Kategoriarkiv: syskon

RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

Äggblåsor

Har fått lite svar nu angående det där med äggblåsorna som jag kände mig lite orolig för och det kan tydligen vara så att man har mer eller mindre vid olika perioder. Vi gick inte så mycket mer in på det men enligt henne så hade jag haft ännu färre vid ett annat tillfälle. Tydligen är det så att de räknar de äggblåsor som de ser är på tillväxt och när jag var där i torsdags var det typ sex stycken på tillväxt men någon gång tidigare så hade de bara sett två, gissar på att det var läkarbesöket innan Elliott blev till. Jag blev ganska mycket lugnare av det och på henne lät det som att det var bra med tanke på att jag inte hade stimulerats utan det bara var naturligt.

Nu känns det inte längre lika panikartat även om man självklart ändå vill att det ska fungera direkt, det är ju därför man går dit. Sen att det kostar några kronor är väl också en liten anledning, inte för att det är något större problem om det blir några få försök men blir det många försök så är det klart att det kommer att bli ekonomiskt tungt. Men som min kurator sa, ta en sak i taget, en vecka åt gången… Eller i detta fall ett försök i taget.

Ännu ett ”syskon-inlägg”

Var i dag på fertilitetsenheten för att kolla hur det ser ut med mina äggblåsor, vi var även där i början av juni men eftersom att vi inte tänkt börja med något syskonförsök redan då så kollade de äggblåsorna igen. När vi var där i juni så sa den läkaren att jag hade ganska många äggblåsor och att jag förmodligen var en sån som var fertil länge, denna gång sa läkaren att jag hade få äggblåsor. Vad det innebär vet jag inte och jag vet inte varför jag inte frågade. Hade en äggblåsa som var stor och han trodde att jag kommer att ha ägglossning i början/mitten av näsa vecka. Utöver det räknade han till sex stycken blåsor plus några som var väldigt små. Känns som att jag kanske skulle frågat mer om det men eftersom att han inte sa något om det så kändes det som att det inte var något jag skulle oroa mig för. Började sen tänka och kom fram till att det kanske inte var så bra ändå. Försökt söka lite på det men hittar inget direkt, det mesta man hittar handlar om IVF, så nu är jag lite nojjig att jag ska ha problem att bli gravid. Han sa typ det är en äggblåsa som är stor och det räcker ju men det stämmer ju bara om jag blir gravid på första försöket och det försöket är nu. Läkaren vi träffade sist var mycket mer informativ. Jag har tagit ägglossningstest under sommaren och de har inte visat positivt alla gånger, vilket inte är konstigt då man inte har ägglossning i varje cykel och ju äldre man blir ju färre ägglossningar har man ju – missade nog dessutom en för den var tidig. Jag undrar dock om det måste finnas ett ägg för att man ska få positivt utslag på ägglossningstestet eller kan det ge positivt utslag utan att det finns något ägg som kan släppas? Vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få svar på dessa frågor. Kan nog vända mig till fertilitetsenheten men frågan är om en barnmorska kan svara på en sådan fråga. De har lite ont om läkare där så jag kan nog inte räkna med att få prata med en läkare…

Jag känner mig nu väldigt redo för syskonförsök även om det självklart även är lite skrämmande. Jag tror jag behövde tänka igenom det ordentligt bara och prata lite mer om det med min fru. Att skriva av mig lite var väl inte heller helt fel, fick ju även lite respons. Ska försöka ta det lite som det kommer men det kan nog även bli svårt. När man väl är inne i det så är det klart man vill att det ska fungera och jag kommer säker gå och känna efter. Vi får se när vi börjar men det lär inte dröja jättelänge. Skulle jag få ägglossningen en dag när det inte fungerar att åka och göra insemination så tar vi det helt enkelt månaden efter. Sen får vi se hur vi fortsätter, vi måste ju ha råd också.

Fler syskon?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi planer på att ganska snart börja med syskonförsök och det har känts bra, eller i alla fall för det mesta. Det har känts lite som att det tar vi i höst och det är lång tid kvar. Men nu är vi här och jag känner mig mindre redo än någonsin. Jag vet inte vad det är, om det helt enkelt är att det är tidigt eller om det är rädslan inför en ny graviditet och allt vad det innebär. Tidigare har jag saknat lite att vara gravid nu ser jag  bara på det med stor skräck. Jag låg och tänkte på det i går när jag skulle sova, kände på magen och kommer ihåg alla gånger man skräckslaget puttat på magen och bara hoppats på att den lille där inne skulle röra sig på en gång så man visste att den levde. Jag tänker på panikångesten som kom så många gånger och som det inte alltid gick att få stopp på hur rationellt man än tänkte eller hur mycket det än rörde sig i magen. Orkar jag gå igenom det igen? Alla jag har pratat med (då bara professionella) har sagt att nästa graviditet blir mycket lättare, men tänk om det inte blir så, tänk om det blir nio månader till av ångest och TV-spel och studier som aldrig blir klara. Självklar så har man ju mycket att stå i när man har en ettåring. Framförallt när man har en ettåring med ett ordentligt temperament och vilja (undrar vart han har fått det ifrån…). Tänk om jag mår skit nästan ett år efter även den kommande graviditeten. Tänk om vi hamnar på Neo igen. Det är så många tankar och få av dem är just nu positiva.

Jag känner på något sätt att vi ska vara nöjda med det vi har, vi har ju världens finaste lilla lintott borde inte det räcka? Vi fick vårt efterlängtade barn och vi har en underbart fin ängel som vi saknar varje dag. Jag har alltid sett mig själv som flerbarnsförälder (fler levande barn) och för mig är det nästan en självklarhet att i alla fall försöka få ett till barn. Men tänk om det inte går bra eller om vi inte lyckas få till det alls, hur ska vi orka med det? Kanske blir det massa tid som går åt att bearbeta ännu mer sorg.

Inte ens inför att vi skulle börja med insemination när Noa blev till kände jag en sådan nervositet inför att skaffa barn. Men det var så klart annat, det var en sån självklarhet. När Noa sedan föddes död så fanns det bara ett alternativ och det var att försöka få ett syskon och det så snabbt det bara gick. Men nu, vi har ett (levande) barn och är det rätt tidpunkt för ett barn till? Blir det någonsin rätt tidpunkt?

Vi har pratat om att skaffa fler barn ganska snabbt för att orka med en till graviditet psykiskt för om man väntar för länge så kanske man inte alls kommer att orka med det, men är det verkligen så? Kan det inte bli lättare av väntan?

Dum som jag är så har jag ”råkat” söka på gravid igen och hur långt det ska vara mellan syskon och då hittar jag självklart att man ska låta kroppen vila gärna två år och sånt. Men borde inte kroppen vara redo om jag fick mens redan tre månader efter att Elliott fötts trotts att jag ammade, troligtvis har jag även haft ägglossning sedan dess också (mensen har varit jämn och regelbunden och väldigt normal). Jag är också rädd att Elliott inte ska få all den tid han förtjänar, men den rädslan kommer väl alltid att finnas där när man än får barn? Tänk om spädbarnstiden blir lika jobbig med nästa barn som den blev med Elliott hur ska vi då ha tiden och orken att ta hand om Elliott då också?

Hade vi inte behövt hjälp för att bli gravida hade vi nog bara ”kört” nu och sen hade det blivit när det hade blivit men nu är det inte så. Nu måste vi planera och bestämma (och lägga undan pengar) för att kunna skaffa oss fler barn. Det i sig medför kanske mer tankar och ett konkretare beslut. Vi kan ju inte bara ”se vad som händer” utan vill vi har fler barn så måste vi få tag på spermier…

Förmodligen tänker jag bara för mycket och eftersom att typ ingen följer min blogg så får jag förmodligen inte så mycket respons på mina funderingar… Jag klagar inte över det utan konstaterar det snarare men ibland hade det varit skönt om man hade några som följde bloggen och kunde ge en konkret feedback…

Förskolestart, lära sig gå och fler syskon

Snart blir Elliott ett år och tre månader, ganska precis lika gammal som Noa borde ha varit när Elliott kom. Det känns konstigt, overkligt, eller jag vet inte riktigt vad. Tiden går så hiskligt fort, det kändes som en evighet emellan att Noa föddes och att Elliott kom men nu har det gått lika lång tid till och nu känns det som att tiden bara springer iväg. Det är konstigt.

På tisdag ska vår lilla kille börja förskolan. Det konstiga är att jag är ganska lugn över det, än så länge, och det är konstigt. Jag har inte alls samma ångest över saker längre, inte ens som jag hade innan Noa föddes. Vi har varit utomlands en vecka och jag brukar alltid tycka att det är skitjobbigt innan man ska åka iväg men inte den här gången. Jag sov lite dåligt på natten innan men inget mer än så. När vi skulle boka resan var det lite ångest men så fort den var bokad och betald (vilket skedde samtidigt) så kändes det bara bra. Kanske har jag blivit en lite ”stabilare” människa efter det med Noa. Eller kanske inte, mitt humör är sig fortfarande inte likt och det är jobbigt både för mig och för Petra. Förmodligen även för Elliott då han har en tendens att provocera en till förbannelse i bland (och han är inte ens 15 månader ännu). Åter till ämnet, Elliott börjar förskola och det känns faktiskt lite skönt, missförstå mig inte, jag har gärna Elliott hemma jämt men det ska blir skönt att få göra något annat också. Han kommer inte vara där några jättelånga dagar. Första terminen ska jag plugga 75% på distans så tanken är att han ska vara max sex timmar per dag på förskolan och jag tror det är ganska lagom. Hinner han sova och äta där också så får han frukost och middag hemma, perfekt. Jag tror, och hoppas, att vår lilla skrutt kommer att trivas som fisken i vatten på förskolan. Han tycker det är jättekul med andra barn och han är nog ganska social om än lite blyg till en början (precis som sin mamma).

Jag hade hoppats att Elliott skulle lära sig gå innan han började förskolan men det verkar inte riktigt så, jag tog för givet att han skulle gå runt sin ettårsdag, typ, men icke. Det känns tråkigt, jag vill ju väldigt gärna vara där när han börjar gå. Han har tagit något steg här och där helt medvetet men det är bara ett steg. Sen har han råkat gå ibland när han går mellan möbler och det klarar han ju galant men han vill/vågar inte gå annars. För att vara helt ärlig så tycker jag faktiskt att det känns lite jobbigt att han inte går ännu, inte bara för att det skulle vara mer praktiskt utan för att de allra flesta går när det är i den ålder som Elliott är. Han är jätteduktig på massa annat så man ska väl inte klaga och han är väl fullt upptagen med att lära sig en massa nytt hela tiden. Att gå känns dock som någon slags måttstock som alla småbarnsföräldrar går efter, som att deras barn är världens smartaste för att det kunde gå när det var åtta månader. Elliott kan säga åtta/nio ord, inte helt rätt uttal men så pass så vi förstår dem. Han sätter även ihop ord: titta och dä (där) eller titta och babba (är en figur i babblarna), han sa till och med ”mamma titta babba” här om dagen. Men jag vill ändå så gärna att han ska börja gå…

Det ska bli skönt att få plugga lite igen, komma tillbaka till det jag gjorde innan och förhoppningsvis bli klar med mina studier. Jag har till och med blivit kontaktad av en potentiell arbetsgivare och tanken är väl att jag ska träffa dem för ett inledande samtal. Jag har inte så mycket hopp inför det samtalet utan tar det lite som övning inför framtiden, men vem vet kanske kan det blir något. Problemet är att jag inte riktigt vet vart mina kunskaper ligger längre, jag gör de uppgifterna som ska göras i mina distanskurser men jag vet inte riktigt hur bra jag är. Det var så länge sedan jag höll på på ”riktigt”. Hur ska jag då kunna sitta och säga hur bra jag är till någon som kanske vill anställa mig? Jag har själv knappt varit på en anställningsintervju tidigare, de jobb jag har fått har jag fått mer på grund av kontakter än egna meriter och för att vara ärlig så är det inte direkt några höga meriter som krävs för de jobb jag har haft. Jag jobbade dock som personalchef (typ) ett tag och anställde folk så jag har hållit i en del intervjuer men det är ju inte samma sak. Senaste gången jag var på en anställningsintervju var typ 2002 och då var det meste en formalitet för att de skulle se att jag inte var helt dum i huvudet typ.

Jag har börjat bli riktigt sugen på fler barn nu, jag till och med vill vara gravid (hur galet det nu än låter). Vi har pratat om att börja med syskonförsök ganska snart men det har mer varit för att vi ska ”våga” och kanske inte riktig för att vi vill det just nu. Men jag börjar verkligen känna mer och mer att det lutar åt att jag vill mer än att det är ”praktiskt” just nu. Vi har diskuterat fram och tillbaka om man vill ha barn tätt eller inte, finns ju för och nackdelar med båda. Största nackdelen som jag ser det är att när ett syskon kommit (levande får vi hoppas) så ska vi nog inte ha fler barn och det är sista gången vi får vara med om allt från början. Utöver det så är det nog nästan bara positivt jag kan se med att ha barn hyfsat tätt. Det jag kan tycka är lite jobbigt är att Elliott kanske inte får så mycket tid han är van vid och att syskonet kanske får mer uppmärksamhet, men så kan det ju blir när ett syskon än kommer. Är man medveten om den problematiken så kanske den är lättare att ta i tur med och man kanske anstränger sig mer för att hitta tid för bara honom.