Kategoriarkiv: oro

Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

Första oros-besöket på obstretiska

Sitter på obstretiskamottagningen och väntar på att få träffa läkare. De har just tagit en lång CTG-kurva som såg bra ut. Tyvärr är vi långt ifrån de enda som är här idag och när vi var klara med CTGet så sa barnmorskan att vi skulle få vänta mellan en och två timmar på att få träffa läkare. Det brukar i och för sig ta tid när man är här men idag verkar det ta extra tid.

Jag var inte superorolig men jag hade börjat få lite ångest och tycker att den lilla hållt sig lite väl lugn där inne i magen så jag kände att jag inte kunde ignorera det. Minskade fosterrörelser ska man ju ta på allvar, jag om någon vet ju det. Jag kände mig på ett sätt löjlig men jag vet att jag måste ignorera det, barnet i magen måste gå före hur jag känner. Är jag orolig och känner att jag vill kolla upp hur bebisen där inne mår så måste jag gå på det hur löjlig jag än känner mig.

Undermedveten rädsla

Ofta när jag vaknar på nätterna så är jag rädd och jag har inte riktigt kunna sätta fingret på varför. Mörkret har sin inverkan, har aldrig gillat mörker, men det har ändå känts som att det är något mer. Nu i helgen så kom jag på vad det beror på, i alla fall delvis, natten innan vi fick reda på att Noa var död så var jag ju så sjukt orolig och på morgonen så vaknade jag och hade i stort sätt panik. Magen kändes hård och konstig. Det är nästan så jag undermedvetet tänker att det ska hända igen, det är så mycket rädsla som ligger där undermedvetet. Ofta känner jag mig inte jätte orolig men ändå så är jag trött, sover dåligt och har problem med magen vilket är starka tecken på att jag är orolig. Varje gång jag vaknar på natten så blir jag så orolig om jag inte känner mini röra sig där inne, vilket den faktiskt oftast gör ganska snabbt vilket jag är väldigt glad för. Ett annat tecken på den här undermedvetna rädslan är att det inte behövs mycket för att jag ska ”tippas över kanten” och bli jätte orolig. För att ta ett exempel, när jag var sjuk och hade halsfluss och frågade läkaren om halsflussen kunde vara farlig för fostret och han då sa att bebisen är lika sjuk som jag. Jag visste att det inte var så men ändå så blev jag helt förstörd och även efter att Petra hade pratat med vår läkare på Danderyd så krävdes det ett ultraljud för att jag skulle lugna ner mig igen.

Oron och rädslan är så jobbig, den tar så himla mycket på krafterna och att göra något annat är så mycket svårare. Jag tror inte att den kommer att minska heller även om det är så att ju längre jag går ju större chans är det att mini överlever om man i tid skulle upptäcka att något är fel och måste ”plocka ut” den tidigare. Många tankar som snurrar…

En fruktansvärt jobbig dag

I dag är det en sån där extremt jobbig dag, jag kände redan igår att det var på gång. Jag vet inte om det är för att det idag har gått fem månader sedan vi fick det värsta beskedet man kan tänka sig eller om det bara är skitjobbigt ändå.
Jag gick ut och tog en promenad när jag gick upp, dels för att jag måste börjar röra mig mer men också för att det brukar få mig att må bättre. Men inte idag, idag hjälpte det inte alls, blev kanske till och med värre. Fick en sån ångestattack när jag kom hem trodde jag skulle spy och den där panikångestkänslan kom. Allt känns verkligen bara skit, jag saknar min lilla kille så fruktansvärt mycket, vet inte vart jag ska ta vägen. Rädslan över att inte kunna bli gravid igen är så fruktansvärt stor. Tänk om jag i alla fall kunde få vara gravid, även om det kommer att vara fruktansvärt jobbigt så kanske det kan ta mig ur det här svarta hålet som jag åter har hamnat i. Den enda lilla ljuspunkt i tillvaron är Petra, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara livet utan henne, framförallt de dagar då livet bara känns som något fruktansvärt tungt som man måste ta sig igenom. Jag är så rädd för att jag verkligen har hamnat i en depression nu, jag gråter så mycket igen och jag känner verkligen ingen lust till någonting. Jag undrar om det är rätt tidpunkt att gifta sig på men samtidigt så är det även det enda som jag känner någon lycka över just nu, jag vill ju verkligen leva mitt liv med Petra och jag har ju längtat efter denna dag så länge nu och även om dagen kanske inte blir som den blivit annars så känns det ändå rätt att göra det. Ingenting i livet kommer att vara som det hade varit om lilla Noa hade fått vara här med oss…

Jag känner mig inte som mig själv längre, jag känner mig som ett skal av den jag var där innehållet har bytts ut mot en enorm tomhet, jag känner bara en sån enorm tomhet. Varför ska det behöva vara så här?! Varför kunde vår lilla plutt inte fått komma ut på tid då hade han nog varit här idag, livet är bara så jävla brutalt orättvist…

Orolig, saknad, ångest…

Det är så mycket känslor nu, saknad och oro. Jag saknar lilla Noa så enormt mycket och det blir nästan värre när jag tänker på att vi måste gå igenom hela processen med att bli gravida igen. Jag är så himla rädd att det inte ska fungera, vi har ju bara fyra gånger på oss. Tänkarna bara snurrar hela tiden, jag kan bara inte släppa dem. Har en klump i magen, det känns som att det kommer att gå bra men jag är ändå livrädd och känner även ibland att det inte kommer att gå bra. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till om det inte fungerar nu. Jag vill så gärna vara gravid igen, varför var det så här det blev? Jag vill bara ha min lilla Noa här hos mig… Vi skulle ju inte ”behöva” göra det här redan nu igen, vi skulle ju ha våran lilla fyramånaders här hos oss nu… Livet är tungt och känns ganska meningslöst just för tillfället… Hur ska jag klara tre nästan tre veckor till innan jag vet om jag är gravid eller inte? Hur ska jag klara det om jag inte skulle vara gravid, allt är så jobbigt. Om vi bara hade fler gånger på oss så tror jag att det skulle känts lite lättare men vi har bara fyra gånger, fyra, det är ju ingenting… Varför kunde han bara inte fått vara här hos oss istället?!