Barnkalas

Imorgon ska vi på kalas, ettårskalas. Petras kusins son (Noas syssling) fyller ett år. Det känns lite läskigt, inte för att jag har fobier för kalas utan för att det kommer att vara barn där, små barn, nästan lika små som Noa skulle ha varit. Jag vet inte alls hur det kommer att gå och hur jag kommer att må men det känns lite jobbigt samtidigt som jag ser fram emot det. Det är väl possitivt att jag ser fram emot nåt för det måste ju betyda att jag faktiskt börjar må lite bättre igen. Får väl se om jag får ett jätte bakslag efter morgondagen eller om det ger mig en knuff framåt. Jag hoppas i alla fall att det inte blir allt för jobbigt, det gick ju ganska bra förra helgen när vi träffade en höggravid tjej så kanske går bra när man träffar bebisar också… Avundsjukan kommer ju inte att försvinna för det, vi skulle ju ha våran lilla Noa med oss. Han skulle ju vara med på sin sysslings första födelsedag. Vår lilla plutt…

Allt är bara jobbigt

Allt är jobbigt, jag saknar Noa så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Egentligen så saknar jag honom nog inte mer än andra dagar det är bara att det ibland blir så mycket mer påtagligt. Jag vill ju bara ha honom här, jag vill ha min bebis här, varför får jag inte ha honom här?

Sen har vi rädslan över framtiden, varför får jag ingen ägglossning? Kommer jag att lyckas bli gravid snart? Kommer jag lyckas bli gravid alls? Kommer graviditeten gå bra och vi får ett levande och friskt barn? Det är så mycket som gör att det är så jobbigt, därför känns det också som att jag saknar min lilla Noa lite extra mycket. Även om vi skulle lyckas med att bli gravida snart igen så är det ändå så långtid kvar tills jag får hålla i en liten levande bebis igen, en bebis som är vår… Jag vill bara ha Noa här, andandes, skrikandes, sovandes, levandes… Varför får han inte vara här min älskade lilla pojke?! Saknar honom så ofantligt mycket, jag vill bara hålla i min två månaders bebis…

Om jag vore religiös så skulle jag be varje dag om att jag skulle bli gravid snart igen och att den bebisen skulle komma ut levande och frisk, men jag är inte religiös så jag får bara hoppas att det blir så… Jag vill ju så gärna ha en liten bebis och eftersom att Noa inte fick stanna hos oss så hoppas jag att ett litet syskon till Noa snart är på väg och kan fylla vårt liv med lycka igen, för hur ska jag någonsin kunna bli lycklig om jag inte får ett levande barn?! Saknaden efter Noa kommer så klart inte att bli mindre men längtan efter en bebis är så otroligt mycket större nu än vad jag trodde var möjligt… Kan inte förstå att livet kan vara så orättvist att en person som jag som alltid velat ha barn får en död bebis medan andra personer blir gravida av misstag och sen inte tar hand om sina barn.. Vem är det rättvist emot, inte mot barnet och inte mot föräldrarna… Varför ska det behöva vara så här?!

Egentligen så tror jag väl att jag ska få ett barn till, finns ju egentligen ingen anledning att inte tro det, men paniken och ångesten byggs ändå på och tankarna om att det kanske inte blir så är så sjukt skrämmande och jag kan inte låta bli att tänka dem… Allt jag vill ha är en liten bebis, en levande, frisk liten bebis… Helst av allt så vill jag ju ha Noa men det vet jag ju att det inte går…

Saknar dig förevigt NOA!