Känns så jobbigt

Jag känner att det bara blig jobbigare och jobbigare, fortfarande inte ett positivt ägglossningstest och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Är så sjukt jobbigt att behöva vara beroende på det här viset av när saker och ting sker, mycket irriterande att vi inte bara kan ha sex för att hoppas på att bli med barn. Det känns så förtvivlat jobbigt att behöva gå igenom detta igen, varför kunde inte Noa bara ha fått stanna här från början. Jag vill ju ha min lilla bebis här!

Orolig, saknad, ångest…

Det är så mycket känslor nu, saknad och oro. Jag saknar lilla Noa så enormt mycket och det blir nästan värre när jag tänker på att vi måste gå igenom hela processen med att bli gravida igen. Jag är så himla rädd att det inte ska fungera, vi har ju bara fyra gånger på oss. Tänkarna bara snurrar hela tiden, jag kan bara inte släppa dem. Har en klump i magen, det känns som att det kommer att gå bra men jag är ändå livrädd och känner även ibland att det inte kommer att gå bra. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till om det inte fungerar nu. Jag vill så gärna vara gravid igen, varför var det så här det blev? Jag vill bara ha min lilla Noa här hos mig… Vi skulle ju inte ”behöva” göra det här redan nu igen, vi skulle ju ha våran lilla fyramånaders här hos oss nu… Livet är tungt och känns ganska meningslöst just för tillfället… Hur ska jag klara tre nästan tre veckor till innan jag vet om jag är gravid eller inte? Hur ska jag klara det om jag inte skulle vara gravid, allt är så jobbigt. Om vi bara hade fler gånger på oss så tror jag att det skulle känts lite lättare men vi har bara fyra gånger, fyra, det är ju ingenting… Varför kunde han bara inte fått vara här hos oss istället?!

Midsommarafton

Jaha då var det midsommarafton och första riktiga högtiden (räknar inte riktigt påsk då jag inte är religiös och inte firat sånt) efter att Noa dog (och föddes)… Själva midsommarafton i sig kanske inte känns så jobbigt, vi märker ju inte så mycket av den när vi sitter här hemma i huset men bara tanken på att det är det och midsommar är ju verkligen en ”barnhögtid”. Jag saknar i alla fall lilla Noa lite extra idag, eller det känns i alla fall lite extra idag. Jag har tänkt på hur det skulle vara att känna honom och hålla honom, vad skulle han göra nu… Jag bara saknar honom så innerligt, varje sekund av varje minut av varje dag… Älskade Noa kan du inte komma tillbaka till mamma?!

Tar på krafterna

Det tar på krafterna att försöka att inte tänka på allt som har med nästa graviditet att göra, oron för att det inte ska fungera, oron över att jag ska få missfall, oron för att det ska sluta som det gjorde nu… ja oron över allt helt enkelt. Jag försöker se allt positivt men det är inte så lätt alltid framförallt eftersom att jag kanske inte är sån person. Jag är en extrem tänkare och tänker bara på allt hela tiden och analyserar, söker på nätet, ja allt man kan tänka sig. Det håller mig i och för sig sysselsatt för det mesta men ändå, om man inte var en sån jävla tänkare jämt… Fast det är väl inte så konstigt att man är orolig, som jag tjatat om tidigare, har jag ju alltid vetat att jag velat ha barn och det känns helt outhärdligt att ens tänka tanken på att man kanske inte får något mer barn och även om jag vet att sannolikheten för att det blir så är minimal så finns i alla fall oron där. Jag fick världens finaste son och jag önskar så mycket att han vore här men nu blev det ju tyvärr inte så och jag vet att mycket i den här bloggen är upprepning på samma saker hela tiden, men just nu är mitt liv så… Jag är bara glad att jag klarar att mig igenom dagarna och att nästa dag oftast är lite lättare än dagen innan.

När allt detta hade hänt så trodde jag bara att den där fruktansvärda sorgen och tyngden skulle ligga kvar där för evigt, framförallt tyngden. Sorgen ligger självklart kvar men redan nu är den så mycket mer hanterbar än vad den va bara för en månad sedan. Den där mörka tyngden som jag kände hela tiden har börjat försvinna mer och mer även om den fortfarande kommer tillbaka ibland. När jag umgås med andra för mycket eller är borta för länge hemifrån (alltså när jag inte bara ”är”) så har den en större benägenhet att komma smygandes. Nu blir det dock inte lika jobbigt efter som det var förut, jag blir bara väldigt trött. Det är sjukt ansträngande att ha en sån stor sorg och Noa ligger ju där i tankarna hela tiden, saknaden känns i kroppen.

För övrigt så har jag och Petra bestämt att våra framtida barn ska få heta Noa i andra- (eller tredje-) namn för att hedra minnet av honom (Noa kan vara ett tjejnamn även om det är ovanligt och därför tycker vi att om vi får döttrar så kan de också heta Noa).

Alla dessa turer fram och tillbaka

Idag har vi äntligen fått säkert svar när det gäller inseminationen och det är väl både positivt och negativt. Det hade blivit en missuppfattning, inte den jag var orolig för utan den jag inte var orolig för. Vi kommer att få samma donator, vilket jag i och för nästan hade förstått efter förra veckans samtal (och det känns jätte skönt). Vår läkare på Danderyd hade dock missuppfattat antal gånger vi skulle få, de skulle räkna bort den gången då Noa blev till och inte de gångerna innan. Det innebär alltså att vi har fyra försök på oss. På ett sätt så känns det bra, för nu vet vi, samtidigt så känns det lite jobbigt. Nu har vi bara två försök innan vi ska bestämma om vi vill ha IVF eller insemination de två sista gångerna, jag hade nog i alla fall velat ha tre försök innan (men samtidigt två försök är bättre än ett). Vi får ta ett försök i taget, så klart, men jag känner nog att jag vill ta de två sista som IVF om jag inte skulle ha blivit gravid. Det är mycket hormoner och sånt inblandat i det men tänk om det inte skulle funka med insemination och så funkar det inte heller när man åker till Danmark (vilket skulle vara steget efter) så får man i slutendan betala IVFen själv och göra den i Danmark eller nåt annat land (om det ens är möjligt), blir lite skillnad i pris och sen vill jag ju så gärna att Noas syskon ska ha samma donator som han hade, det känns så viktigt (även om det bara blir ett syskon som får samma donator så känns det bättre än inget, det känns som att Noa kanske lever lite igenom sitt syskon då)…

Det känns i alla fall lite bättre nu när vi vet exakt vad som sker och hur många försök vi har, även om det inte var så många som vi räknat med. Jag hoppas bara så innerligt att det ska funka redan nu, den första gången. Jag kommer nog inte må så bra annars, men det är ju så det kan vara och bara för att det inte skulle funka så betyder det ju inte att det inte kommer att funka gången efter… Jag hoppas i alla fall för hoppet är ju det sista som överger en och det vet man ju mer nu än någonsin för hade det inte varit för hoppet så hade jag nog inte suttit här och skrivit dessa rader just nu…

Denna veckar har varit lite jobbig, jag har mått hyfsat förra veckan ändå måste jag säga. Den här veckan har jag dock känt den där enorma saknaden efter Noa, den där kroppen känns som att den ska rasa ihop bara för att jag inte får ha honom nära mig. Tror dock att oron över inseminationen och alla de turerna spär på lite och därför skulle det vara så skönt om det kunde funka med inseminationen nu redan första gången. Även om det kommer hormoner och det säkert kommer att påverka sinnesstämningen till och från så känns det i alla fall som att man kanske kan glädjas åt det nya livet…

Ska åka till mina föräldrar nu och hälsa på lite, jag hade hoppats på att bara mamma skulle vara hemma men tydligen är även min pappa hemma. Hade hoppats på att kunna prata lite med mamma i fred eftersom att pappa gärna byter ämne när Noa kommer på tal…

Tristess

Jag vet inte vad det är men jag bara känner en så stark tristess och maktlöshet, eller vad jag ska kalla det. Jag vet inte vad jag ska göra, när man pluggar (och inte är straxt över 20) så är studierna mest en transportsträcka tills man når sitt mål, det man vill jobba med. När jag var gravid så var det mest en transportsträcka till att jag skulle få hålla mitt barn och äntligen få vara mamma. Vad har jag nu? Jag har inte mitt barn och jag har inte min examen som jag skulle ha haft om jag inte bestämt mig för att bli mamma nu. Jag ångrar absolut inte valet att skaffa barn nu, inte för en sekund, även då det slutade så hemskt som det gjorde. Om jag visste vem donatorn var så skulle jag skicka ett tackkort för det finns nog ingen som gjort något så fint för mig som han har. Tänk att helt osjälviskt dela med sig av sig själv på det sättet så att någon man inte känner eller aldrig har träffat kan få sitt efterlängtade barn.
Det jag känner just nu är bara, ja jag vet inte ens vad jag känner, det är jobbigt, jag har inte lust med någonting men ändå så vill jag göra någonting hela tiden. Jag vill nog att mitt liv ska bli ”normalt” igen, att jag klarar av att åka in till stan, att jag klarar av att jobba, plugga… Att jag helt enkelt klarar av livet igen, jag mår för det mesta så mycket bättre igen men samtidigt så mår jag inte så bra att jag klarar av att göra vad som helst. Det känns lite som att jag är i ett ingenmansland och när jag är ensam hemma så är det som att det bara är jag som finns i detta land, jag är trygg här men jag är uttråkad och viljan att göra något är så stark men orken att göra något är nästan ännu starkare. Det kanske helt enkelt bara är så att det är måndag idag och vädret är dåligt, vad vet jag… Mest troligt är det nog så att livet inte är som det skulle vara och jag bara saknar min lilla älskling så otroligt mycket, för vad är en mamma utan sitt barn?

Känslor, ångest och illamående

Känslorna spretar åt alla håll av alla möjliga anledningar. Den största känslan är saknaden efter Noa, den finns där och på något sätt så gör den känslan att jag ”mår bra” – jag får inte dåligt samvete för att jag inte tänker på honom. Den känslan är ganska stabil även om jag ibland känner den mer än annars. Nu när det återigen börjar ”närma sig” ett nytt inseminationsförsök så börjar jag få massa andra konstiga känslor som jag tror i grund och botten grundar sig i rädslan för att det inte ska funka. I går när jag gick upp, till exempel, så tänkte jag ”vill jag ha fler barn…” – men va fan, det vet jag ju att jag vill, det finns egentligen ingen tvekan i världen om just det. Men det är rädslan, vad skulle det annars vara, rädslan för att inte blir gravid, rädslan för att bli gravid men att nåt går fel, kanske även till en viss del rädslan för att bli gravid och allt går bra (vem har inte rädsla över att ha ansvar för någon annan persons liv?). Den sista rädslan kan jag i alla fall stå ut med för jag längtar så tills den dagen då jag kan skriva att ”Vår ängel Noa har blivit storebror…” – tänk den känslan, att få hålla i sin levande lilla bebis för fösta gången, få höra den skrika. Jag längtar så fruktansvärt mycket…

Igår kväll när jag och Petra hade gått och lagt oss för att sova så låg vi och pratade, som så många andra gånger, om Noa och syskon till Noa. Petra säger hela tiden ”snart…”, och vad vi hoppas att det är snart… I alla fall så räknade vi (eller jag) på hur många dagar man faktiskt är gravid, det är drygt 270 dagar om man går 40 veckor… Det är många dagar det… I en graviditet kan man ju i och för sig räkna bort de två (ungefär) först veckorna för man är ju egentligen inte gravid mellan mensen och ägglossningen, skulle vi nu få göra ett försök på denna cykel och jag skulle blir gravid så skulle det räknas som att jag var det nu, och det är jag ju inte… Så säg att man är gravid cirka 260 dagar om man får på beräknatdatum, det är fortfarande en jävla massa dagar… Fördelen är väl att nästa gång så vet jag att det inte blir fler än så många dagar i alla fall, jag hoppas att det blir några färre (dock inte för få)…

För att hoppa lite fram och tillbaka mellan olika saker så tycker jag det är skit jobbigt att de inte ringde från fertilitetsenheten igår, jag hatar verkligen att prata i telefon och då blir inte ångesten precis bättre av att man går och väntar på ett samtal. Petra ringde idag och bad dem ringa till henne istället men det visade sig dock att hon var på semester fram tills på onsdag (det känns som att det då borde betyda att vi i alla fall får samma donator och det är det jag är mest orolig för)… Nu kanske ångesten över att prata i telefon lägger sig lite fram tills på onsdag i alla fall, det känns som att det är lite dålig ordning där dock så de kanske ringer även mig trotts att det står att vi vill att de ska ringa till Petra istället…

Nu är det snart helg, vädret är pissdåligt, det är kallt och det regnar (riktigt midsommarväder en vecka för tidigt). En vecka till har gått och det är konstigt hur mycket ljusare livet har börjat bli igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här igen och jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Självklart så är det långtifrån en dans på rosor men jag ser ljuset ibland och kan även njuta av vädret och hur vackert det är ute. Jag har fortfarande jobbiga stunder och det är inte många dagar i veckan som jag inte gråter, saknaden efter Noa är så enorm och längtan efter att få hålla mitt eget levande barn är nästan lika enormt stor som saknaden efter Noa. Det var ju inte så här livet skulle bli… Älskade Noa med sin fina lilla landstinget-tröja på sig…

Livrädd

Nu börjar det närma sig igen och jag är rädd… Har nu fått min mens och har idag varit ledsen och haft ångest. Jag är så jävla rädd för att jag inte ska blir gravid, den största rädslan i detta nu är att jag aldrig kommer att få hålla min egna LEVANDE bebis… Jag vet att när jag blir gravid så kommer rädslan gå över till rädsla för att få missfall och sen rädsla för att bebisen ska dö och så vidare. Men egentligen så är väl ingen av dessa rädslor konstiga, vare sig man har varit med om det vi har varit med om eller inte. Jag är ju dessutom en person som konstant är orlolig för allt och inget. Till exempel så går jag fortfarande och nojjar över att vi inte ska få samma donator fast vår läkare på Danderyd har sagt att vi ska får det. Jag vet dock hur lätt det blir missförstånd och även om de har sagt det till henne så kanske det ändå blir nåt annat för nån har missuppfattat nåt annat… Varför kan jag inte bara lugna ner mig, varför ska jag tänka så mycket, analysera så mycket? Blir tokig på mig själva…

Jag har saknat lilla Noa idag också, det var därför jag var ledsen. Självklart saknar jag honom varje dag men ibland så greppar det tag om en så hårt och det känns som att någon åter igen är på det stora öppna såret man har. Det känns fortfarande som att det är en stor sten som ligger och skaver i bröstet på en men det känns oftast som att den inte skaver lika mycket längre.

Tänk om jag bara kunde bli gravid, en sak mindre att gå och vara nojjig över…

Var och hälsade på mina föräldrar i söndags, Petra var med. Det är väldigt jobbigt när man har varit med om en sån här sak och har en pappa som tror att han alltid har svar på allt och vet bäst i alla situationer. Han tyckte att vi skulle vänta tills vi mår bättre, tills vi mår så som vi kommer att göra resten av livet… Hur man mår ändras ju konstant så jag vet inte riktigt när han tycker att det skulle vara… Vi orkade inte ta någon diskussion men ibland så önskar man att han kanske kunde inse att han faktiskt inte har svar på allt och vet hur allt är. Petra hade lust att säga till honom att han inte har varit med om det här så han har ingen aning om hur vi känner… Pappa försöker även hela tiden byta ämne om ämnet blir Noa, vilket känns jobbigt, ska det alltid vara så? Ska jag inte kunna tala om min förstfödda son med mina föräldrar? Jag vet inte om jag gillar den här sidan jag ser av dem (framförallt pappa) som jag ser nu…

Igår var jag även förbi jobbet och fikade lite, syrran jobbade och en annan kollega som jag känner väl. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem, konstigt att man kan bli trött av bara en sån sak…

Graviditetslyckan

Om drygt en vecka så är det ett år sedan som jag fick reda på, med säkerhet, att jag var gravid. Det känns så sjukt att tänka på den lyckan man kände då och hur det hela slutade. Tänk att jag gick gravid i drygt nio månader och sen, bara några dagar innan beräknad igångsättning, så dör bebisen. Det är så hemskt hur saker förändras, hur man i ena stunden kan vara hur lycklig som helst och sen i andra vara helt förstörd av förtvivlan.

Jag saknar min lilla Noa så det värker i kroppen, tänk om han hade fått vara här med oss istället…

Skrik

Det skriker i min kropp av längtan efter att få hålla dig,
Hjärtat bultar av saknaden över att aldrig mer få hålla dig nära
Jag vill bara få hålla om dig och få känna dig andas
Du lämnade så mycket sorg hos oss när du gick och jag önskar bara att det inte var så här
Jag önskar att livet blivit som det skulle vara med dig i det
Jag älskar dig förevigt och föralltid, du är min lilla ängel som lämnade mig alldeles för tidigt.
Noa mamma älskar dig för alltid