Jag saknar…

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket idag, jag saknar dig så fruktansvärt mycket varje dag men idag har det känts extra mycket. Jag fylls av värme när jag ser foton på dig, samtidigt så känner jag en sådan fruktansvärd förtvivlan över att jag inte har dig här. Ibland känns det nästan som att du är här, med mig. Jag önskar dock att du vore här med mig på riktigt. Jag vill veta hur det är att ha en tre månaders bebis, jag ville ju se dig fascineras av allt du såg för att allt du såg var så nytt. Livet är inte alltid gott men jag önskade ändå att du skulle fått vara här med oss och upplevt det för jag tror ändå att livet är värt att få leva. Jag önskar så innerligt att du fick vara här hos oss, att jag fick hålla om dig och känna din hud mot min, dina andetag. Det är så mycket jag önskat att vi fick göra och så mycket av det visste jag inte ens om att jag önskade. Tänk att få byta alla dina kläder för att du bajsat ner dig totalt, vem skulle kunna tro att man kunde önska att man fick göra en sån sak? Men det är väl så, det finns inget som man saknar så mycket som det vardagliga när det vardagliga inte är vad det borde vara. Det finns inget jag önskar så innerligt som att du vore här!

Så många tankar

Det är alltid så många tankar som snurrar i huvudet. Tankar på Noa, tankar på syskon, tankar på livet… De flesta tankarna kretsar dock runt Noa och att skaffa fler barn, ibland blandas de och ibland så är de extremt intersiva på bara en sak. Jag saknar min lilla snutt så oerhört mycket det bara gör så ont. Jag vill ju bara ha honom här! Jag vet att det är ofta jag skriver det men det spelar inte någonroll hur mycket jag skriver det, saknaden blir verken mindre eller lättare. Jag vill ju bara ha min älskade lilla son här! Varför fick han inte vara här?

Jag är också livrädd för att jag inte ska kunna bli med barn igen, jag vet inte riktigt varför för ingenting tyder på att det skulle vara så men det är väl mest rädslan över att inte få ett levande barn som finns där hela tiden. Just nu är ju fokuset på att få ägglossning och få göra ett nytt försök, när jag väl blivit med barn så kommer rädslan säkert gå över till rädsla över att få missfall och så vidare… Jag blir dock sjukt stressad av att inte få min ägglossning, framför allt nu när det är långhelg och de har ju bara öppet på vardagar på fertilitetsavdelningen. Jag hoppas så innerligt att jag får min ägglossning i morgon eller absolut senast på fredag morgon… Blir så stressad av situationen, jag vill ju göra ett försök NU och jag vill så gärna vara gravid igen.

Var förövrigt på jobbet igår och hälsade på, det var jobbigt, gick direkt upp på övervåningen för att slippa träffa mina kollegor. Många av de som jobbar där nu är sånna som jag inte har jobbat jätte mycket med och sen eftersom att jag inte jobbar så mycket så har jag inte så mycket kontakt med de som jobbar där heller. Kändes konstigt att komma dit, jag hade ju planerat att ha min lilla bebis med mig när jag skulle hälsa på där. Det var ju inte så här det skulle vara.
Det gick i alla fall ganska bra att hälsa på, det var ganska skönt att prata med L och H, L kanske inte alltid är den bästa när han ska prata med sin personal men när det gäller jobbiga saker så är han väldigt försående och har ofta många kloka saker och säga.

Vad jag önskar att lilla Noa var här! Jag önskar också att jag får ägglossning imorgon eller tidigt på fredag så jag kan få bli gravid (eller i alla fall få chansen att bli gravid). Jag vill ju så gärna ha en liten bebis här och nu när det inte kunde bli Noa så vill jag ha ett syskon till honom så fort det nu är möjligt!
Älskade Noa jag saknar dig så innerligt mycket!

Tungt

Det känns som att jag har en stor sten i mig som tynger ner mig jag vet inte hur jag skulle få bort den stenen utan att få min lilla pojke tillbaka. Det känns som att den ligger där inne och skaver och det gör ont för det har blivit ett stort skavsår som inte kan läka. Jag saknar min lilla plutt så ofatnligt mycket och allt känns bara så jobbigt. Jag sitter här ensam hemma som vanligt och bara undrar när livet ska kännas lite bättreigen. Jag vet inte vad jag ska göra med min tid, jag vill inte slösa bort den, livet är för kort. Men om jag inte orkar göra något vad ska jag då göra?

Jag hoppas så innerligt att jag får min ägglossning snart annars kommer nog veckan bli extremt jobbig… Jag kommer inte att sakna Noa något mindre alls men jag får kanske något att leva för igen om jag blir gravid… Jag vill så gärna bli gravid…

Mors dag

Som titeln antyder så är det mors dag idag, inte en dag som någonsin har betytt så mycket i min familj. Oftast slängs ett sms iväg för att gratta mamma på mors dag men aldrig mer än så. Egentligen så är det väl inget att känna nån mer sorg över än andra dagar för hade Noa levt så hade nog dagen inte firats mer än någon annan dag. Jag bara saknar lilla Noa lite extra mycket idag (och igår) om det ens är möjligt. Varje dag utan vår lilla Noa känns så tom och när man ser alla andra fina små barn så känns allt bara så orättvist. Varför fick inte vi behålla vårt fina lilla barn?

Kanske även kan säga att gårdagens ettårskalas gick över förväntan, de riktigt små barnen såg vi inte så mycket av och barn är ganska avväpnande så dagen förflöt ganska bra. Var lite extra tungt på kvällen dock och orättvisan kändes så tung, jag vill ju inget annat än att ha min lilla pojke här hos mig. Känna hur hans varama kropp ligger och vilar på min. Hålla hans små händer och fötter och bara njuta av varje andetag han tar… Varför får jag inte uppleva det med min lilla son? Jag hoppas så innerligt att jag snart får uppleva det med ett syskon till Noa. Jag väntar fortfarande på ägglossning och hoppas jag får det väldigt snart (vilket jag borde få) och sen att jag blir gravid och att det verkligen går bra hela vägen. Tänk den dagen man kan få hålla i sitt eget levande lilla barn och bara känna den enorma lyckan. Även om sorgen över Noa kommer att vara där så kommer lyckan ändå att finnas där också och jag vill så gärna känna lycka igen, även om lyckan kanske aldrig kan bli vad den tidigare har varit så hoppas jag verkligen att jag någon gång snart får känna lyckan över att hålla mitt egna levande barn i famnen ett barn som är friskt och mår bra och som lever i många år och blir gammal och får egna barn och barnbarn… Jag längtar så efter den dagen…

Jag älskar min lilla Noa och jag saknar honom så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Jag vill bara ha honom här och älska honom för evigt!

Ingen lust

Vad är vitsen med någonting när dagarna är långa och nätterna är tomma. När saknaden är det enda som finns kvar vad finns det då för mening med någonting? Varför ska jag gå och lägga mig när morgondagen bara är ännu en dag som förälder utan barn. I tystnaden ekar ljudet av barnskriket som aldrig hörs. I tankarna finns en pojke som aldrig fick andas. I ett rum står en spjälsäng som aldrig har använts och i sängen ligger ett goselamm som fick bli en gråtande mammas tröst. En bebis lämnade en sån tomhet i ett hus som köpts för hans skull…

Allt möjligt

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, känner bara att jag behöver/vill skiva… Har fått dagen att gå genom att inte göra någonting men ändå hela tiden haft något att göra, eller ja… Har mest tagit det lugnt, kollat på TV, spelat lite TV-spel och sen var jag ute på en långpromenad med stavar. Riktigt muppigt, att gå med stavar det vill säga, men det är bra träning och jag behöver träna upp mig lite innan jag blir gravid igen. Kanske kan slippa lite av det fysiskt jobbiga då. Det känns som att det kommer att bli väldigt jobbigt psykiskt ändå, det är ju redan jobbigt psykiskt så kan ju tänka mig hur det kanske kan bli när jag blir gravid igen.

Är lite ”bekymrad” över min sjukskrivning och det icke pluggande som det förmodligen blir… Jag hade ju sett fram emot att plugga. Läkaren sker i alla fall på sjukintyget att det skulle vara bra rehab för mig att t.ex. plugga på distans så man vet aldrig, fk kanske går med på att jag kan studera som rehab. Jag tror inte att det skulle vara nåt dåligt och det verkade ju inte hon på fk tro heller. Löjliga regler de har, att man inte får plugga halvtid och gå på sjukpenning halvtid. Får se när jag får kontaktuppgifterna till min handläggare så jag kan ringa till henne (eller maila som jag föredrar).

När jag var ute och gick så tänkte jag på Noa och att det var meningen att jag skulle vara ute och gå med honom i barnvagnen och kanske ha lite picknick med mig och bara sätta mig vid Domarudden och ta det lugnt… Varför fick vi inte göra det? Tankarna gör mig inte bara ledsen längre, jag kan tänka sånna tankar utan att börja gråta, även om sorgen och saknade fortfarande finns där så djupt och hela tiden så går det bra att tänka på honom och vad vi skulle göra utan att börja gråta… Saknaden gör dock fotfarande sjukt ont men vissa dagar är mycket mer hanterbara än andra.

Har börjat göra ägglossningstest igen och hoppas på att det kommer snart (dock inte på lördag) så vi kan göra ett första försök nu. Jag hoppas så innerligt att jag blir gravid och att det går bra hela vägen enda tills bebisen blir vuxen och gammal… Jag vill ju så gärna ha ett levande, friskt barn…

Älskar dig Noa och ljuset lyser för dig i fönstret så du hittar hem till oss!

Bara en stor jävla saknad

Jag saknar honom så mycket, det går inte att beskriva, allt känns så förbannat jävla jobbigt hela tiden… Inget känns motiverande, ingenting… Jag vet inte hur jag ska orka från en dag till en annan, jag vill bara ha Noa hos mig. Varför kan jag inte få ha Noa hos mig?

Mer ångest

Jag har börjat få ångest igen, jag vet inte riktigt varför men jag tror att det har med alla tankar på framtiden att göra. Tanken på att Noa inte kommer att vara i den och tanken på svårigheterna som kommer, vare sig vi lyckas med att bli gravida igen eller inte så kommer ju framtiden att bli jobbig. Blir jag gravid så kommer ju nio månader av oro att hägra framför oss, samtidigt som man kommer att vara ledsen över det livet som aldrig blev med Noa. Men förhoppningsvis så kommer ändå lyckan över att vara gravid igen att väga över och framför allt så hoppas jag att den graviditetn slutar bättre än den här gjorde. Lite ångest är nog också för att jag tycker så synd om Noa, allt han inte fick uppleva, allt vi inte fick uppleva med honom. Ångesten är nog även en del saknad, saknade är så stor så jag vet nog inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag tänker konstant på honom och även när jag inte aktivt tänker på honom så känner jag hur det ligger och gnager där i bakgrunden. En del ångest beror nog också på att jag helt till fullo har insett att det inte kommer att spela någon roll om jag blir gravid igen, Noa kommer inte tillbaka och saknaden efter honom kommer inte att bli mindre eller försvinna. Jag har förstått det tidigare men vissa saker går bara inte att ta in. Jag undrar om man kommer att kunna känna samma lycka under nästa graviditet, den lyckan man kände när man för första gången fick se hans lilla hjärta, stort som en pixel, ticka där på skärmen när jag bara var i sjunde veckan. Eller det där lyckoruset man fick när man såg honom på det andra ”riktiga” ultraljudet. Kommer man våga känna lycka? Kommer man våga att känna trygghet i att man hör hans hjärta slå på mvc-besöken? Jag vet att jag ska tänka på nuet och ta en dag i taget, men det är svårt när nuet är så hämskt och saknaden efter Noa är så överväldigande. Hur ska jag kunna leva nu och ta en dag i taget när det enda jag vill är att vara mamma till ett friskt levande barn?! Om man på förväg kunde veta att jag skulle bli gravid igen och att det skulle gå bra så skulle allt kännas så mycket lättare men det kan man ju aldrig veta…

kan inte sluta gråta

Jag har börjat gråta mer igen, jag har gråtit nästan varje dag sendan det här hände men vissa dagar blir det bara lite grann och andra dagar så känns det som att jag inte gör något annat än att gråta. De senaste dagarna har varit så, jag har nästan bara gråtit, eller varit väldigt nära att gråta. Jag gråter för att jag saknar Noa, jag gråter för allt han aldrig får göra, som vi aldrig får göra tillsammans. Jag gråter för att jag är livrädd för att jag inte kommer att få några fler barn, för rädslan över att aldrig få hålla i ett eget levande barn som man får följa in i vuxenlivet. Det är så mycket jag har att gråta över… Jag saknar ju bara min lilla Noa så oerhört mycket, han är det bästa som har hänt mig men det värsta som kunde hända honom hände… Jag vill ju bara vara mamma till ett levande barn, varför fick jag inte bli mamma till en levande Noa?

Jag vill bli gravid, jag vet att såren inte läks av det och jag vet att saknaden efter Noa aldrig kommer att försvinna. Men saknaden efter att få vara mamma till ett levande barn kan fkatisk försvinna och jag hoppas så innerligt att den saknaden kan försivnna innom en rimlig framtid… Jag hoppas att jag om ett år sitter här med en levande liten bebis och att jag når tillbaka till någon slags lycka igen. Noa kommer aldrig att försvinna ur mitt hjärta och jag kommer alltid att önska att han fick vara hos oss men livet kanske kan bli lite lättare om Noa får ett syskon som jag kan dela livet med… Ett syskon som jag kan lära allt jag skulle lära Noa…

Noa min lilla älskling, jag saknar dig så det gör ont i mig, det finns inget annat jag hellre skulle vilja än att ha dig här. Det näst bästa skulle vara ett syskon till dig och det är det jag nu önskar mig, nu när jag vet att jag inte kan få dig tillbaka hit… Du är sån stor del av mig fast du inte är här och jag saknar dig varje sekund av varje minut av varje dag… Tänk att det var så här det blev, så som ingen vill att det någonsin ska bli… Vad jag önskar att jag kunde få känna din hud mot min, se hur din lilla bröskort lyfts upp och ner. Se dina små fingrar röra dina små tår. Jag undrar hur dina ögon ser ut, hur ditt leende skulle vara. När du skulle skrika, när du skulle skratta. Jag undrar så hur du skulle vara som person men jag får aldrig veta det, jag får aldrig vara dig nära igen, inte i det här livet i alla fall… Jag bara önskar så att livet inte var som det är, jag önskar att jag hade fattat att du inte mådde bra och åkt in och tvingat dem att plocka ut dig, att rädda dig. Jag önskar så att du vore här med mig! Ingenting, någonsin kommer att få mig att sakna dig mindre men ett litet levande, friskt syskon till dig skulle kanske i alla fall göra livet lite lättare för mig. För oss…

Älskar dig min son, nu och för alltid!

Tio veckor

Noa idag har det gått tio veckor sedan jag fick se dig för första gången. Det har varit tio extremt tunga veckor där saknaden efter dig inte blivit mindre utan kanske till och med större. Sorgen efter att ha förlorat dig har nog mer och mer gått över till sorgen att inte ha dig här. Det kanske kan tyckas vara samma sorg, men det är det inte Noa. Sorgen över att inte ha dig här är fylld med saker som vi aldrig fick uppleva, du jag och mamma Petra. Ju mer den sorgen tar över ju mer jag tänker på varje stund vi inte fick. Jag tänker på varje sak jag inte fick uppleva med dig. Jag tänker på varje sak som jag inte ens vet hur man upplever. Du skulle ju vara här, vi skulle ju ha det så mysigt du och jag. Du och jag och mamma Petra skulle ju njuta av den här tiden vi hade tillsammans när du var så liten och allt var så nytt för oss alla tre. Jag hoppas så att du är någonstans bra där det finns någon som tar hand om dig och jag hoppas att vi ses en dag och att jag då känner igen dig. Jag älskar dig så innerligt och saknar dig mer än vad ord kan beskriva.

Min lilla son du skulle ju vara här nu!