Döden och det nya livet

Det känns så svårt att glädja sig åt det nya livet som växer i mig, jag tänker så mycket på det livet som inte blev, på lilla Noa som då i juni skulle vara ett år och tre månader. Jag är så rädd att jag inte ska kunna älska det lilla livet som växer inom mig, att jag bara kommer att önska att jag hade Noa här istället. Jag vill ju så gärna ha en liten bebis hos oss i juni, det vill jag verkligen, men samtidigt så saknar jag min lilla son så oerhört mycket och just nu så känns det bara så tungt. Jag är gravid men jag väntar inte barn. Jag vet att det växer ett embryo där inne (jag hoppas i alla fall att det fortfarande gör det) men jag kan inte förstå att det ska bli en liten bebis, tänk att det kanske kan bli en levande liten bebis. Tänk om lilla Noa kan få bli storebror och jag få bli mamma till ett levande barn, ett barn som ska ammas ett barn som jag kan känna nära mig, få känna barnets andetag…

Vad jag älskar och saknar min lilla Noa!

Första julen närmar sig

Snart är julen här och den närmar sig med stormsteg. Hur ska jag överleva den utan min lilla Noa här? På ett sätt så vill jag bara åka bort, slippa allt som har med julen att göra, men blir det bättre för det? Vart ska man åka för att slippa julen, jul firas ju nästan överallt…
Det var ju inte så här första julen efter att man hade fått barn skulle bli, vi skulle ju ha en lite bebis på nästan tio månader med oss. Jag såg redan förra julen fram emot denna jul och nu önskar jag bara att den är över. Måste man köpa julklappar till alla? Frågan är om folk förstår om man inte gör det, frågan är om jag bryr mig. Petras systers barn måste vi så klart köpa julklappar till men alla andra, är det verkligen nödvändigt, jag vet inte ens om jag vill träffa dem över jul. Till Petra måste jag kanske köpa något, eller?
Jag vill inte fira jul utan Noa här!!!

Åtta månader

Igår skulle vår lilla älskling ha blivit åtta månader, det är helt sjukt vad tiden går. Det känns så konstigt att tänka att man skulle haft en liten åtta månaders här en liten människa som skulle ta allt han bara kunde få tag i. Det är konstigt att han inte är här, det är konstigt att han egentligen skulle ha varit här, allt är konstigt. Jag saknar honom så ofantligt mycket och jag älskar honom oändligt. Nästan varje dag så pratar jag lite med honom och säger hur mycket jag älskar honom, jag känner inte längre hans närvaro på samma sätt som förut och kanske är det för att han mer om mer är där han nu ”ska” vara. Jag tror dock att han kommer hit och hälsar på oss ibland och jag hoppas att han förstår att vi saknar honom lika mycket som vi gjort sedan dag ett. Tårarna kommer inte lika ofta och lika mycket och livet känns mycket enklare. Jag gråter dock ordentligt ibland och det känns som en befrielse och även om det börjar bli lättare att se bebisar på teve igen så kan det ibland kännas så fruktansvärt jobbigt.

Jag har lite dåligt motivation just nu, har verken ork eller lust till någonting, vilket även innebär att jag skriver så sällan här. Jag hoppas att motivationen kommer snart för det är ju meningen att jag ska plugga på heltid nu och då kan jag ju inte bara ligga i soffan och titta på teve…

Tänk om man hade en liten, snart, åtta månaders här…

Har saknat Noa så där lite extra idag har tänkt mycket på hur det skulle vara att ha en 7½ månaders här, hur livet skulle se ut och vad vi skulle göra. Det känns konstigt att hösten är här för ett år sedan så började jag ha gravidbyxor på mig, magen hade börjat synas, om än lite. Det var nog runt den här tiden som jag började känna honom där inne när han rörde sig, jag kommer ihåg en lördagsmorgon när vi låg i sängen och han rörde sig ordentligt för första gången, Petra kände honom också. Det känns så konstigt, det känns som något annat liv, men det är mitt. Smörjde in mig lite med body butter nyss och jag känner att det inte var en lysande idé, jag använde det under hela graviditeten på magen för att undvika bristningar och det var så mycket känslor som kom tillbaka. Minnen av hur jobbigt graviditeten var och minnen av den lilla bebisen som låg där inne och växte, jag saknar min bebis så mycket. Vi fick ju så lite tid, han och jag, vad är nio månader i en mage mot en livstid?

Föräldrargrupp

Såg delar av Drömmen om ett barn nyss och avsnittet slutar med att de berättar om vad som ska visas nästa vecka och jag ser ett par från den föräldrargrupp som vi var med i innan Noa föddes, deras barn var planerad att komma samma dag som Noa var planerad. De fick behålla sitt barn vi fick inte behålla vårat. Jag blir så arg, det är bara så jävla orättvist… Känner bara att jag behövde skriva av mig lite, det är jobbigt med alla lyckliga jävla människor och deras barn… Varför fick inte vi behålla vår son?! Förhoppningsvis så får vi snart ett friskt levande syskon till vår lilla älskling och man kanske då kan hitta lyckan igen…

VAD JAG SAKNAR DIG MIN LILLA ÄNGLASON!

Dagen då min lilla son blev en ängel

Det var en söndag, den sjätte dagen i månaden, jag kände en sån där jätte spark. En spark som syntes igenom den tjocka tröja jag hade på mig. Det var inte så många sånna sparkar på slutet och varje gång bebisen fick till en sån så blev jag lite så där smått fnittrig av lycka. Det var så häftigt att det låg en liten människa där inne och rörde sig, en liten människa som snart skulle titta ut. Jag vet med säkerhet att jag kände bebisen då efter det så var det nog ingen direkt rörelse, det var nog tarmar och annat som också finns där inne i magen. För att vara helt ärlig så vet jag inte vilken dag min son blev en ängel men jag tror att det var natten mot måndagen, den sjunde mars, det känns så. På måndagen på dagen så kände jag mig sjuk, febrig i kroppen, så jag tog tempen och jag hade bara 36 grader i kroppstemperatur, jag tyckte det var konstigt. Men inte visste jag då att jag hade en död bebis i magen och jag undrar nu om det var därför jag hade så låg kroppstemperatur. Jag läste i en bok om en mamma som frös de dagarna från hon hade fått beskedet om sitt barns död till dagen då barnet föddes det kanske är så, kanske får vi en lägre kroppstemperatur (till en början i alla fall) när ens barn har dött där inne i ens mage. Jag vet inte, jag tycker bara att det är konstigt att jag hade nästan en halv grad lägre kroppstemperatur än vad jag i vanliga fall har…

I samma bok läste jag om ett folk, tror det var någon indianstam, som trodde att ett dött barn hade som ett band (osynlig navelsträng?) mellan sig och mamman och ju tidigare barnet dog ju mer behövde barnet sin mamma och drog hårt i detta osynliga bandet, när tiden gick och barnet klarade sig mer självt där borta i ”himlen” ju mindre drog det i bandet. Det var som att jag fick ord satta på mina känslor.
I morse så var det som att någon tog, svagt, på mitt täcke som för att få vara mig nära. Jag vet inte om jag har blivit galen eller om det är så att det inte bara är jag som har det lite jobbigt just nu utan kanske även min lilla plutt där borta var han nu än är…

Fortfarande ofattbart…

Det känns ibland fotfarande offatbart att man sitter här som mamma till ett dött barn, det känns fortfarande som en sån sak som man fruktar men som bara andra drabbas av. Jag kan inte förstå att min lilla plutt inte fick stanna här hos oss och jag kan inte förstå att jag ska försöka leva ett liv utan honom. Jag ska gå vidare och försöka bli lycklig igen, gå vidare och skaffa mig ett nytt jobba som jag trivs med. Men hur ska man gå vidare, hur kan man gå vidare, kan man bara låtabli att gå vidare? För att jag går vidare så glömmer jag ju inte men det känns ändå konstigt att livet fotsätter utan att Noa är här med oss, det känns så orättvist och taskigt, men vi kan ju inte bara stanna upp och vara i sorgen för evigt, det skulle ju inte gå, då skulle vi ju inte leva, då skulle vi vara ”levande döda”. Jag har verkligen börjat gå vidare, jag har märkt att hela sommaren bara försvann, vart tog den vägen, var den ens här? Jag har vaknat upp ur mörkret och hösten är här, vart har jag varit, har jag kommit tillbaka eller är det bara vad jag tror?!
Jag mailade programansvarig angående att gå klart min utbildning och få göra examensarbetet, jag känner att jag vill det, jag känner att jag vill gå vidare, jag vill hitta ett jobba som jag vill jobba med. Nu står jag och stampar på min gamla arbetsplats, jag pluggar lite mest för att göra något mer än bara att jobba på halvtid, mycket för att inte gå miste om min SGI. Jag vill hitta ett nytt jobb men jag vill ha kvar mitt gamla så jag har något att bygga min föräldraledighet på när jag väl får en levande bebis att ta hand om, när får jag en levande bebis att ta hand om?
Så mycket tankar, så mycket frågor, så mycket liv, så mycket död, så mycket sorg, så mycket förtvivlan, så mycket längtan…

Tänk om…

Tänk om du hade kommit ut på tid, då hade du förmodligen varit här idag och imorgon så hade du blivit sju månader och jag hade blivit mamma när jag var 29 och inte 30 men vad spelar det för roll. Du är inte här, du är någon annanstans. Ibland känns det som att mitt hjärta stannar till och åter går i tusen bitar, jag kan inte förstå att det verkligen kan kännas som att man har ett stort hål i hjärtat men det är precis så det känns. Ibland är det där hålet knappt kännbart men ibland så känns hålet så stort så jag inte kan förstå att hjärtat fortfarande kan slå. Jag har läst om människor som dör av sorg, jag förstår verkligen att man kan dö av sorg och det kanske därför är tur att vi ändå är ganska unga, din mamma och jag, så våra hjärtan är starka och orkar slå trotts att det är ett så stor hål i det. Vi måste ju leva vidare om vi ska kunna få några levande syskon till dig, du min lilla älskade ängel, jag saknar dig så!

Noa

I fredags var jag och Petra och åt på ”subban” och efter ett tag så kommer två par in med varsitt barn i typ tre till fyra årsåldern. Det ena paret har en blond pojke och efter ett tag så börjar mamman prata med honom och säger hans namn upprepade gånger. Jag klarade inte av det det var som att någon högg en kniv rakt in i mitt hjärta om och om igen. Pojken hette Noa, den blonda pojken har samma namn som min lilla blonda pojke och allt blev bara jätte jobbigt. Hela helgen har varit jobbig, den har varit jätte jobbig. Jag började mer och mer och tänka på hur det skulle ha varit om han vore här och livet kändes återigen meningslöst och hopplöst. Jag saknar ju honom så oerhört mycket och jag kan verkligen inte förstå varför han inte fick vara här, min underbara lilla killa.

Vill även promota ett upprop på facebook om minskade fosterrörelser ”gilla” det och sprid det vidare till alla ni känner.

Statestik

Jag kollade lite statistik när jag var inne på spädbarnsfondens hemsida och blir så arg när jag ser att det inte har hänt ett skit sedan början av 80-talet när det gäller antalet dödfödda barn, det är ju inte heller så att det är få barn som föds döda cirka fyra barn av tusen föds döda och många av de barnen skulle säkerligen gå att rädda bara man satsade lite mer på forskning inom det området. Istället så satsar man pengar på forskning och tobakens skada, de puckon som idag röker och/eller snusar under graviditeten vet om riskerna med det och forsätter ändå och det kommer inte att ändras för att det kommer mer forskning inom området. Satsa pengarna på bättre mödravård och fler rutinultraljud.

Idag är det för övrigt Noas sexmånadersdag och vi var ute till platsen där vi spred hans aska för tre månader sedan, det var nästan lika fint idag som den dagen. Det blåste lite mer och var lite kallare men det var fint. Vad jag saknar min lilla skrutt!

Jag älskar dig för alltid och för evigt min lilla son och ljuset brinner i köksfönstret för dig nästan varje kväll! Jag saknar dig så det gör ont i mitt hjärta och även om det svara hålet har blivit mindre så är saknaden alltid lika stor!