Socialstyrelsens nonchalans

Tittade på tv3 i går där de tog upp det här med minskade fosterrörelser i slutet av graviditeten och inslaget var jätte bra. Tycker att det var extremt sakligt och hade jag sett det där programmet i februari istället så hade jag sagt att bebisen röde sig mindre och stått på mig tills ett ultraljud hade gjorts och förmodligen hade det räddat min lilla Noa. Jag hoppas verkligen att det blir en förändring och att alla barnmorskor får lära om sig och lära sig rätt, måste ju även vara jobbigt för en barnmorska som har sagt att det inte är någon fara och sen så dör barnet, de går ju på vad de har lärt sig.
Jag blev sjukt arg på idioten från socialstyrelsen som är så extremt nonchalans i sitt sätt att svara, det enda jag kunde höra var hur han ansåg att dessa barn inte hade något värde, en ofödd människa är inte viktig. Sen hans anledningar till varför han inte tyckte att man skulle ha nationella riktlinjer var ju extremt konstiga. Bland annat så tyckte han ju inte att det inte fanns tillräckligt mycket forskning på det, men i länder där man har infört det så har antal dödfödda barn minskat. Sen när de pratade om riktlinjerna som infördes för att minska plötslig spädbarsdöd (utanför magen) så sa han typ att andra länder gjorde det innan, varför kan inte Sverige gå i framkant? Det är ju inget som huggs i sten och inget barn kommer att dö för att de ändrar riktlinjerna, det värsta som kan hända är att inget barn räddas av riktlinjerna och det borde ju inte ens han tro kommer att ske…

Mens eller icke mens

Jag har även denna gång en massa graviditetssymtom och jag vet verkligen inte vad jag ska tro. Nu börjar det närma sig mensen och jag har många såna symtom också, vissa stunder tror jag att mensen kommer att komma andra stunder inte. Jag har också blivit orolig för att jag kanske har livmoderinflamation, om jag inte är gravid så börjar jag starkt undra. Jag har även feberkänningar vilket kan vara ett tecken på att jag har det, det kan ju även vara ett tecken på att jag bara har feber på grund av att jag är förkyld. Jag vet inte om jag är en hypokondriker som är skengravid eller om jag är förkyld, gravid (och lite hypokondrisk). Jag hoppas så innerligt att jag är gravid, det går inte att beskriva. Om man någonsin försökt bli gravid och det kanske går lite trögt så vill man så gärna bli gravid men det är inte i närheten av hur det är att ha förlorat en bebis och sen önska att man blir gravid igen. Längtan är så otroligt stark. Och som jag skrivit förut, jag tror inte att allt kommer att bli bra för att jag blir gravid igen men jag tror att det kan hjälpa oss vidare till nästa steg. Noa kommer vi alltid att sörja och alltid att sakna och den åttonde och tionde varje månad tror jag alltid kommer att ha en viss betydelse. Jag vill bara ha en liten bebis som jag kan överösa med all den kärlek jag har att ge…

Ur allt ont kommer något gott?!

Det finns ju ett ordspråk som säger att det alltid kommer något gott ur det onda, vilket det säkerligen ofta gör. Petra och jag satt och pratade lite om sånt man har ”lärt oss” eller ”fått ut” utav detta som man kanske kan se som något positivt. Självklart så finns det saker som vi lärt oss av detta som är bra och som vi kommer att ta med oss resten av livet sen att det aldrig kan väga upp förlusten av Noa är en annan sak. Hur man ser på livet och döden har nog förändrats, det är ju inte så att man inte vet att man faktiskt kan dö när som helst, vilken sekund som helst, det blev bara klarar på något sätt. Kanske kommer man att ta vara på livet lite mer än vad man hitils har gjort. Svårt att säga för just nu så känns det inte alls som att jag gör det men samtidigt så måste man ju sörja också. Jag har väl i och för sig kanske inte slösat bort livet hitils heller, jag har ju gjort väldigt mycket saker som jag velat göra och har väl ändå ett ganska bra liv (tills för drygt tre månader sedan då det viktigaste som någonsin hänt mig togs ifrån mig). Att få barn har alltid varit viktigt för mig, det är något som jag alltid har vetat att jag velat och jag tror därför att min syn på hur och vad vi ska göra när vi får barn därför inte har förändrats så mycket. Kanske kommer jag stanna upp i all vardagsstress och ta ett djupt andetag och tänka en gång extra innan jag gnäller på skrikiga och jobbiga barn nu när jag har varit med om det jag har. Kanske kommer jag att få ett bättre tålamod och låta barnen hitta på lite mer satyg än vad jag annars hade gjort. Jag vet inte men kanske blir jag en bättre mamma till mina kommande barn i och med det som hände. Petras syn har nog förändrats mer, inte för att hon inte ville ha Noa men hon har på något sätt insett vad som är viktigast i livet och vi har pratat om att hon, förutom de tio ”pappadagarna”, även ska ta ut två veckors semester i samband med nästa barns födsel. Även om hon verkligen trivs super bra på sitt jobb och tycker att det är viktigt att få jobba så har hon fått en liten tankeställare och insett att ett barn är bara i ett visst steg en gång och det får man aldrig tillbaka. Även om hon kanske fortfarande tycker att just namngivningskalas är lite löjligt så insåg hon att det inte är fel att fira sitt barns födelse och även jag insåg väl att man faktiskt inte behöver ha ett namngivningskalas för att fira sitt barns födelse. Vi kommer nog att ha det lite som på Noas ”begravning” fast vi då inte ska sörja barnet utan enbart glädja oss åt att det fötts och är här med oss. I och för sig så hade jag nog styrt upp något sånt ändå men det hade förmodligen blivit vid olika tillfällen med olika personer, jag tror dock att det kan vara trevligt att ha båda våra familjer samlade även för nästa barn, ett stort kalas ska det vara!

Säkerligen är det en miljon saker till som man får med sig ut av det som har hänt som man kanske inte ser nu men som ändå finns där. Inget av detta väger dock upp den fruktansvärda saknaden man har efter sitt döda lilla barn. Jag kan själv märka att jag har fått någon slags styrka i det som har hänt och jag kanske även har insett att bara för att man gör saker för sin egen skull så behöver inte det betyda att man är egoist och även om man är det så måste man vara det ibland.

På ett sätt så känns det så sjukt att man inser vissa saker först när man har förlorat ett barn, saker som egentligen borde vara självklara. Jag kommer aldrig att kunna få dåligt samvete för att jag prioriterar tid med mina framtida barn istället för andra saker och det känns skönt för jag har en tendens att få dåligt samvete för allt jämt bara någon säger något.

Så till de som kanske läser detta och har gnälliga barn som kanske är i trottsåldern och är helt outhärdliga, tänk vad lyckligt lottade ni är för att ni har dem hos er och tänk vad livet vore tråkigt utan dem. Stanna upp och andas och stressa er inte igenom vardagen, stäng av tven och umgås med dina barn. Jag kommer själv ihåg när jag var liten och vi hade strömavbort, det var så härligt, vi tände ljus och spelade spel och ibland fick vi även lite godis trotts att det inte var lördag. Jag önskade att vi hade strömavbrott oftare… Passa på att umgås med era barn när de fortfarande vill umgås med er…

Jag har en kylskåpsmagnet som säger ”De galenskap man ångrar mest är de man aldrig begick” jag har levt efter detta många gånger och hade jag inte gjort det så hade jag inte tagit vara på livet så som jag ändå tycker att jag har gjort. Jag tolkar dock inte ordet galenskap så ordagrant men tycker ändå att det ger en bra tankeställare…

Gå ut

Jag är fotfarande ”rädd” för att gå ut, eller jag går ju utanför huset men jag lämnar det nästan aldrig ensam. Tycker att det är konstigt att jag fortfarande är rädd för att lämna huset ensam, när jag mår som bäst så känns det som att det inte skulle vara några problem men det är väl det att jag fortfarande är så instabil och fortfarande tycker att det är så jobbigt att vara bland folk jag inte känner. Men det är ändå lite konstigt, jag har rest flera gånger helt ensam men jag klarar inte av att gå en promenad eller åka och handla helt ensam nu… Livet är konstigt…

Har suttit och fixat lite med fotalbumet på Noa, det var jobbigt men samtidigt inte… Konstigt det där… Jag saknar honom så himla mycket! Älskade Noa hade det inte varit bättre om du hade fått stanna här hos oss?! Jag älskar dig så!