Ett halvår

För ett halvt år sedan så fick vi det värsta beskedet vi någonsin har fått. Vår lilla bebis hade dött där inne i magen, hela världen rasade samman. Idag håller jag fortfarande på att försöka bygga upp det som en gång var men bitarna passar inte på det sättet de borde. Vissa bitar är inte alls så som de var innan det rasade, vissa bitar har helt försvunnit medan andra bitar har tillkommit. Ibland känns livet fortfarande som den där högen rasmassa som blev den där dagen för sex månader sedan men ofta så ser jag ändå en ny värld en värld som på många sätt skulle ha varit bättre om vår lilla Noa var här men även en värld som aldrig skulle ha blivit som den idag är om det som hänt inte hade hänt. Jag har lärt mig så mycket saker som man aldrig får lära sig om man inte varit med om något hemskt och även om jag är glad över många av de lärdomar som jag har fått så önskar jag mig ändå den där världen där jag var ovetande om hur hemskt det var att ha fått ett litet barn som inte fick stanna.

Mitt hjärta har så mycket plats för kärlek och jag hoppas att jag snart får fylla det med kärlek till ytterligare ett barn, ett barn som får stanna.

För det mesta så mår jag så mycket bättre…

Jag mår bättre nu, för det mesta mycket bättre, och har därför inte samma behov av att skriva längre. Det kommer förmodligen att komma dagar, stunder, kanske veckor där allt känns mycket jobbigare igen men jag har lärt mig lite att leva i nuet, till viss del i alla fall. Man kan ju inte bara leva i nuet för då skulle man ju inte ha någon framtid, för att få en framtid som man vill ha så måste man kämpa och planera, även om planerna inte alltid går som har tänkt sig. Det gäller att inte ge upp, det gäller att föröka se framåt, i den mån man klarar av det.
Bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag inte gråter eller blir ledsen över att Noa inte är här. Jag gråter oftast inte lika länge längre och ofta så mår jag bättre ganska mycket fortare igen. Självklart så önskar jag fortfarande med hela mitt väsen att vår lilla Noa skulle få vara här. Men livet måste gå vidare, vad har vi för val?!

Jag spelar en hel del TV-spel nu och jag tycker att det hjälper, man kopplar bort allt för en stund och koncentrerar sig på spelet. Det är ganska skönt.

På lördag ska vi ha fest, känns lite kaosartat just nu och inte alls speciellt välplanerat. Har så mycket kvar att fixa, stolar, bord, tallrikar, bestick, glas och maten. Det enda som egentligen är klart är drickat, det har vi i så stora mängder så hälften vore förmodligen nog.

Ångest, oro och lugn?

Positivt ägglossningstest i går, I GÅR! En söndag, varför? Jag som tror så mycket på denna gång, nu blir jag så orolig. Jag ringde i alla fall fertilitetsenehten och vi fick en tid idag 15.30, vilket jag tyckte var sjukt sent och frågade om de hade en tidigare tid. Vilket de inte hade, tror de klämde in mig för att jag hade positivt ägglossningstest igår, hon var nämligen iväg till labbet och kollade om det var okej. Jag var livrädd att hon skulle komma och säga att de hade för mycket att göra och det inte gick, som tur var så var det inte så. Kanske ska se det som ett tecken. Jag frågade henne för övrigt om det inte var för sent med tanke på att jag hade positivt ägglossningstest igår men hon sa att det inte var det, vilket lugnade mig en del. Jag ska lyssna lite på avslappningsskivan jag har idag och se om jag kanske kan lyckas slappna av lite, det har varit svårt de senaste dagarna. Spela lite tv-spel, Ratchet and Clank, ska jag också göra, det brukar hjälpa.

Har för övrigt en svärmor som ganska ofta säger saker innan hon hinner tänka efter. Igår var hon, svärfar och deras grannar över på besök. Min svärmor vill då att vi ska visa en bild på braskaminen vi har beställt och när hon tittar på den så frågar hon hur högt upp glaset sitter med tanke på eventuella kommande barn (Petras systers dotter brände sin hand ganska ordentligt på en braskamin när hon precis lärde sig stå). Jag trodde hon hade sagt fel och sa då lite skämtsamt vadå eventuella barn. Hon svarar då ja man vet ju aldrig vad som händer. Men tack för den, det är inte så att jag går varje dag och tänker och är rädd för att vi aldrig kommer att få uppleva att ha ett levande litet barn hos oss. Jag behöver verkligen inte någon annan som också påpekar det. För övrigt så tycker jag väldigt bra om min svärmor men ibland så önskar man att hon kanske tänkte lite innan hon pratade…

Nu ska jag bara hålla tummarna och hoppas på att det sätter sig ett litet ”frö” i min livmoder och att vi i maj nästa år har ett levande, friskt, litet syskon till vår lilla älsklig!

Noa, mamma och mamma kommer inte att sakna eller älska dig mindre när det kommer ett litet syskon till dig. Kärlek har jag hur mycket plats för som helst!
Älskar dig mer än vad jag någonsin trodde var möjligt, du finns för evigt i mammas hjärta och jag kommer alltid att önska att du fanns här hos oss!

Åka bort…

Imorgon ska vi åka på kryssning, vilken lyx, eller inte. Vi hade lite svårt att hitta något som vi dels kunde tycka var värt pengarna men också som var på lagom avstånd och lagom längd. Blev helt enkelt en 22 timmarskryssning med Birka. Har aldrig åkt Birka förut men det känns som att det borde vara lite fräschare än typ Viking och vi åker ju inte på kryssning för att supa utan för att ta det lugnt. De verkar även ha en nice SPA-avdelning så det blir nog bra och förhoppningsvis avkopplande. Ska bli skönt att komma bort ett tag i alla fall även om det bara är för en stund. Känner att jag behöver försöka koppla av för jag börjar få lite ångest igen inför nästa försök och jag tänker så mycket på Noa igen, eller det gör jag ju jämt men ibland är det jobbigt att tänka på honom och ibland inte. Det känns som att mina känslor är lite överallt, känner mig ganska bra ena sekunden och sen känner jag mig jätte ledsen och allt känns jobbigt. Ibland så är alla känslor där samtidigt…

”Hälsat på” Noa

Idag var vi ute en sväng med båten och åkte ut till Noas ställe, där vi spridde askan. Vi pratade lite med honom och det kändes lite skönt att komma ut på ”sjön”. Jag kände mig lite fridfull när man satt där ute och guppade. Jag saknar honom så jätte mycket och jag önskar så att han vore här, vår lilla plutt.

I morgon är det ett år sedan vi flyttade in i huset, tänk om Noa hade kommit ut på tid då hade han blivit ett halvår samma dag som vi bott i huset i ett år… Det är sjukt vad mycket som ha hänt på ett år, hur känslorna har åkt berg och dalbana och hur konstigt livet blev.

Veckan som kommer har vi semester och jag känner verkligen att jag vill åka någonstans, vet dock inte vart. Jag funderar på nåt SPA, kanske kan vara ett bra sätt att slappna av på och en lagom ”lång” resa. En eller max två nätter räcker för mig sen måste jag nog hem men det skulle vara enormt skönt att komma iväg och bara koppla av i någon eller några dagar.

En fruktansvärt jobbig dag

I dag är det en sån där extremt jobbig dag, jag kände redan igår att det var på gång. Jag vet inte om det är för att det idag har gått fem månader sedan vi fick det värsta beskedet man kan tänka sig eller om det bara är skitjobbigt ändå.
Jag gick ut och tog en promenad när jag gick upp, dels för att jag måste börjar röra mig mer men också för att det brukar få mig att må bättre. Men inte idag, idag hjälpte det inte alls, blev kanske till och med värre. Fick en sån ångestattack när jag kom hem trodde jag skulle spy och den där panikångestkänslan kom. Allt känns verkligen bara skit, jag saknar min lilla kille så fruktansvärt mycket, vet inte vart jag ska ta vägen. Rädslan över att inte kunna bli gravid igen är så fruktansvärt stor. Tänk om jag i alla fall kunde få vara gravid, även om det kommer att vara fruktansvärt jobbigt så kanske det kan ta mig ur det här svarta hålet som jag åter har hamnat i. Den enda lilla ljuspunkt i tillvaron är Petra, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara livet utan henne, framförallt de dagar då livet bara känns som något fruktansvärt tungt som man måste ta sig igenom. Jag är så rädd för att jag verkligen har hamnat i en depression nu, jag gråter så mycket igen och jag känner verkligen ingen lust till någonting. Jag undrar om det är rätt tidpunkt att gifta sig på men samtidigt så är det även det enda som jag känner någon lycka över just nu, jag vill ju verkligen leva mitt liv med Petra och jag har ju längtat efter denna dag så länge nu och även om dagen kanske inte blir som den blivit annars så känns det ändå rätt att göra det. Ingenting i livet kommer att vara som det hade varit om lilla Noa hade fått vara här med oss…

Jag känner mig inte som mig själv längre, jag känner mig som ett skal av den jag var där innehållet har bytts ut mot en enorm tomhet, jag känner bara en sån enorm tomhet. Varför ska det behöva vara så här?! Varför kunde vår lilla plutt inte fått komma ut på tid då hade han nog varit här idag, livet är bara så jävla brutalt orättvist…

Petra har friat och jag gråter när jag ser barnvagnar

Efter drygt ett år så vågade då tillslut Petra fria och det var inte vart som hellst heller utan på en ganska fullsmockad restaurang. Det känns skönt att få fira något för en gångs skull, även om jag inte saknar Noa mindre eller har slutat gråta för småsaker så känns det ändå som att det är lagom att vända på livet själv. Livet har styrt oss till ett ställe där vi egentligen inte vill vara och nu är det dags för oss att styra tillbaka livet lite och kanske vända på turen. För det ligger ändå något i det min far brukar säga att man har inte tur man skapar sig tur, självklart stämmer ju inte det alltid och ibland kan man ju ändå ha en enorm otur. Men jag vet ändå att det ligger mycket i det, många säger att min pappa har sån tur men han har slitit mycket för att komma dit och en del grejer har kommit ur otur, där många människor säkerligen inte hade gjort ett piss, men pappa har vänt på det och på så sätt har det slutat bättre än vad det var innan. Det handlar i mångt och mycket om att våga.
Självklart så kommer det här med Noa aldrig kunna vändas till något bra eller till tur men man behöver ju ändå inte få dåligt samvete för att det faktiskt även har lett till bra saker. Jag har ändå lärt mig så mycket av det och på något sätt så har man väl blivit starkare även om man stundvis fortfarande är så fruktansvärt svag.

Igår var vi ute och åt och när vi har ätit klart så vänder jag mig om och ser en barnvagn, precis en sån som vi hade köpt, en röd Emmaljunga. Jag har inte sett någon sådan vagn (i den färgen) ute förut och den här såg ut att vara nästan ny och jag kunde inte hålla mig länge innan jag började gråta. Det är nästan som att det har blivit jobbigare igen, samtidigt som att det har blivit så mycket bättre. Det är så svårt att sätta ord på det. Jag känner ofta att livet är mycket lättare, även om det fortfarande känns som att man lever i en mardröm och bara försöker göra det bästa av situationen så känns det ändå som att livet har blivit lite lättare. Men samtidigt så har saknaden efter Noa blivit så himla mycket mer påtaglig nu igen, varje sak jag gör och varje steg jag tar så känner jag bara den enorma saknaden. Han skulle ju vara här, han skulle vara med oss i rådhuset när vi gifter oss. Få bada i sin lilla bassäng för första gången när baksidan blir klar. Han skulle ju vara med i allt som händer men han fick inte det. Tror att det kanske även blivit lite jobbigare igen just för att man mår bättre och börjar se fram emot andra saker och han skulle ju vara så liten så han skulle ju vara med överallt, kanske hade det varit första natten som någon annan hade fått tagit hand om honom, natten efter att vi gifter oss… Kanske hade han skrikit i rådhuset så all uppmärksamhet riktades mot honom istället för oss. Kanske hade han varit världens snällaste lilla bebis och bara varit jätte tyst och jätte intresserad av vad som hände. Vi kommer aldrig att få veta det men jag vet att jag saknar honom så enormt mycket och jag ju bara att han skulle få vara här…

Klarar inte av att se bebisar…

Jag börjar må ganska ”bra” nu, jag kan vistas ute baland folk utan stöd av Petra hela tiden men jag klarar inte av att se eller höra bebisar. Ofta när jag ser en, framförallt när jag tror att den är i samma ålder som Noa skulle ha varit, så börjar jag gråta, helt plötsligt och oförberett. Jag älskar verkligen bebisar annars men jag klarar bara inte av dem nu, de söta små mjuka liven som inte klarar sig utan någon som tar hand om dem. Jag blir bara så förtvivlat ledsen över att jag inte fick behålla min underbara lilla bebis och jag är så avundsjuk på alla som har sina hos sig. Jag älskar min lilla pojke mer än vad jag någonsin skulle kunna beskriva för någon, det är ett sätt att älska som bara en förälder kan förstå. Jag sitter här med ett foto på honom, där han har en landstingettröja och ett par alldeles för små byxor på sig och jag bara önskar att han låg här i min famn.Han var så enormt söt och jag kan inte annat än att önska att allt var annorlunda…

Fyra månader

Idag har det gått fyra månader sedan vi fick beskedet om att vår lilla bebis hade dött där inne i magen. När jag tänker på det så kan jag inte förstå att det gått fyra månader, det känns som i ett annat liv. Jag kan samtidigt inte förstå att det bara har gått hela fyra månader, det känns som att det var igår han låg där i min mage och sparkade. Varje gång jag har ägglossning eller mens så känner jag så väl igen värken som jag hade när jag var gravid, jag blir så påmind av livet som fanns där inne i mig.

Jag gråter inte lika mycket längre, det är inte längre varje dag, men jag orkar inte tänka så ”djupt” på Noa hela tiden, han finns konstant i mina tankar men det är som att jag ändå stänger av. Jag saknar honom så mycket och jag blir så arg på alla känslor jag känner mot alla som har barn och ska få barn, jag hatar deras lycka, jag hatar att de får behålla sina barn men att jag inte fick behålla mitt.

Petra har en arbetskamrat som hon är ganska bra vän med som ska få barn i augusti, är planerad exakt fem månader efter att Noa var planerad, och det enda jag kan känna är fy fan. Jag känner honom inte men har träffat honom och Petra pratar ganska mycket om honom så det känns ändå lite som att han är en del av mitt liv också och jag orkar bara inte höra om alla som får friska levande barn. Självklart vill jag inte att något ska hända deras barn men samtidigt så orkar jag inte med allas jävla lycka över att få friska levande barn…

Min älskade lilla Noa varför fick du inte stanna här hos mig för? Det var ju det enda jag någonsin ville, att få ha dig här nära mig.

Fortfarande ingen ägglossning

Jag har fortfarande inte fått min ägglossning, jag var så himla inställd på att jag skulle få den idag eller igår eftermiddag så jag hade intalat mig själv att det var bättre att det blev så. När jag stod och väntade på resultatet av mitt ägglossningstest så fick jag intala mig att det går nu också… Kroppen känns ju helt återställd så jag ser inte varför det inte skulle kunna fungera nu så jag håller bara tummarna för att ägglossningen kommer i morgon eller helst på måndag och att det sen fungerar… Det var i alla fall skönt att det var negativt i morse, nåt som går vår väg… Tänk att man kan bli så glad av så naturliga saker…

I går så träffade jag några kompisar och precis som jag trodde så var det trevligt och jag ångrar inte alls att jag åkte. Var så skönt att träffa dem, de är så lätta att umgås och prata med och det är skönt… Var dock sjuka bilköer, när det är lite bilar så är det mycket vägarbeten och köerna blir lika jävliga som alla andra månader på året (kanske till och med lite jävligare stundvis)…

Nu ska jag peppa mig inför systers bröllop och hoppas på att det blir trevligt och att jag får kul. Känns lite jobbigt att vår lilla snutt inte fick vara med, jag visste ju redan innan han föddes att de skulle gifta sig då och att han skulle vara med…