordet och i soffan och där (framförallt i soffan) blir han så exalterad så han kastar sig fram och tillbaka vilket blir väldigt jobbigt så han absolut inte förstår det farliga i det. Förut har vi kunna stänga till rum där han inte ska vara och låtit honom vara men nu vågar man ju inte det längre. Det enda stället som känns hyfsat tryggt att låta honom vara ensam är i sitt rum men man kan ju inte stänga in honom där. I morse trodde jag att han var i sitt rum när jag höll på i köket och hörde gnäll men då visade det sig att han klättrat upp på soffbordet i vardagsrummet och ställt en leksak i vägen så han inte kom ner (bordet är i två nivåer och den lägre nivån är ganska liten och det var där han satt).

Jag har kommit fram till att jag nog har haft en förlossningsdepression eller liknande för jag märker nu när jag mår bra hur dåligt jag mådde stor del av Elliotts första levnadsår. Kanske är det snarare en följd av att Noa dog och allt vad det innebar än en traditionell förlossningsdepression men termen i detta fall är väl ganska oviktig, jag mådde dåligt helt enkelt och nu mår jag för det mesta väldigt bra. Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv även om jag fortfarande har lite socialfobi så känns det inte alls lika jobbigt längre och jag träffar gärna andra människor och pratar med grannar och så utan att tycka att det är allt för jobbigt, detta är oerhört skönt efter att inte alls känt igen den person jag varit de senaste åren.

I måndags var det två år sedan vi ”begravde” vår lilla Noa (vi spridde ju askan ute på havet) och tanken var att vi skulle åka ut i svärföräldrarnas båt till platsen där vi spridde askan. Då vädret inte riktigt var som vi hoppats och vi har en liten kille på ett så blev det inte så, istället spenderade vi halva dagen på IKEA för att sen på kvällen nästan glömma bort att släppa iväg en lykta (jag kom på det när jag skulle gå och lägga mig). Får dåligt samvete när det blir så, tyckte det kändes viktigt att på något sätt uppmärksamma honom då men det glömdes nästan bort. Vi ska senare (nån helg när vädret tillåter) åka ut med båten och lägga varsin ros vid Noas ”palts” och det känn okej att vänta.

Nu tror jag min lillskrutt har vaknat så det blir nog inte så mycket mer skrivet denna gång!

Så ont i hjärtat

Är i en period nu då jag tänker extra mycket på Noa det har nog dels med julen att göra men även att det inte är allt för långt kvar till han skulle ha blivit två år. Jag kan verkligen inte fatta det, TVÅ ÅR… Jag kan väl inte riktigt fatta att jag har en död son heller, det känns så sjukt att vår första lilla bebis dog, ett litet barn som aldrig fått uppleva en dag utanför magen.Vilket öde, ligga i magen i nio månader för att sedan dö på målsnöret.

Jag bara saknar honom så extremt mycket, jag vill ju bara att han ska vara här också. Jag vill ha båda mina pojkar här men självklart är jag helt överlycklig över den lilla killen som vi har här vilket också på sitt sätt känna obegripligt men ändå lättare att greppa än att man har en son som borde få blivit två om några månader.

Jag har fortfarande extremt svårt att se nyfödda bebisar, det hugger till varje gång. Jag vet inte varför det är så även om det självklart har med Noa att göra för hur mycket tid som än passerar så kommer Noa alltid att vara en liten bebis då han aldrig fick något mer. Jag tror även att det kan ha en viss betydelse att vi var på Neo i nästan tre veckor med Elliott och att hans start i livet var jobbig, inte så mycket för honom mest för oss, så vi har inte riktigt fått den där upplevelsen som man ”ska” få när man får sin lilla bebis, trotts att vi fått två små bebisar.

En person som står mig väldigt nära är gravid och många känslor kring min egen graviditet med Elliott kommer tillbaka, den här personen fick ett missfall under sin första graviditet och har haft svårt att åter bli gravid och så många av de känslor som hon nämner känner jag igen. Dels innan hon blev gravid (via IVF denna gång) och sen nu när det är tidigt i graviditeten så är hon så klart orolig för missfall. Hon bor också i ett annat landsting än vad jag gör och där har de andra ”regler” än här, de får bland annat gå över mer än två veckor och de tar ingen hänsyn alls till att de blev gravida via IVF vilket man gör här i Stockholms län. Hon ville gärna göra ett tidigt ultraljud vilket barnmorskan förstod och skrev en remiss men förmodligen godkänns inte remissen och hon kommer då att få vänta till rutinultraljudet. Här får alla göra KUB utan några större krusiduller där hon bor kostar det 1500 om man är under 35 (vilket hon är).

Nu kom jag lite ur spåret det jag ville med det var att det nästan känns som att man återupplever graviditeten igen och jag börjar undrar om jag orkar gå igenom en till. Sista veckan med Elliott var fruktansvärd och även tiden innan var väldigt jobbig. Att Elliott dessutom hamnade på Neo och allt som har med det att göra gör ju inte saken lättare. Det är många tankar som snurrar i huvudet just nu och jag tror inte att det kommer att bli en till bebis i det här huset på ett tag i alla fall men samtidigt så vill jag/vi inte vänta för länge. Dels för rädslan men även för åldern, inte för att jag är jättegammal men ändå tillräckligt för att veta att vi kanske inte ska dra ut allt för mycket på det. Någon gång under våren ska vi i alla fall träffa ”vår” läkare och prata lite då vi förlorade vårt första barn och vårt andra barn hamnade på Neo. Vi vill gärna ha samma donator så vi ska prata lite med läkaren om det då Elliotts förstorade hålrum kunde ha någonting med att mina blodkroppar attackerade hans eller nåt sånt (detta var dock inte så troligt men ingenting de ändå helt kan utesluta). De kan testa detta redan i vecka fem i graviditeten och man får då äta medicin under hela graviditeten för att förhindra detta men det kanske kan räcka med de orosmoment som redan finns där…

Elliott – Noas lillebror

Har mycket att skriva och vet väl inte riktigt vart jag ska börja men jag kan väl börja med det uppenbara, Mini har kommit i form av en lillebror och han har fått namnet Elliott och han lever!

Elliott föddes den sista maj klockan 0733 och mådde till en början bra. När vi var på BB så började han bli väldigt gul och vi var ”tvungna” att stanna kvar så de kunde ha koll på gulheten utifall att han skulle behöva sola. När Elliott var fyra dagar gammal så fick han andningsuppehåll. Han satt i mitt knä och vi koppmatade honom då han var trött, han betedde sig väldigt konstigt och liksom sjönk ihop eller vad man ska kalla det. Jag tog på honom (stimulerade honom) och han började skrika och var helt blå i ansiktet, detta upprepade sig en gång till och barnmorskan (som faktiskt var inne i rummet när detta hände) ringde neo-jouren som var snabbt på plats. Även om hon inte hittade något direkt uppenbart så fick vi komma ner till neonatalen ganska omgående och en massa tester gjordes. De fösta dagarna på neonatalen mådde han inte så bra men blev piggare och efter de fösta dagarna så har han inte uppvisat några tecken alls på att må dåligt, han beter sig som en helt vanlig bebis och vi fick komma hem igen i tisdags. Detta är extremt kortfattat just nu och jag tror att jag kommer att skriva mer om det senare då det är någonting jag nog behöver bearbeta lite. De första beskeden vi fick på neonatalen var inte bra och det kändes som att vi återigen skulle få lämna Danderyds sjukhus utan en bebis, det var fruktansvärt.

Nu har vi i alla fall kommit hem och han mår bra som det ser ut, det ska göra en del uppföljningar och vi ska bland annat göra en andningsregistrering under tre dygn för att se om han har någon ökad risk för apné (andningsuppehåll). Hur mycket uppföljning och exakt vad för uppföljning som ska göras kommer tiden att utvisa och mycket beror på hur han verkar må.

Det känns inte alls lika jobbig som det gjorde i början och mycket för att Elliott visar att han mår bra.

Elva månader med en ängel

Idag har det gått elva månader sedan vår underbara lilla son föddes, det känns som att det var igår samtidigt så känns det som ett helt annat liv. Jag sitter här med ett nytt litet liv i magen och jag kan ibland verkligen känna ren lycka. Samtidigt så ligger sorgen där och jag får lite tårar i ögonen och jag vet inte om det är för att jag är överväldigad av lycka, om det är sorgen och tanken på vår lilla Noa som får tårarna att rinna eller vad vet jag kanske är det bara graviditeten som gör det. Det känns så konstigt att känna sig lycklig, även om det är för en så liten stund så känns det så konstigt. Det är en så främmande känsla, det var så länge sedan jag kände den. Det är sällan den stannar mer än bara för några sekunder för sedan kommer verkligenheten ikapp, oron och rädslan men framförallt saknaden. Den enorma saknaden efter Noa finns där så starkt.

Jag sitter och funderar på vad Noa skulle ha kunnat göra nu, undrar om hade börjat försöka gå. Om hade börjat säga små ord. Hade han blivit en babbelkvarn som sin mamma? Det är så mycket jag undrar och så mycket jag tänker på. Den där lilla pojken med ”prinskorvsfingrar” som sin mamma…

Noas hand i min

Jag kommer ihåg när jag att där på förlossningen med hans hand i min och tänkte ”gud vad jag känner igen de där fingrarna” det tog ett bra tag innan jag insåg att det var ju mina fingrar i miniatyr, Petra påpekade dock att Noas fingrar var mycket rakare…

Han var så fin vår lilla pojke!

Rutinultraljud – check

Igår var vi och gjorde rutinultraljudet och fick se den lille där inne och det var så skönt när det var över och det visade sig att allt såg bra ut. Hon som gjorde det skrämde oss några gånger eftersom att hon inte riktigt tänkte på att tystnad för en som har förlorat ett barn är =dålig nyhet. Hon var ju koncentrerad på sitt och det är ju klart att hon ska vara det men när hon kollat på hjärtat ett bra tag utan att säga någonting så blir man ju sjukt nervös. Hon kollade sedan moderkakan väldigt länge vilket gjorde, framförallt, Petra sjukt orolig (det var ju moderkakan som var ”problemet” sist). Anledningen att hon kollade den så länge visade sig sedan vara för att hon tyckte den satt långt ner så hon ville kolla så den inte satt för utgången vilket inte är så lätt att se med ett vanligt ultraljud så hon fick ta ”utgången” och kolla och då visade det sig att den satt bra så det var ju också en lättnad.
Vi fick se lilla mini dricka där inne, det var jätte häftigt, fostervatten är tydligen gott!

Mini vecka 18+0
Mini vecka 18+0

Jag har tidigare skrivit några inlägg om graviditeten som jag har haft privata (de ligger nu i kategorin under ”tidigare privata”). Det har varit väldigt svårt att prata om graviditeten och är det fortfarande. Att berätta för folk som man vet blir glada och förväntansfulla är jätte jobbigt och därför har jag valt att inte skriva något här publikt förens nu. Vi har berättat för närmsta familjen att vi väntar barn (kändes som att det inte fanns så mycket val då magen börjat synas). Nu när rutinultraljudet är gjort så kanske det blir lite lättare att även berätta för andra och det är ju inte längre en jätte hemlighet och då känns det okej att skiva något här.

Har förövrigt känt mini ganska länge nu, sedan typ vecka 12 i alla fall (är nu i vecka 19), nu känner jag den jätte tydligt till och från och det är ju åtminstone några rörelser varje dag som jag känner. Det är både på ont och gott att känna den lilla, jag blir lite lugnare just för att jag känner den men har jag inte känt den på ett tag så är det ju lättare att nojjaur och bli orolig och den är nog än lite lite för att puffa igång. Eftersom att den fortfarande har ganska gott om plats där inne så kan den ju vända sig inåt och då känner man ju inget…

Vi fick beräknaddag framflyttad något (två dagar enligt sista mensen och en dag enligt ägglossning) så nu är den beräknad den 18 juni, inte för att vi kommer att gå så länge men ändå.

Ångest, nervös ont i magen och kan inte tänka

I morgon är det dags för rutinultraljudet och jag får jobbigt att andas bara av att tänka på det. Det finns ju egentligen ingen anledning att tro att det inte skulle se bra ut, vi har ju trotts allt gjort fyra, jag vet många, ultraljud hittills och det man har kunnat sett verkar se bra ut. Senaste ultraljudet gjordes för två och en halv vecka sedan och då såg man hjärtklaffen magsäcken och båda hjärnhalvorna men det är ju ingen garanti för att allt som ska finnas finns och att det som finns är som det ska. På ett sätt vill jag inte göra det men samtidigt så vill jag ju veta att mini mår bra där inne, att den lever är jag ganska säker på då jag kände den senast för nån timme sedan men oron är ju i alla fall så enormt stor. Jag hoppas att allt ser bra ut och att ultraljuden efter detta inte blir lika jobbiga…

Döden och det nya livet

Det känns så svårt att glädja sig åt det nya livet som växer i mig, jag tänker så mycket på det livet som inte blev, på lilla Noa som då i juni skulle vara ett år och tre månader. Jag är så rädd att jag inte ska kunna älska det lilla livet som växer inom mig, att jag bara kommer att önska att jag hade Noa här istället. Jag vill ju så gärna ha en liten bebis hos oss i juni, det vill jag verkligen, men samtidigt så saknar jag min lilla son så oerhört mycket och just nu så känns det bara så tungt. Jag är gravid men jag väntar inte barn. Jag vet att det växer ett embryo där inne (jag hoppas i alla fall att det fortfarande gör det) men jag kan inte förstå att det ska bli en liten bebis, tänk att det kanske kan bli en levande liten bebis. Tänk om lilla Noa kan få bli storebror och jag få bli mamma till ett levande barn, ett barn som ska ammas ett barn som jag kan känna nära mig, få känna barnets andetag…

Vad jag älskar och saknar min lilla Noa!

Inskrivning

Idag ska vi på inskrivning på MVC (mödravårdscentralen) och det känns mest bara konstigt och jag har egentligen ingen lust alls till det. Kanske låter det konstigt, att jag inte har någon lust, men jag känner mig inte så säker på att jag fortfarande har ett levande litet embryo där inne. Tankar, jag blir tokig. Jag vet ju att alla graviditeter ser olika ut, det är väldigt få som har två identiska graviditeter även om de får väldigt många barn, men ändå kan jag inte låta bli att vara orolig när jag inte mår illa. Jag är bara så rädd för att få missfall, att återigen hamna i hopplösheten och rädslan för att aldrig få ett levande barn. Jag känner ju dock andra symtom så jag borde ju inte vara så orolig men det är så svårt att låta bli, jag har mensvärk varje dag, mina bröst ömmar ibland och de växer fortfarande. Jag borde väl därför kunna lita på att jag fortfarande har ett levande litet embryo där inne?! Dessutom sa vår läkare (från förlossningen) när Petra pratade med henne att eftersom att det såg bra ut när vi gjorde det vaginala ultraljudet så är chansen 98% att det går bra och det är ju ändå ganska bra odds, sämre odds än att ett barn ska födas levande i vecka 42 men ändå… Men det är väl så här det får vara, jag hoppas bara att vi har en levande liten bebis hos oss i juni nästa år, en frisk, levande liten bebis… På ett sätt så skulle det ju vara skönt om denna graviditet blev lättare fysiskt, även om ironin skulle vara fin när man sen sitter med ett levande barn i sin famn, men det är ändå jobbigt att jag inte mår illa… Jag vet jag är knäpp…

Den rörde på sig…

Idag var di då på första ultraljuden, ett vaginalt sådant, och jag hade inte förväntat mig mycket mer än att få veta hur lång den var och se ett litet hjärta picka. Vi fick se så mycket mer denna gång, okej det är fyra dagar senare i graviditeten än sist (vilket är ganska mycket så här tidigt) men ändå. Förra gången så var hjärtat som en liten pixel på skärmen den här gången var det som ett flimmer, eller vad man ska kalla det, och vi fick till och med se det där lilla encentimeters embryot röra sig. Man såg en liten fot, sa i alla fall barnmorskan att det var, som stack ner och hon pekade även ut huvudet. Det känns i alla fall mycket bra just nu och det är ju alltid något. Jag tror för det mesta att det kommer att går bra den här gången men det är klart att man har dagar då man både är rädd och tvivlar väldigt mycket.

Jag pratade lite med Noa i bilen på vägen hem och berättade för honom att jag är glad men att jag ändå saknar honom, tänk om jag kunde ha båda… Jag älskar dig min lilla Noa och tänk att du förhoppningsvis får bli storebror i början av nästa sommar!

Oron för ett embryo

Vad jag är orolig för dig du lilla för, du liv som precis har börjat.
Kommer du att växa och bli en bebis?
Kommer du att växa och bli en frisk bebis?
Kommer du att växa och vara en levande bebis?

Du lilla embryo vad jag vill skydda dig,
vad jag vill göra allt för dig,
Du lilla embryo vad jag vill att du blir som din bror,
Du lilla embryo vad jag vill att du blir en egen indevid.
Du lilla embryo vad jag önskar att du stannar där inne och växer dig stark och frisk.
Du lilla embryo vad jag hoppas att du blir en frisk bebis!
Du lilla embryo vad jag önskar att jag får höra ditt skrik.

Du lilla frö som växer i min mage bli inte rädd när du hör mig gråta,
Du lilla frö där inne tro inte att du inte är efterlängtad bara för att din bror är så saknad,
Du lilla frö vad jag hoppas att du blir vår fina pojkes lilla syskon.
Du lilla frö vad jag hoppas att jag en dag får hålla dig i min famn.

Noa min älskade son, min lilla ängel, min ögonsten vakar du över oss?
Känner du vår kärlek till dig?
Känner du den saknad vi känner?
Jag hoppas att din sorg inte är lika jobbig som min.
Jag hoppas att jag en dag får träffa dig.
Du kommer alltid att leva,
Du lever varje dag i mina tankar,
Du lever för evigt i mitt hjärta.
Jag älskar dig för att du är min son.
Jag älskar dig som vilken mamma som helst älskar sitt barn!
Min kära ängel jag saknar dig så!