Vår tredje son är tre veckor

Jag har blivit väldigt dålig på att skriva här i bloggen men jag är väl egentligen inte en bloggskrivare, jag skriver när jag känner att jag behöver. Det är som en slags terapi när livet är hårt mot mig.

Just nu känner jag mig lycklig, så mycket som jag har velat ha i mitt liv har jag fått. Det känns ändå lite fel att känna denna lycka när ett barn saknas mig men kanske kan jag känna lyckan i det jag har delvis just för att jag förlorat ett barn. Vad vet jag?

Om det nu finns några läsare där ute så känns det som att jag kanske ska berätta att vårt tredje barn nu har fötts och allt gick bra. Det blev en liten kille till och han heter Dante.

Jag blev, som planerat, igångsatt den femte juni (så nära innan 38+0 som vi kunde komma då de inte sätter igång på helger om inte medicinska skäl finns). Jag var då i vecka 37+5. Dagen innan hade vi varit inne på CTG-kontroll och eftersom att vi väntade ett litet busfrö så ville de även kolla så bebisen fortfarande låg med huvudet nedåt, de två föregående dagarna hade hen gjort det. Men självklart så hade busfröt lagt sig med huvudet uppåt nästan helt i säte så de ringde förlossningen och förvarnade och vi fick ställa in oss på ett vändningsförsök innan igångsättning. Den femte fick vi komma in direkt på morgonen och de började med att sätta en kurva och lite senare kom en läkare och kände. Läkaren tyckte det kändes som att huvudet var neråt och efter kontroll med ultraljud så kunde detta även konstateras och jag drog lite av en lättnadens suck då jag inte riktigt ville göra ett vändningsförsök. Eller försök och försök, det hade blivit en vändning det var de övertygade om då bebisen var så rörlig. Den hade nästan ändrat ställning från dag till dag när vi var inne på kontroller (vilket vi var varje dag hela sista veckan).
I alla fall så började igångsättningen ganska precis klockan tolv den femte juni. De hade gått över från igångsättning med gel till att man fick dricka något varannan timme max åtta gånger. Detta var 16 timmar som helt kastades bort då det inte hände i stort sätt någonting. Redan när jag kom in var jag 1,5 – 2 cm öppen och tappen var typ 3-4 cm och efter 16 timmar var jag typ 2 – 2,5 cm öppen och tappen var typ samma som vid start. En ballong sattes som åkte ut redan efter 30 minuter (då den åker ut när man är öppen tre cm). Efter det fick jag gel (äntligen) men det hände fortfarande inte ett skit vid nästa dos (drygt sex timmar senare) så visade det sig att läkaren som satte första gelen tyckte jag hade för mycket förverkar/sammandragningar gången innan och bara satt en halv dos. Nu var det inte många timmar kvar av nationaldagen och en full dos gel sattes och äntligen hände det saker. Det tog inte lång tig innan lustgas behövdes och jag fick flytta runt i olika ställningar för att få bebisen att sjunka ner och få tappen att utplånas helt. Redan innan hade jag bestämt att jag nog inte skulle ha epidural, inte för att förda så naturligt som möjligt utan för att den gången innan knappt hann hinna verka innan det var dags att föda och mot trycket neråt hjälper inte ett skit… Denna gång var det lite värre och epidural hade nog inte varit helt fel även om det kändes skönt när det var över att jag inte fått (tagit) det. När krystvärkarna väl satt igång så tog det inte lång stund innan lillskrutten var ute. Första eller andra krystvärken fick jag andas mig igenom halva och då bestämde jag mig för att bebisen skulle ut vid kommande krystvärk så jag tryckte på som bara den så bebisen bokstavligt talat flög ut. Tur att det var en skicklig barnmorska och att nedre delen av sängen inte var bortplockad. Lillkillen började skrika direkt (vilket var enormt skönt) och han skrek ett bra tag efter det. Han var ganska liten endast 48 cm lång och vägde bara drygt tre kg han hade dessutom två cm mindre i omkrets runt huvudet än vad Elliott hade, inte för att smärtan blev mindre av det men ändå. Dante föddes 03:21 den sjunde juni i vecka 38+0. Jag fick sys lite på operation och det jobbigaste med det var att jag fick vänta så länge på att bli sydd vilket inte var så kul då jag både var törstig och hungrig. Eftersom att jag inte hade haft epidural denna gång så fick jag spinalbedövning istället och det var väldigt mycket bättre då den släppte mycket fortare och jag då bara behövde ligga på uppvaket de minimala två timmarna.
På BB stannade vi en natt, av egen fri vilja. De var väldigt tydliga med att vi fick stanna längre om vi ville. Allt kändes ändå ganska bra och Elliott hade redan sovit borta tre nätter i rad så vi kände att vi ville komma hem. Jag hade kunnat stanna en natt till om det inte varit för Elliott men samtidigt var det väldigt skönt att få komma hem så snabbt och ändå må ganska bra. Nu tre veckor senare känner jag av extremt lite efter förlossningen och allt verkar fungera som det ska så det känns väldigt skönt. Första veckan hemma var lite jobbig just för att jag hade väldigt ont och svårt att sitta men i övrigt så tycker jag det har gått bra.

Att vara tvåbarnsförälder (i detta fall syftar jag till att vi har två levande barn, självklart är jag trebarnsförälder egentligen) är inte direkt som en chock. Inte alls på det sättet som det var att bli förälder till vårt första levande barn, man vet ju ändå vad det innebär att ha en bebis. Jag hörde någon säga att bli tvåbarnsförälder är inte dubbelt så jobbigt utan trippelt och jag kan förstå vad de menar. När vi båda är hemma så tycker jag inte att det är trippelt jobbigt men när jag är ensam med dem så är det nog det.  Elliott är dessutom i marodöråldern (två år) och så extremt trotsig just nu, vilket nog inte blev bättre av att bli storebror. Igår fick Petra ta med honom ut ur matbutiken för att han röjde runt där inne och lyckades kasta en hel del saker på golvet innan vi hann stoppa honom. Så jag försöker hålla extrema rutiner på morgonen och tala om innan vad som ska hända och när och det går ofta ganska bra. Det jobbiga är att jag inte får lyfta honom mer än absolut det nödvändigaste så jag är lite orolig inför den dagen då han totalvägrar att göra någonting alls och jag måste bära honom sparkandes till skötbordet… Är bara denna vecka sen ska Petra vara hemma i fyra veckor så jag hoppas att det går bra de sista dagarna. Elliott går ju på förskola dessutom så större delen av dagarna är han ju där.

Elliott var till en början väldigt svartsjuk men ändå väldigt stolt som storebror. Han är fortfarande svartsjuk men det har lugnat ner sig. Största problemet är att Dante sover i våran säng och därför kan Elliott inte göra det och det blir det en hel del bråk om på natten. Elliott har nog dessutom nu förstått att så är fallet och jag kan förstå att det känns orättvist. Det dumma var att vi innan hade börjat vänja honom vid att inte sova i vår säng men sen lagt ner det de sista veckorna innan Dante kom för att vi inte orkade. Inte så smart men så är det ibland…

Noas och Elliotts lillebror - Dante
Noas och Elliotts lillebror – Dante

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

Hormoner, sorg och oro

Idag ligger tårarna nära till hands, gravidhormonerna har verkligen börjat komma ordentligt denna vecka. Tröttheten har också varit enorm och då ligger många känslor på ytan redan som det är. Jag har väldigt svårt att somna om på nätterna nu och jag är dessutom lite småsjuk och extra trött så just nu är det lite tungt. Sov drygt två timmar på dagen i går och var ändå helt död vid klockan sju.

Noas treårsdag närmar sig i ganska snabb takt och sorgen kommer över mig ibland och en dag som denna än värre. När hormonerna gör att jag gråter för nästan allt. Den där saknaden finns ju alltid med en men den blir ibland så oerhört stark och jag undrar hur han skulle vara. Hur han och Elliott skulle vara tillsammans. Jag tror att Noa skulle ha varit Elliotts idol.

Oron för den lilla i magen har blivit väldigt mycket starkare och det har nog flera förklaringar. Dels så närmar sig ju Noas födelsedag och då tänker jag mycket mer på det som hände med honom men framförallt så har jag börjat känna den lilla mycket mer och graviditeten känns helt plötsligt så mycket verkligare.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer idag men är så extremt trött så jag orkar inte riktigt…

Med hopp om en fin alla hjärtans dag!

Trött, fosterrörelser och lite oro

På något sätt har rutinultraljudet gjort graviditeten mer verklig, eller kanske bara gjort så jag vågar tro och hoppas lite mer vilket i sin tur har gjort att oron har ökat lite. Inte jättemycket och absolut inte hela tiden men ändå så det till och från blir ganska påtagligt. I fredags ringde jag MVC för att kolla om vi kunde komma in då istället för i morgon (om vår barnmorska hade tid då) det hade hon inte. Jag ringde och ville ändra tid för att jag var lite smått orolig och då tyckte hon att det var bra om jag kom in och lyssnade lite om det kunde lugna och eftersom att det var innan helgen så kändes det lika bra att göra det. Jag märkte att jag inte var så jätteorolig när vi väl var inne men det var ändå skönt att få lyssna lite och jag vet ju hur jag är, ibland får jag svårt att stoppa mina konstiga tankar och oron kanske hade blivit värre och då var det ju bättre att åka in när MVC var öppet än att åka in på helgen och behöva åka till gynakuten. När hon vi skulle lyssna på fostret så tog det en evighet innan hon hittade hjärtljuden (jag har ju moderkakan i framvägg) och det blev faktiskt lite jobbigt. På fjärde eller femte stället som hon lyssnade på så hittade hon fostret och hjärtat slog så fint och jag blev med ens lugn. När jag åkte hem sen så kände jag så klart lilla skrutten som bara den och har faktiskt känt den halvmycket efter det. Nästan så man kan känna den på utsidan. Jag hoppas att jag snart kommer att känna den mer regelbundet för det gör mig mycket lugnare (än så länge i alla fall). Moderkakan låg ganska högt upp så har jag tur så kommer den bara delvis ligga ”i vägen” för att känna även små fosterrörelser.

Jag är väldigt trött nu för tiden och det har blivit värre nu så det är nästan så jag hoppas på att jag har lite järnbrist så det är orsaken till min trötthet. Vi ska ju till MVC i morgon och då lär hon ju kolla det. Jag ska även kolla om hon kan skriva en remiss så jag får kolla sköldkörtelvärdet igen eftersom att jag i förra graviditeten åt högre dos av levaxin än vad jag gör nu. Sen att ha en 1½-åring att ta hand om gör väl inte att man blir mindre trött, det är ju nästan omöjligt att få så mycket sömn som jag kunnat ta de tidigare graviditeterna. Jag ska plugga halvtid nu och Elliott går 75% på förskolan så förhoppningsvis kan jag få lite vila på dagarna i alla fall. Försöker även få Petra att ta ut en kvartsdag i veckan så hon kan hämta Elliott då men hon vill göra det på fredagar och då känns det som att det kan kvitta för hon är ju i alla fall hemma på helgen. Får se hur det blir.

Nu ska jag gå och hämta min lilla trotsiga son och hoppas att han är på sitt solstrålshumör (förmodligen inte efter sin längsta dag på förskolan hittills). Men man ska inte klaga för tänk vad mycket rikare mitt liv har blivit tack vare den underbara lilla killen.

Gjort RUL och haft lite fjällsemester

I fredags så gjorde vi då äntligen rutinultraljudet och jag var faktiskt lugnare än vad jag trodde jag skulle vara. Hjärtat slog som att det skulle hoppa ur kroppen men i jämförelse med rutinultraljudet som jag gjorde med Elliott så var jag kolugn. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi har ju faktiskt ett levande barn hos oss nu och vet att en graviditet faktiskt kan gå bra även för oss.

RUL 2014-01-17
RUL 2014-01-17

Oron har faktiskt börjat komma lite starkare nu men det är mest när jag har ont och är trött (vilket jag har/är för det mesta). Det är svårt att lyssna på kroppen eller i alla fall  göra som den säger till en när man har en liten trotsig 1½ åring. Tur är väl kanske att han går på förskola. Jag tar ju det största ansvaret när det gäller honom också, eller det är jag som är hemma med honom mest på vardagarna kanske man ska säga. Petra tar ju ett lika stort ansvar hon, tycker jag. Jag pluggar ju – fortfarande, och det på distans och just nu bara på halvfart så då blir det ju naturligt att jag är mer med Elliott. Men lite jobbigt är det för det blir en brottningsmatch varje gång vi ska gå dit och varje gång vi ska gå hem. Får man chansen att trotsa så måste man ta den hur gärna man än vill gå ut. Men jag klagar väl egentligen inte men det är klart att man blir lite extra trött i kroppen av allt detta framförallt eftersom att jag är så extremt otränad – vilket jag bara har mig själv att skylla.

Vi har också haft tid för lite semester, därför uppdateringen dröjde, och det var väldigt skönt att komma bort lite. Det var väldigt kallt så blev mycket inomhushäng för mig och Elliott (jag åker inte utför när jag är gravid eftersom att jag är så extremt kass på att åka). Sista dagen badade vi också jag, Elliott och Elliotts mormor (Petras mamma) då det var -27 grader ute och vi hade ledsnat lite på att hänga i värmestugor. Kändes verkligen skönt att komma bort lite och det gick över förväntan att åka 60 mil med en liten killa. Dora på DVD var tydligen väldigt bra.

RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

Äggblåsor

Har fått lite svar nu angående det där med äggblåsorna som jag kände mig lite orolig för och det kan tydligen vara så att man har mer eller mindre vid olika perioder. Vi gick inte så mycket mer in på det men enligt henne så hade jag haft ännu färre vid ett annat tillfälle. Tydligen är det så att de räknar de äggblåsor som de ser är på tillväxt och när jag var där i torsdags var det typ sex stycken på tillväxt men någon gång tidigare så hade de bara sett två, gissar på att det var läkarbesöket innan Elliott blev till. Jag blev ganska mycket lugnare av det och på henne lät det som att det var bra med tanke på att jag inte hade stimulerats utan det bara var naturligt.

Nu känns det inte längre lika panikartat även om man självklart ändå vill att det ska fungera direkt, det är ju därför man går dit. Sen att det kostar några kronor är väl också en liten anledning, inte för att det är något större problem om det blir några få försök men blir det många försök så är det klart att det kommer att bli ekonomiskt tungt. Men som min kurator sa, ta en sak i taget, en vecka åt gången… Eller i detta fall ett försök i taget.

Ännu ett ”syskon-inlägg”

Var i dag på fertilitetsenheten för att kolla hur det ser ut med mina äggblåsor, vi var även där i början av juni men eftersom att vi inte tänkt börja med något syskonförsök redan då så kollade de äggblåsorna igen. När vi var där i juni så sa den läkaren att jag hade ganska många äggblåsor och att jag förmodligen var en sån som var fertil länge, denna gång sa läkaren att jag hade få äggblåsor. Vad det innebär vet jag inte och jag vet inte varför jag inte frågade. Hade en äggblåsa som var stor och han trodde att jag kommer att ha ägglossning i början/mitten av näsa vecka. Utöver det räknade han till sex stycken blåsor plus några som var väldigt små. Känns som att jag kanske skulle frågat mer om det men eftersom att han inte sa något om det så kändes det som att det inte var något jag skulle oroa mig för. Började sen tänka och kom fram till att det kanske inte var så bra ändå. Försökt söka lite på det men hittar inget direkt, det mesta man hittar handlar om IVF, så nu är jag lite nojjig att jag ska ha problem att bli gravid. Han sa typ det är en äggblåsa som är stor och det räcker ju men det stämmer ju bara om jag blir gravid på första försöket och det försöket är nu. Läkaren vi träffade sist var mycket mer informativ. Jag har tagit ägglossningstest under sommaren och de har inte visat positivt alla gånger, vilket inte är konstigt då man inte har ägglossning i varje cykel och ju äldre man blir ju färre ägglossningar har man ju – missade nog dessutom en för den var tidig. Jag undrar dock om det måste finnas ett ägg för att man ska få positivt utslag på ägglossningstestet eller kan det ge positivt utslag utan att det finns något ägg som kan släppas? Vet inte riktigt var jag ska vända mig för att få svar på dessa frågor. Kan nog vända mig till fertilitetsenheten men frågan är om en barnmorska kan svara på en sådan fråga. De har lite ont om läkare där så jag kan nog inte räkna med att få prata med en läkare…

Jag känner mig nu väldigt redo för syskonförsök även om det självklart även är lite skrämmande. Jag tror jag behövde tänka igenom det ordentligt bara och prata lite mer om det med min fru. Att skriva av mig lite var väl inte heller helt fel, fick ju även lite respons. Ska försöka ta det lite som det kommer men det kan nog även bli svårt. När man väl är inne i det så är det klart man vill att det ska fungera och jag kommer säker gå och känna efter. Vi får se när vi börjar men det lär inte dröja jättelänge. Skulle jag få ägglossningen en dag när det inte fungerar att åka och göra insemination så tar vi det helt enkelt månaden efter. Sen får vi se hur vi fortsätter, vi måste ju ha råd också.

Fler syskon?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi planer på att ganska snart börja med syskonförsök och det har känts bra, eller i alla fall för det mesta. Det har känts lite som att det tar vi i höst och det är lång tid kvar. Men nu är vi här och jag känner mig mindre redo än någonsin. Jag vet inte vad det är, om det helt enkelt är att det är tidigt eller om det är rädslan inför en ny graviditet och allt vad det innebär. Tidigare har jag saknat lite att vara gravid nu ser jag  bara på det med stor skräck. Jag låg och tänkte på det i går när jag skulle sova, kände på magen och kommer ihåg alla gånger man skräckslaget puttat på magen och bara hoppats på att den lille där inne skulle röra sig på en gång så man visste att den levde. Jag tänker på panikångesten som kom så många gånger och som det inte alltid gick att få stopp på hur rationellt man än tänkte eller hur mycket det än rörde sig i magen. Orkar jag gå igenom det igen? Alla jag har pratat med (då bara professionella) har sagt att nästa graviditet blir mycket lättare, men tänk om det inte blir så, tänk om det blir nio månader till av ångest och TV-spel och studier som aldrig blir klara. Självklar så har man ju mycket att stå i när man har en ettåring. Framförallt när man har en ettåring med ett ordentligt temperament och vilja (undrar vart han har fått det ifrån…). Tänk om jag mår skit nästan ett år efter även den kommande graviditeten. Tänk om vi hamnar på Neo igen. Det är så många tankar och få av dem är just nu positiva.

Jag känner på något sätt att vi ska vara nöjda med det vi har, vi har ju världens finaste lilla lintott borde inte det räcka? Vi fick vårt efterlängtade barn och vi har en underbart fin ängel som vi saknar varje dag. Jag har alltid sett mig själv som flerbarnsförälder (fler levande barn) och för mig är det nästan en självklarhet att i alla fall försöka få ett till barn. Men tänk om det inte går bra eller om vi inte lyckas få till det alls, hur ska vi orka med det? Kanske blir det massa tid som går åt att bearbeta ännu mer sorg.

Inte ens inför att vi skulle börja med insemination när Noa blev till kände jag en sådan nervositet inför att skaffa barn. Men det var så klart annat, det var en sån självklarhet. När Noa sedan föddes död så fanns det bara ett alternativ och det var att försöka få ett syskon och det så snabbt det bara gick. Men nu, vi har ett (levande) barn och är det rätt tidpunkt för ett barn till? Blir det någonsin rätt tidpunkt?

Vi har pratat om att skaffa fler barn ganska snabbt för att orka med en till graviditet psykiskt för om man väntar för länge så kanske man inte alls kommer att orka med det, men är det verkligen så? Kan det inte bli lättare av väntan?

Dum som jag är så har jag ”råkat” söka på gravid igen och hur långt det ska vara mellan syskon och då hittar jag självklart att man ska låta kroppen vila gärna två år och sånt. Men borde inte kroppen vara redo om jag fick mens redan tre månader efter att Elliott fötts trotts att jag ammade, troligtvis har jag även haft ägglossning sedan dess också (mensen har varit jämn och regelbunden och väldigt normal). Jag är också rädd att Elliott inte ska få all den tid han förtjänar, men den rädslan kommer väl alltid att finnas där när man än får barn? Tänk om spädbarnstiden blir lika jobbig med nästa barn som den blev med Elliott hur ska vi då ha tiden och orken att ta hand om Elliott då också?

Hade vi inte behövt hjälp för att bli gravida hade vi nog bara ”kört” nu och sen hade det blivit när det hade blivit men nu är det inte så. Nu måste vi planera och bestämma (och lägga undan pengar) för att kunna skaffa oss fler barn. Det i sig medför kanske mer tankar och ett konkretare beslut. Vi kan ju inte bara ”se vad som händer” utan vill vi har fler barn så måste vi få tag på spermier…

Förmodligen tänker jag bara för mycket och eftersom att typ ingen följer min blogg så får jag förmodligen inte så mycket respons på mina funderingar… Jag klagar inte över det utan konstaterar det snarare men ibland hade det varit skönt om man hade några som följde bloggen och kunde ge en konkret feedback…

Förskolestart, lära sig gå och fler syskon

Snart blir Elliott ett år och tre månader, ganska precis lika gammal som Noa borde ha varit när Elliott kom. Det känns konstigt, overkligt, eller jag vet inte riktigt vad. Tiden går så hiskligt fort, det kändes som en evighet emellan att Noa föddes och att Elliott kom men nu har det gått lika lång tid till och nu känns det som att tiden bara springer iväg. Det är konstigt.

På tisdag ska vår lilla kille börja förskolan. Det konstiga är att jag är ganska lugn över det, än så länge, och det är konstigt. Jag har inte alls samma ångest över saker längre, inte ens som jag hade innan Noa föddes. Vi har varit utomlands en vecka och jag brukar alltid tycka att det är skitjobbigt innan man ska åka iväg men inte den här gången. Jag sov lite dåligt på natten innan men inget mer än så. När vi skulle boka resan var det lite ångest men så fort den var bokad och betald (vilket skedde samtidigt) så kändes det bara bra. Kanske har jag blivit en lite ”stabilare” människa efter det med Noa. Eller kanske inte, mitt humör är sig fortfarande inte likt och det är jobbigt både för mig och för Petra. Förmodligen även för Elliott då han har en tendens att provocera en till förbannelse i bland (och han är inte ens 15 månader ännu). Åter till ämnet, Elliott börjar förskola och det känns faktiskt lite skönt, missförstå mig inte, jag har gärna Elliott hemma jämt men det ska blir skönt att få göra något annat också. Han kommer inte vara där några jättelånga dagar. Första terminen ska jag plugga 75% på distans så tanken är att han ska vara max sex timmar per dag på förskolan och jag tror det är ganska lagom. Hinner han sova och äta där också så får han frukost och middag hemma, perfekt. Jag tror, och hoppas, att vår lilla skrutt kommer att trivas som fisken i vatten på förskolan. Han tycker det är jättekul med andra barn och han är nog ganska social om än lite blyg till en början (precis som sin mamma).

Jag hade hoppats att Elliott skulle lära sig gå innan han började förskolan men det verkar inte riktigt så, jag tog för givet att han skulle gå runt sin ettårsdag, typ, men icke. Det känns tråkigt, jag vill ju väldigt gärna vara där när han börjar gå. Han har tagit något steg här och där helt medvetet men det är bara ett steg. Sen har han råkat gå ibland när han går mellan möbler och det klarar han ju galant men han vill/vågar inte gå annars. För att vara helt ärlig så tycker jag faktiskt att det känns lite jobbigt att han inte går ännu, inte bara för att det skulle vara mer praktiskt utan för att de allra flesta går när det är i den ålder som Elliott är. Han är jätteduktig på massa annat så man ska väl inte klaga och han är väl fullt upptagen med att lära sig en massa nytt hela tiden. Att gå känns dock som någon slags måttstock som alla småbarnsföräldrar går efter, som att deras barn är världens smartaste för att det kunde gå när det var åtta månader. Elliott kan säga åtta/nio ord, inte helt rätt uttal men så pass så vi förstår dem. Han sätter även ihop ord: titta och dä (där) eller titta och babba (är en figur i babblarna), han sa till och med ”mamma titta babba” här om dagen. Men jag vill ändå så gärna att han ska börja gå…

Det ska bli skönt att få plugga lite igen, komma tillbaka till det jag gjorde innan och förhoppningsvis bli klar med mina studier. Jag har till och med blivit kontaktad av en potentiell arbetsgivare och tanken är väl att jag ska träffa dem för ett inledande samtal. Jag har inte så mycket hopp inför det samtalet utan tar det lite som övning inför framtiden, men vem vet kanske kan det blir något. Problemet är att jag inte riktigt vet vart mina kunskaper ligger längre, jag gör de uppgifterna som ska göras i mina distanskurser men jag vet inte riktigt hur bra jag är. Det var så länge sedan jag höll på på ”riktigt”. Hur ska jag då kunna sitta och säga hur bra jag är till någon som kanske vill anställa mig? Jag har själv knappt varit på en anställningsintervju tidigare, de jobb jag har fått har jag fått mer på grund av kontakter än egna meriter och för att vara ärlig så är det inte direkt några höga meriter som krävs för de jobb jag har haft. Jag jobbade dock som personalchef (typ) ett tag och anställde folk så jag har hållit i en del intervjuer men det är ju inte samma sak. Senaste gången jag var på en anställningsintervju var typ 2002 och då var det meste en formalitet för att de skulle se att jag inte var helt dum i huvudet typ.

Jag har börjat bli riktigt sugen på fler barn nu, jag till och med vill vara gravid (hur galet det nu än låter). Vi har pratat om att börja med syskonförsök ganska snart men det har mer varit för att vi ska ”våga” och kanske inte riktig för att vi vill det just nu. Men jag börjar verkligen känna mer och mer att det lutar åt att jag vill mer än att det är ”praktiskt” just nu. Vi har diskuterat fram och tillbaka om man vill ha barn tätt eller inte, finns ju för och nackdelar med båda. Största nackdelen som jag ser det är att när ett syskon kommit (levande får vi hoppas) så ska vi nog inte ha fler barn och det är sista gången vi får vara med om allt från början. Utöver det så är det nog nästan bara positivt jag kan se med att ha barn hyfsat tätt. Det jag kan tycka är lite jobbigt är att Elliott kanske inte får så mycket tid han är van vid och att syskonet kanske får mer uppmärksamhet, men så kan det ju blir när ett syskon än kommer. Är man medveten om den problematiken så kanske den är lättare att ta i tur med och man kanske anstränger sig mer för att hitta tid för bara honom.