Mens och känslokalla människor!

Jaha så igår så kom då mensen, lika oväntad som ovälkommen. Jag trodde verkligen att jag var gravid, det var så många symtom som jag hade (har) men ändå så kom den där jävla mensen… Jag hade väl hoppats på lite tur nu efter all skit som har hänt men inte då. Det är bara att hoppas på nästa gång då, om typ sex veckor, tungt… Jag tror dock på nästa gång, det har hela tiden känts som att det är då det ska fungera så nu bestämmer jag att det ska göra det!

Läste en ledar i DN i går som var skriven av spädbarnsfondes ordförande, Ingela Rådestad, och jag blev helt förskräckt över vissa kommentarer. Förstår verkligen inte hur folk kan tänka så. Många tyckte i stort sätt att det var lika bra att barnen dör i en ändå överbefolkad värld, mycket konstigt sätt att se på saken. Ja världen kanske är överbefolkad eller i alla fall på väg att bli det men för det så betyder det väl inte att ofödda barn ska dö. Tycket man verkligen så så kan man ju själv gå och dränka sig så är det ju en människa mindre i den så ”överbefolkade världen”. Självklart så kanske man ska sätta in även andra åtgärder i länder där många har tio barn men för det så är det väl inte rätt att ofödda barn ska dö, vad har man för människosyn när man skriver eller säger en sån sak. Skulle deras liv vara mer värt än ett ofött barns liv? Jag förstår inte hur de tänker. Jag kan ju i alla fall hoppas att de inte skaffar egna barn då om de anser att världen är överbefolkad och att det är lika bra att barn dör. I fattiga länder där man får väldigt många barn, förmodligen ganska ofrivilligt i många fall, kanske gratis preventivmedel skulle vara en väg att gå men det är inte vad denna ledare handlade om. Ett liv är ett liv! Bara för att en person inte har andats så betyder det inte att den personen är mindre värd, eller mindre älskad, än andra personer. Om de verkligen har de åsikterna så undrar jag om de inte skulle söka vård och hjälp om de själva blev svårt sjuka för om de inte dör så bidrar de till att världen forsätter att vara överbefolkad.
Fruktansvärda kommentarer var det i alla fall, skulle någon säga en sån sak till mig rakt ut så vet jag inte vad jag skulle göra. Kände bara att jag ville ge vissa personer som kommenterat ledaren en fet jävla käftsmäll… Idioter!

Försöker tänka positivt

Jag har fortfarande inte fått nåt positivt ägglossningstest (ska testa igen klockan 11 men tror inte att det heller kommer att vara positivt). Försöker tänka på fördelarna med att vänta två månader till, även om de är få så finns de ju ändå. Kroppen hinner återhämta sig ytterligare, även om jag känner mig återställd och pigg så skadar det säkert inte…Öööö, ja sen kom jag inte på några fler… Har jag inte ägglossning denna gång jag testar så hoppas jag att jag inte har det i morgon heller, men försöker som sagt vara så positiv som jag bara kan, det är ju trotts allt bröllop i morgon och jag vill inte vara ledsen hela dagen för att jag fick ägglossning då istället för idag. Det är ju trotts allt min syster som gifter sig och man vill ju inte vara party pooper på sin egen systers bröllop…

Ska träffa några kompisar idag, har egentligen inte så stor lust men jag tror att det blir bra bara jag kommer iväg. Jag gillar ju verkligen dessa vänner och jag tycker vi alltid har trevligt när vi ses även om det även har varit när man har pluggat. Jag är väl bara van i mitt inrutade liv men det är väl även det att jag mår lite (mycket) dåligt av det här med ägglossningen och då har man kanske inte jätte stor lust att träffa massa människor. Det är dock bra att skingra tankarna och komma iväg lite…

Alla dessa turer fram och tillbaka

Idag har vi äntligen fått säkert svar när det gäller inseminationen och det är väl både positivt och negativt. Det hade blivit en missuppfattning, inte den jag var orolig för utan den jag inte var orolig för. Vi kommer att få samma donator, vilket jag i och för nästan hade förstått efter förra veckans samtal (och det känns jätte skönt). Vår läkare på Danderyd hade dock missuppfattat antal gånger vi skulle få, de skulle räkna bort den gången då Noa blev till och inte de gångerna innan. Det innebär alltså att vi har fyra försök på oss. På ett sätt så känns det bra, för nu vet vi, samtidigt så känns det lite jobbigt. Nu har vi bara två försök innan vi ska bestämma om vi vill ha IVF eller insemination de två sista gångerna, jag hade nog i alla fall velat ha tre försök innan (men samtidigt två försök är bättre än ett). Vi får ta ett försök i taget, så klart, men jag känner nog att jag vill ta de två sista som IVF om jag inte skulle ha blivit gravid. Det är mycket hormoner och sånt inblandat i det men tänk om det inte skulle funka med insemination och så funkar det inte heller när man åker till Danmark (vilket skulle vara steget efter) så får man i slutendan betala IVFen själv och göra den i Danmark eller nåt annat land (om det ens är möjligt), blir lite skillnad i pris och sen vill jag ju så gärna att Noas syskon ska ha samma donator som han hade, det känns så viktigt (även om det bara blir ett syskon som får samma donator så känns det bättre än inget, det känns som att Noa kanske lever lite igenom sitt syskon då)…

Det känns i alla fall lite bättre nu när vi vet exakt vad som sker och hur många försök vi har, även om det inte var så många som vi räknat med. Jag hoppas bara så innerligt att det ska funka redan nu, den första gången. Jag kommer nog inte må så bra annars, men det är ju så det kan vara och bara för att det inte skulle funka så betyder det ju inte att det inte kommer att funka gången efter… Jag hoppas i alla fall för hoppet är ju det sista som överger en och det vet man ju mer nu än någonsin för hade det inte varit för hoppet så hade jag nog inte suttit här och skrivit dessa rader just nu…

Denna veckar har varit lite jobbig, jag har mått hyfsat förra veckan ändå måste jag säga. Den här veckan har jag dock känt den där enorma saknaden efter Noa, den där kroppen känns som att den ska rasa ihop bara för att jag inte får ha honom nära mig. Tror dock att oron över inseminationen och alla de turerna spär på lite och därför skulle det vara så skönt om det kunde funka med inseminationen nu redan första gången. Även om det kommer hormoner och det säkert kommer att påverka sinnesstämningen till och från så känns det i alla fall som att man kanske kan glädjas åt det nya livet…

Ska åka till mina föräldrar nu och hälsa på lite, jag hade hoppats på att bara mamma skulle vara hemma men tydligen är även min pappa hemma. Hade hoppats på att kunna prata lite med mamma i fred eftersom att pappa gärna byter ämne när Noa kommer på tal…