Döden och det nya livet

Det känns så svårt att glädja sig åt det nya livet som växer i mig, jag tänker så mycket på det livet som inte blev, på lilla Noa som då i juni skulle vara ett år och tre månader. Jag är så rädd att jag inte ska kunna älska det lilla livet som växer inom mig, att jag bara kommer att önska att jag hade Noa här istället. Jag vill ju så gärna ha en liten bebis hos oss i juni, det vill jag verkligen, men samtidigt så saknar jag min lilla son så oerhört mycket och just nu så känns det bara så tungt. Jag är gravid men jag väntar inte barn. Jag vet att det växer ett embryo där inne (jag hoppas i alla fall att det fortfarande gör det) men jag kan inte förstå att det ska bli en liten bebis, tänk att det kanske kan bli en levande liten bebis. Tänk om lilla Noa kan få bli storebror och jag få bli mamma till ett levande barn, ett barn som ska ammas ett barn som jag kan känna nära mig, få känna barnets andetag…

Vad jag älskar och saknar min lilla Noa!

Första julen närmar sig

Snart är julen här och den närmar sig med stormsteg. Hur ska jag överleva den utan min lilla Noa här? På ett sätt så vill jag bara åka bort, slippa allt som har med julen att göra, men blir det bättre för det? Vart ska man åka för att slippa julen, jul firas ju nästan överallt…
Det var ju inte så här första julen efter att man hade fått barn skulle bli, vi skulle ju ha en lite bebis på nästan tio månader med oss. Jag såg redan förra julen fram emot denna jul och nu önskar jag bara att den är över. Måste man köpa julklappar till alla? Frågan är om folk förstår om man inte gör det, frågan är om jag bryr mig. Petras systers barn måste vi så klart köpa julklappar till men alla andra, är det verkligen nödvändigt, jag vet inte ens om jag vill träffa dem över jul. Till Petra måste jag kanske köpa något, eller?
Jag vill inte fira jul utan Noa här!!!

In till stan

Idag ska jag in till stan och fika med några vänner, ska bli väldigt kul att träffa dem, jag saknar dem. Det känns ibland så tomt att inte plugga på det sättet jag gjorde för ett år sedan, då var det en naturlig del av veckan att träffa sina vänner.
Jag ska in till stan, jag ska åka tuben och sedan sitta på ett fik och jag har inte Petra med mig. Det blir ett stort kliv idag och jag är både livrädd och ”förväntansfull”, jag hoppas att det går bra. Jag försöker stålsätta mig för alla bebisar och gravidmagar som jag kommer att se.
Jag hoppas att det går bra idag så jag vågar ta mig in till stan snart igen, så att rädslan för att vistas bland människor sakteliga går tillbaka till vad den var förut, hanterbar.
Det har väl även börjat julpyntas vilket inte direkt heller gör det lättare för vem vill fira jul när julen är till för de små och den lille som man har inte längre finns hos en?! Alla julpynt vi köpte förra året för att vi skulle få en liten bebis, en liten bebis som skulle fira julen med oss året efter. Hur ska jag kunna pynta mitt hus med pynt som köpter för en bebis skull, en bebis som är död?!
Kanske drar vi till fjällen över jul även om jag är tveksam till att det hjälper för inte försvinner julen för det. Jag vill bara gå i ide och vakna upp när julen och allt där till är borta men jag kan ju inte gömma mig för alla högtider bara för att Noa skulle ha varit med.

I går var vi på samtalsgrupp med Spädbarnsfonden och då sa en av de som håller i det att sorgeprocessen tar cirka 1½ år och det var lite komiskt för jag tänkte för bara några dagar sedan att det nog dröjer minst lika lång tid till (som den tiden som har gått, sju månader) innan man kommer att kunna känna sig lycklig igen eller kunna svara bra på frågan om hur man mår. Det är ju inte så att jag befinner mig i det stora svara hålet fortfarande men jag sörjer ju fortfarande djupt och jag saknar honom fortfarande enormt mycket. Jag tror inte att sorgen någonsin försvinner helt men jag tror att själva processen kommer att försvinna. Man kommer säkerligen ha stunder som är jobbiga även om 20 år men det kanske ändå kan vara bra för det betyder ju att barnet alltid är med en. Jag kan även känna en lycka av att jag fick Noa och även när jag tänker på honom så känner jag en lycka av att han finns i mitt liv, för det gör han även om han inte finns i mitt liv på det sättet som jag hade trott och önskat.