Noas vecka

Vi var hos kuratorn igår, kände inte något jätte behov av det då jag inte riktigt vet om det hjälper. Nästan varje gång kommer man dock där ifrån lite klokare, med ett nytt sätt att se på oro och rädsla och även klädinköp… Kom fram till att det är 13 veckor kvar tills igångsättning, med tanke på att jag nu har gått 25 veckor så kändes det helt plötsligt som ganska nära, på något sätt känns 13 veckor mindre än tre månader. Vi pratade om att ta en vecka i taget, vilket vi har pratat mycket om tidigare också, och vi kom fram till att den här veckan får bli Noas vecka, vilket det på ett sätt redan var men nu är det mer uttalat. På torsdag är det exakt ett år sedan vi fick reda på att bebisen i min mage hade dött och på lördag skulle vi ju egentligen ha firat vår lilla ettåring. Idag är det ett år sedan jag kände honom för sista gången (som jag med säkerhet vet att jag kände honom), det var ju så nära, igångsättningen var ju bara några dagar bort. Vår lilla Noa.

Det är jobbigt att vara gravid nu, alla dessa dagar när allt det hemska hände, fast jag tror ändå att det skulle vara jobbigare att inte vara gravid. Nu har vi ju ett litet syskon på gång och i all denna enorma sorg så finns även lycka och hopp om framtiden.

Noa har kommit lite i skymundan nu när man är gravid, vilket även märks på blogginläggen, och det känns jobbigt ibland. Men det är jobbigt när man gråter också för då känner jag skuldkänslor mot Mini istället. Jag vet att det inte finns något att ha skuldkänslor för men det är svårt både när det gäller Mini och Noa. Att ha fokuset på Noa nu känns bra, känns som att det behövs, det här är Noas vecka!

Imorgon blir det ultraljud igen – ett planerat sådant

I morgon ska vi göra ultraljud igen och jag börjar bli lite nervös, än så länge inte lika nervös som inför rutinultraljuden men tillräckligt nervös för att ha svårt att få något gjort på mitt examensarbete.

Exakt vad som kommer att göras på ultraljudsundersökningen är jag inte helt säker på men jag vet att de ska kolla blodkärlen i livmodern, vilket självklart gör en lite nervös. Jag tror även att de kommer att mäta bebisen, det är det som står i remissen vi fick hem (men i den står det inget om att de ska kolla livmodern och jag vet att det är det som ska göras). Jag är även lite nervös för att de ska hitta nåt fel på bebisen som de inte såg vid rutinultraljudet fast de är ju så noga vid rutinultraljudet och allt har ju sett jätte bra ut så jag borde väl egentligen inte vara det, men det är svårt… Vi gjorde ju ett ultraljud med vår läkare sist vi träffade henne och hon sa att allt såg jätte bra ut och att man såg att det fanns fostervatten både i magen och i kissblåsan vilket är bra för då ser man ju att allt det funkar som det ska. Sen växer ju bebisen uppenbarligen då man inte alls får med så mycket av bebisen i datormonitorn när man tittar på den och det är väl ett gott tecken om nåt?!

Att vara orolig hela tiden känns inte jätte bra heller, det känns som att stackars lilla Mini kanske ändå påverkas av det och det kommer ut en bebis med magsår… (okej det sista var lite på skämt)…
Jag hoppas att oron släpper lite efter Noas ettårsdag, det är lite läskigt att närma sig dagen då han dog och då vi fick hans död konstaterad jag tror att det i sig ökar min oro för Mini och att det även ska hända något med ”henom”… Jag har läst om personer som förlorar sitt barn tidigare i graviditeten och där många skriver att när de kommit över den veckan där barnet dog/föddes så har det blivit lättare och jag hoppas att det är lite så för mig när det gäller Noas födelsedag, att när jag har kommit förbi den så kanske oron är lättare att behärska. Oron kommer ju självklart alltid att finnas där men det är jobbigt när den leder till ångestattacker och liknande (framförallt i den utsträckningen som det är nu).

Eftersom att jag i alla fall inte kan fokusera på mitt examensjobb nu så funderar jag lite på om jag ska spela lite på mitt nya tv-spel som jag fick av min kära fru igår, kanske kan fokuset då flyttas lite…

40 veckor och ett år…

Tänk vad några ynka veckor kan göra skillnad, eller även dagar. Tänk om vår lilla kille hade fötts på tid, om min kropp hade fattat vad den skulle göra. Jag hade kunnat sitta här med en sockerstinn ettåring istället för ett hjärta som saknar en bit som försvann i samma stund som vi fick reda på att vår lilla bebis var död. Jag saknar vår lilla Noa så enormt mycket och även om tankarna nu finns mer på Mini och graviditeten så är Noa på något sätt alltid närvarande i tankarna och det går inte en dag utan att jag saknar honom. Tårarna kommer inte längre lika ofta men det betyder ju inte att saknaden är mindre. Igår var dock en halvjobbig dag och jag kom fram till att det delvis berodde på vädret, det vackra vårvädret, precis som det var när Noa hade fötts. Solen sken och det kändes som att våren var på gång.

Så stilla, så stilla han ligger där,
ingen gråt, inget skrik,
inte ett andetag bara så stilla

Noa min lilla ängel jag saknar det så enormt mycket och älskar dig mer än vad ord kan beskriva!

 

Spark i revbenen

Den växer fort, vår lilla mini, fick nyss några sparkar/slag i revbenen och förundras över hur fort det går. Nu satt jag framåtlutad så livmodern är väl inte riktigt så stor men ändå. Man märker hur stark den börjar bli, ligger den med ben och armar utåt och börjar röra sig ordentligt så blir man nästan som i försvarsläge för en sekund för det känns som att någon slår än i magen. Det är härligt! Det är jobbigt när den ligger inåt och det mest bara ”bubblar” spelar ingen roll att jag känner den lika ofta, jag får mycket mer ångest och blir mycket oroligare när den ligger så.

Var nära att åka in till min barnmorska på MVC igår för att få lyssna, trotts att jag känt Mini flera gånger… Ångesten har blivit så sjukt mycket starkare den senaste veckan och jag är orolig för att det ska vara så resten av graviditeten, vill ju inte behöva äta massa mer tabletter än vad jag redan gör.

Har funderat på återbesöket till förlossningen, vi har ju sagt att vi vill göra det efter Noas ettårsdag men när jag var orolig i tisdags kväll för att jag inte kände Mini (vilket jag brukar göra när jag går och lägger mig) så kom jag på att det kanske inte var så smart. Tänk om jag får panik nån kväll/natt och vill åka in och kolla upp det då är det ju förlossningen som gäller, hur ska jag kunna orka det då?! Undrar om man blir ivägskickad om man väljer att åka till gynakuten istället?! Nu ligger det ju på ”samma” ställe så av den anledningen är det ju ingen katastrof men ändå, jag vill ju helst slippa förlossningen tills det är dags för Mini att komma ut…

Som ni märker så går livet lite upp och ner just nu och det lär väl vara en enda berg- och dalbana fram tills man får hålla sin lilla LEVANDE bebis i famnen. Kom förövrigt på att vi nog tyvärr måste köpa mer kläder innan Mini kommer, kom fram till att 56 nog är för stort till en bebis som föds i vecka 38. Vi kollade på lite kläder på H&M och lindex och Petra ska få köpa lite kläder sedan när det börjar närma sig, Lindex har ju en del ekologiska kläder och det känns som att man kanske inte behöver tvätta de kläderna innan de används –  sen är ju ekologiskt det bästa ändå…

Om en vecka hade vi kunnat fira en ettåring om jag inte gått över tiden… Tänk att bara några dagar kan göra så att livet blir något helt annat… …eller i Noas fall, inget liv alls…

Älskade Noa!

Trodde att jag aldrig mer ville vara gravid…

När jag var gravid med Noa så var det otaliga gånger som jag tänkte att det blir kanske bara ett barn för jag tyckte det var så jobbigt att vara gravid. Det var inte många stunder under den graviditeten som det kändes ”roligt” eller ”mysigt” att vara gravid. I slutet var det så klart häftigt att man hade en liten bebis som rörde sig där inne men jag övervägde starkt att aldrig mer vara gravid. Förmodligen hade jag ändrat mig då jag tycker tanken på att ”bara” få ett levande barn är ganska jobbig men så kändes det då. Noa föddes död och självklart så ändrade jag mig ganska snabbt, Petra erbjöd sig att bli gravid men jag kände verkligen att jag vill ta även denna graviditet. Okej går precis in i vecka 23 nu så jag kan ju inte jämföra en 42 veckor lång graviditet med en 22 veckor lång men jag känner inte alls på samma sätt nu. Vissa dagar känns det som att kroppen verkligen inte orkar och det gör mig snarare orolig än avskräckt. Jag har börjat få de krämpor som jag hade sist men ändå kan jag känna det där ”mysiga” med att vara gravid. Konstigt.

Jag var så orolig när jag var gravid med Noa, jag undrar om det var så att jag på något sätt kände på mig att det inte skulle gå bra eller om jag bara var det ändå. Jag är ju självklart sjukt orolig denna gång också men det är på helt olika sätt, den oron jag hade när Noa låg i magen finns inte alls. Fast den oron jag känner nu är självklart värre på många sätt men på något sätt mer rationell eller vad man ska säga. Svårt att förklara. Den här gången vet jag ju mer vad som kan gå fel och jag är ju rädd för det, jag har ju dessutom förlorat min son och det är klart att man får en rädsla som ingen annan kan förstå om de inte varit med om samma sak.

Mycket svammel som vanligt…

En liten notis, jag och Petra har idag varit gifta i ett halvår!

Elva månader med en ängel

Idag har det gått elva månader sedan vår underbara lilla son föddes, det känns som att det var igår samtidigt så känns det som ett helt annat liv. Jag sitter här med ett nytt litet liv i magen och jag kan ibland verkligen känna ren lycka. Samtidigt så ligger sorgen där och jag får lite tårar i ögonen och jag vet inte om det är för att jag är överväldigad av lycka, om det är sorgen och tanken på vår lilla Noa som får tårarna att rinna eller vad vet jag kanske är det bara graviditeten som gör det. Det känns så konstigt att känna sig lycklig, även om det är för en så liten stund så känns det så konstigt. Det är en så främmande känsla, det var så länge sedan jag kände den. Det är sällan den stannar mer än bara för några sekunder för sedan kommer verkligenheten ikapp, oron och rädslan men framförallt saknaden. Den enorma saknaden efter Noa finns där så starkt.

Jag sitter och funderar på vad Noa skulle ha kunnat göra nu, undrar om hade börjat försöka gå. Om hade börjat säga små ord. Hade han blivit en babbelkvarn som sin mamma? Det är så mycket jag undrar och så mycket jag tänker på. Den där lilla pojken med ”prinskorvsfingrar” som sin mamma…

Noas hand i min

Jag kommer ihåg när jag att där på förlossningen med hans hand i min och tänkte ”gud vad jag känner igen de där fingrarna” det tog ett bra tag innan jag insåg att det var ju mina fingrar i miniatyr, Petra påpekade dock att Noas fingrar var mycket rakare…

Han var så fin vår lilla pojke!

MVC

Idag hade vi MVC-besök (och egentligen även besök på specialistmödravården) och vi fick lyssna på lilla mini. Barnmorskan sa att det lät bra och man hörde att den lugnade ner sig efter ett tag också vilket var bra, skönt att höra att den lille verkar må bra där inne.

Igår fick vi även en ny remiss till ultraljudsundersökning men Petra kunde inte den dagen så hon ringde och skulle ändra då visade det sig att läkaren hade satt in fel vecka på oss så det var väl lite tur att Petra ringde. Läkaren sa att man gör det ultraljudet i vecka 24 men det var tydligen efter 24 fullgångna som man gjorde det.

Ska imorgon träffa läkaren på specialistmödravården och jag antar att vi då kommer att diskutera resten av graviditeten, känns som att man nu vågar tänka lite framåt och kanske börja prata om igångsättning och besök på förlossningen och så vidare.

Igår grät jag lite över Noa, det är långt ifrån varje dag jag gör det nu men igår såg jag en familj på TV med en liten flicka som inte hade långt kvar på grund av någon sjukdom och det är så hemskt. Varför ska små barn behöva dö?
Självklart saknar jag inte min lilla plutt mindre nu bara för att jag inte gråter lika mycket det är bara det att man kommit lite på vägen och det är oftast inte lika jobbigt längre…

Tio månader ♥

Idag är det tio månader sedan vår lilla älskling föddes, även om varje månadsdag blir lättare och lättare så är saknaden precis lika stark. Det finns inte en dag som går utan att jag tänker på honom eller önskar att han vore här…

Sjuk och ett nytt år

Inte nog med att jag har fått halsfluss, vilket jag inte har haft på säkert 20 år, jag har även nån annan skit och hostar som bara den. Har i alla fall fått hostmedicin och penicillin så det är väl bara att hoppas att man blir frisk snart, börjar bli lite tjatigt nu efter snart fyra veckor av sjukdom. Det är väldigt drygt då jag hoppats på att jobba ikapp det jag har missat i min distanskurs men nu är det tvärt om, ligger jätte efter och har två veckor kvar av kursen. Känns mycket jobbigt.

Har funderat lite på hur man skulle kunna sammanfatta 2011 och jag vet inte om det finns något bra sätt. På ett sätt var året det värsta året i mitt liv men samtidigt så fick jag mitt första barn och jag gifte mig. Det enda jag kan säga är väl att jag hoppas att 2012 blir det året då jag hittar tillbaka till lyckan igen. 2011 är till stor del är ett svart hål som jag vill lämna bakom mig och jag tar med mig de stunder som faktiskt innebar lite lycka. Jag tar med mig stunden som jag fick se min son för första gången och sedan hålla honom i min famn. Jag tar även med mig minnet av när vi stod i Sigtuna rådhus och gifte oss. Jag tar med mig de minnena och beger mig in i 2012…

Julen

Jag vet att jag skrivit inlägg om julen förut men jag känner bara att det är så jobbigt, jag har ingen som helst lust att köpa en enda julklapp eller på något sätt förbereda mig inför denna högtid. Allt känns lite (läs mycket) ångestladdat och jag gråter mer ingen, vet inte om det är för att julen närmar sig och jag undermedvetet förbereder mig inför den eller om det bara är så sjukt jobbigt stundvis nu. Nu skulle vår lilla pojke snart vara nio månader och det skulle ju verkligen börja hända saker, kanske är det därför. Kanske borde jag inte spekulera så mycket utan bara låta det vara som det är fast julen blir ju inte lättare för det. Julen blir inte lättare av att jag ska köpa julklappar till en farmor som försöker ge en dåligt samvete när man precis har förlorat sin son och inte vill komma och fira henne och som i 30-årspressent ger mig en receptbok från 70-talet som jag redan hade tackat nej till och köpa en julklapp till min mormor som inte tycker att jag och Petra ska få vara gifta men som blev jätte sur när hon inte skulle få vara med på min systers vigsel… Kanske kan tyckas löjligt men vissa saker sårar och när folk inte ens försöker förstå hur det är att förlora ett barn utan bara tänker på sig själva och när någon inte fullt ut accepterar en för den man är så är det inte så kul och helt ärligt så vet jag inte varför jag ska bry mig om dessa människor?! Jag vet inte men nåt skit får jag väl hitta på annars får man väl bara massa jävla gnäll…
Ja jag vet är lite bitter och sur idag men det bara är en sån dag idag…