Första tänderna och snart jul

I lördags kom Elliotts första tänder upp (ja tänder – båda två i mitten i underkäken) dagarna innan har det varit som rena vattenfallet från hans mun och han har varit lite extra gnällig. Gnälligheten kan dock ha med att han hade nån infektion i lilla snoppen att göra och vi såg inte det förens snoppen var väldigt svullen. Det var dock ingen större fara och han har fått bada ”varmt” några gånger per dag de senaste dagarna (vilket han absolut inte har något emot). Det är lite jobbigt när de små skriker och man inte vet varför –  inte tänkte vi på att det kunde vara snoppen, han sparkade när vi lyfte upp honom men vi trodde det var magont även om jag kände mig osäker då han inte betedde sig som han brukar i övrigt när han har magont. Men det var skönt att det var så pass lättlöst i alla fall, vi var på BVC där de sa att om det inte blir bättre får de spola rent med koksalt – låter inte så skönt. Han är bättre nu och vi har tänkt bada honom varje kväll nu i ”varmt vatten” innan har vi bara badat honom typ varannan dag men det känns ju som ett lätt sätt att kanske förebygga att samma sak händer igen.

Vid första advent julpyntade vi och överst i kartongen låg julstrumpan vi köpte till Noa julen innan han föddes, jag visste att den låg där ändå så blev det sjukt jobbigt och jag började gråta vilket inte händer så ofta nu för tiden. Förra året hade vi inga julpynt alls uppe och dagarna innan jul var vi i Vemdalen för att komma bort lite.

Det känns så där halvokej med jul i år, trodde faktiskt det skulle kännas lättare än vad det gör. Hade Noa levt och det vore hans första jul så hade det nog varit mer juligt här hemma nu sitter i och för sig lite julpynt uppe och så men så jätte juligt kan jag inte påstå att det är. Hoppas på att det blir lite bättre till nästa år då Elliott förmodligen förstår lite mer av konceptet, nu bryr han sig ju faktiskt inte så mycket (eller ingenting). Kanske kan han tycka det är lite kul att kolla på granen när den kommer upp om några dagar men i övrigt så skiter han nog fullständigt i att det är jul.

Som ett annat liv

Var nyss inne på Noas minnessida, jag har den som favorit i mobilen, det är så sällan jag är inne där nu för tiden. Inte för att jag inte saknar Noa eller vill bli påmind om honom utan bara för att det är så. Vi har foton på Noa lite överallt i huset, i vardagsrummet, vid sängen och över datorn så jag försöker inte glömma honom. Men när jag tittar på bilderna, när jag tittar ordentligt, så känns det så overkligt, det känns som ett annat liv. Det var så mycket sorg då och så mycket kärlek – en kärlek som var så djup. Självklart finns den kärleken fortfarande kvar men när man är i sorgen så blir kärleken så viktig, hur hade jag klarat mig utan den?

Elliott tar så stor plats i våra liv nu och det är självklart bara av godo men livet är så annorlunda när man har ett levande barn. Att tänka på hur livet var förut känns så tungt, det var så mycket sorg, så mycket förtvivlan och så mycket ångest. Samtidigt så pratar jag gärna om Noa och jag vill verkligen inte glömma honom, jag vill att han ska vara en del av våra liv, att han ska få plats även i vardagen. Jag vill bara kunna tänka på honom och ”minnas” honom utan att det gör ont, jag vill att Noa ska kunna vara en del av glädjen och inte bara en del av sorgen. Eller det kanske är fel att uttrycka sig så för han är en del av glädjen och kanske måste han även vara en del av sorgen för att minnet av honom ska kunna finnas kvar…

Nu har min yngsta prins vaknat och vi ska ”leka” lite. Tänk att han blir sex månader om bara några dagar, det är helt otroligt vad tiden går fort. Igår var vi på besök hos en annan bebis som är några månader äldre och Elliott satt så fint och lekte och beundrade den andra bebisens leksaker. Elliott var nog även lite avis på hur bra den andra bebisen förflyttade sig men det kommer nog snart det också. Just nu tar sig Elliott mer runt i cirklar och bakåt än framåt… När han sitter så lägger vi fortfarande lite kuddar bakom honom då det fortfarande händer att han ramlar bakåt och han blir så väldigt arg på oss när han gör sig illa och även om jag tror att det är bra att han vänjer sig att man gör sig illa i bland så känns det snällare att lägga lite kuddar bakom honom ett tag till…

Elliott är ingen ersättning

Jag blir lite förundrad över hur folk ser på det här med Noas död och det nya lilla livet som är här hos oss. Det är som att folk ser honom som en ersättning och reagerar som att vi är konstiga när vi nämner Noa, som att vi skulle ha glömt bort honom eller nästan som att han aldrig skulle ha funnits.

Även jag själv ser det annorlunda än vad jag kanske hade tänkt mig, jag trodde nog att saknaden efter Noa skulle förbli på samma sätt men att jag äntligen skulle få en bebis, en levande bebis, att ta hand om. Som att familjen på något sätt skulle bli komplett, eller vad man nu ska kunna kalla det. Men det är ju inte så, det saknas ju fortfarande ett barn och det kommer ju inte spela någon roll hur många barn vi än skaffar, det kommer alltid att saknas ett.

På något sätt så saknar jag Noa mer även om jag inte gråter lika ofta längre (nästan aldrig) och jag tänker inte på honom lika mycket även om det fortfarande är flera gånger om dagen så är det inte alls på samma sätt.Noa har på något sätt blivit en del av vardagen men inte bara på det där sorgsna sättet som förut, svårt att förklara exakt hur jag menar men livet förändrades ju avsevärt när Elliott kom och lyckan har smugit sig på och livet känns som att det har återupptagits efter en lång paus…

Jag önskar bara att folk kunde förstå att vi inte saknar Noa mindre för att Elliott är här och att Elliott inte är en ersättning han är sin egen person och han är en lillebror och ibland är det så uppenbart att han är just en lillebror. Han skulle behöva sin storebror som kunde roa honom och leka vid honom för Elliott är så extremt nyfiken och han måste roas hela tiden. Det är först nu efter att vi gjort i ordning vagnen så han kan sitta i den som det funkar ganska bra att ha honom i den även om han är vaken och lite halvtrött. Han är en underbar liten sprallig bebis som (förmodligen) saknar sin storebror på sitt egna lilla sätt…

1½ år och föräldragrupp

Idag skulle lilla Noa ha blivit 1½ år, helt otroligt, det är som en livstid sedan samtidigt som det känns som att det var igår han låg där alldeles stilla. Så fridfull, så stilla, så vacker…

Det känns konstigt att livet har tagit ännu ett jätte kliv i en annan riktning, vi var på första föräldraträffen idag med vår ängels lillebror. Det känns så konstigt men samtidigt helt naturligt…

Vi hoppas på att vädret blir bra när det blir mörkt så vi kan släppa iväg några vackra lyktor för vår vackra son!

Aldrig något slut…

I måndags var vi på återbesök med Elliott på Neo, Danderyds sjukhus, och vi träffade då också en sjukgymnast. Först lät det som att de hade ”rutinåterbesök” vid tre månader ett år och två år sen när vi var klara så ville sjukgymnasten träffa oss igen redan om tre veckor och det känns som de var lite vaga i att säga varför. Elliott var ju inte på sitt bästa humör men det känns  fortfarande jobbigt att de inte är nöjda med det de såg och jag vet inte varför. Jag har ingen annan bebis som jag kan jämföra med, för mig så är Elliott helt normal. Han är lite gnällig och ”krävande” men alla bebisar är ju olika. Att jag lyckas sätt mig och skriva ett blogginlägg när jag är ensam hemma med Elliott är till exempel ett extremt undantag men som sagt det är väl inte något konstigt. Cirka en timme efter att vi lämnat sjukhuset ringer läkaren och säger att Elliott ska på hörseltest, vilket kändes väldigt överflödigt med tanke på att vi inte märkt att han skulle ha dålig hörsel och han klarade hörseltestet på BB utan anmärkning. Idag kom kallelsen och det visar sig att hörseltestet var ganska mycket mer avancerat än vad vi trott och oron kommer tillbaka för att det är något värre än vad vi trott (eller vi tror väl att det egentligen inte är något fel alls på honom). Jag ringer Petra som också blir orolig och hon ringer upp Neo och har precis pratat med honom (medan jag skrivit på detta inlägg) och det är tydligen inte så allvarligt som det låter, de är tydligen inte alls ovanligt att barn med samma ”fel” som Elliott blir skickade på dessa mer avancerade hörseltest för att man inte ska missa en hörselskada. De mesta funktionshinder de hittar i den här åldern är lättare att åtgärda än om man hittar dem vid en senare ålder och vissa funktionshinder kan man säkert helt ”få bort” om man hittar dem tidigt.

Vår läkare (som vi träffat, bland annat, under graviditeten) och även kirurgen som vi träffat på Astrid Lindgrens sjukhus i Solna har sagt att de är sjukt noggranna när det gäller barn just bara för att det alltid är bättre att hitta saker när de är så här små än senare. Det är ju även svårt när de är så här små då det är svårt att veta vad som är ”normalt” då alla utvecklas olika och det är väl även därför de vill komma upp allt extra noggrant. Det låter dock oftast som att de inte är så bekymrade men det är ju ändå lite motsägelsefullt när de säger en sak och sen ska vi ändå göra mer undersökningar.

Man släpper oron och sen varje gång man ska till läkare eller får veta att det blir fler besök som inte verkar varit planerade från början så blir man orolig även om det ofta ändå är bra besked. Det skulle dock vara skönt att slippa allt detta, alla oro och alla sjukhusbesök.

På måndag ska vi börja i en föräldragrupp och jag ser fram emot det, jag hoppas att man kommer att träffa lite andra ”vettiga” föräldrar som man kanske kan umgås lite med även sedan. Jag känner ju inte jätte mycket folk här och det skulle vara trevligt om man kunde få lite vänner att umgås med lite närmre och jag tror även det kan bli ganska tråkigt att sitta hemma hela vintern ensam med en bebis.

På måndag är det Noas 1 ½ årsdag då ska vi släppa iväg några lyktor (om vädret tillåter). Jag saknar honom nästan mer nu än förut, eller kanske på ett annat sätt, vilket jag inte trodde. Tror det på ett sätt beror på att man nu vet hur det är att ha ett levande barn det hade jag ju inte någon aning om längre. Kanske påminner Elliott om att det skulle vara en till pojke här… Kanske är det för att jag får dåligt samvete varje gång jag blir frustrerad och irriterad på Elliott när han bara skriker och jag inte får honom att sluta och tänker att jag borde bara vara tacksam för att vi fått en levande, frisk och underbar son. Självklart är jag också alla dessa saker men man måste väl ändå kunna vara irriterad och frustrerad ibland?!

Börjat leva igen

Livet har kommit tillbaka igen efter att det de senaste två åren, nästan, har varit som i något väntläge. En väntan efter att få ett barn, ett levande barn. Trotts att vi har en liten bebis så känns det som att vi gjort mer saker de senaste veckorna för nöjes skull än vi gjort de senaste åren. Eller kanske är det bara jag som ser på allt vi gör lite annorlunda, jag gör inte saker bara för att göra dem, för att komma ut, jag gör dem för att jag vill.

Saknaden efter Noa är inte på något sätt mindre än den var tidigare, den är möjligen lite annorlunda, men lyckan kom tillbaka mer och mer under graviditeten med Elliott även om lyckan då överskuggades av oro. Nu när vi sitter här med en levande liten bebis, en bebis som verkar må som alla andra bebisar, så vågar jag mer ta till mig av lyckan. Vågar leva lite mer igen, vågar hoppas, vågar tro.

Jag saknar att jag inte har två pojkar här, att jag inte har en liten kille som springer runt och plaskar i en barnpool på vår tomt, som vill ha uppmärksamhet precis när lillebror ska ha mat, ja som gör allt annat som en ettåring gör. Jag saknar att inte få vara tvåbarnsförälder på samma sätt som de flesta andra tvåbarnsföräldrar får… Jag saknar vår älskade lilla ängel Noa…

Tänk att jag har en liten enmånaders här

Idag är första dagen som jag och Elliott är hemma helt själva, Petra har börjat jobba. Det känns lite läskigt och konstigt, sist jag var ensam hemma så var jag just ensam med en liten bebis i magen som jag var sjukt orolig för. Nu har jag en liten bebis som ligger och sover i sin vagn som jag i och för sig fortfarande är sjukt orolig för men vilken förälder är inte orolig för sitt barn?

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt har en levande liten enmånaders bebis här, det är så extremt ofattbart. Lika ofattbart är det att han har en död storebror. Igår låg jag med Elliott i famnen och kunde inte sluta gråta för över hur anorlunda livet kunde ha varit, tänk om Noa också varit här. Jag förstår nu än mer vad mycket man gått miste om, varje dag känns det som att någonting nytt händer. Tittar på foton från BB och inser hur mycket han har växt bara sedan dess, det är lite läskigt.

Jag får också lite dåligt samvete när jag önskar att Noa vore här för vore han här så skulle förmodligen inte Elliott vara det. Men samtidigt så kan man ju inte tänka så, helst av allt så skulle jag ju självklart ha dem båda här och jag önskar ju aldrig bort Elliott bara för att jag saknar Noa och vill att han också skulle få vara här…

”Hälsat på” Noa

I söndags sken solen och det var till synes ganska vindstilla så jag och Petra bestämde oss för att åka ut med båten för att ”hälsa på” vår lilla ängel. Tanken var tidigare att vi skulle göra det på ett årsdagen efter att askan spriddes men det är bara några dagar efter att Mini ska ut så det kändes inte som någon bra idé. Det känns bra att ägna lite tid för Noa för även om jag tänker på honom varje dag och ofta flera gånger per dag så tar ju Mini och graviditeten över mer och mer och det känns nästan som att man ibland ”glömmer” Noa. Jag brukar ibland tänka att om han ser oss tror han då att vi inte tänker på honom längre, älskar honom mer, att han blir utbytt?! Det vill jag ju inte att han ska tro, för det blir han ju inte, han kommer alltid att vara vårat första barn och han kommer alltid att vara en del av den jag idag är. Den kärlek och saknad som jag kände när han föddes finns där fortfarande, den är inte på något sätt mindre ibland känns den bara annorlunda, både saknade och kärleken. Den har helt enkelt blivit en del av mig, en del av oss, en del av livet.

Var för övrigt på ytterligare ett ultraljud igår och allt såg som vanligt jätte bra ut, den växer som den ska och följer sin kurva, flödet är bra och den rör sig för fullt. Träffade vår underbara läkare efter ultraljudet och vi har nu bokat in det sista planerade ultraljudet, så nära är det alltså… Då jag har haft det jobbigt de sista två veckorna har vi även bokat in två tider för att göra(?) CTG-kurvor och det känns skönt. Det är väldigt skönt att ha det inbokat och slippa ”förklara” sig varje gång man blir orolig och vill komma in. Det har aldrig varit något problem och de är extremt förstående till vår oro men det känns ändå lite jobbigt att känna sig som den där hysteriska gravida som kommer in flera gånger i månaden på grund av oro. Lite extra jobbigt känns det när man faktiskt känt bebisen vid ett flertal tillfällen men ändå inte kan lugna ner sig, men det är ju som det är och på ett sätt så skiter jag i om någon skulle tycka att jag är hysteriskt. Jag åker hellre in hundra gånger för mycket än en gång för lite även om jag försöker tänka resonligt och avbryta ångestattacken innan den blir allt för stark.

Mini vecka 34+6
Mini framifrån vecka 34+6

Av de få människor som jag träffar och som jag träffade förra graviditeten så får jag kommentarer att jag nog är större denna gång än förra, vilket jag nog också är, det gör mig ingenting för jag var ganska liten förra gången och är nog ganska ”normal” denna gång. Det konstiga är att jag i stort sätt följer samma viktkurva som förra gången (väger kanske något kilogram mer nu än vad jag gjorde i samma vecka med Noa). Ska försöka dra ner lite på sockerintaget då det har varit ganska extremt den senaste tiden, läkaren sa att jag inte ens skulle äta frukt (helst) men det måste jag. Bebisar lägger på sig väldigt mycket i slutet om man äter mycket socker, inget som verkar ha synts ännu men jag har ju ändå tre veckor kvar. Det kan väl även vara bra för min egen del om jag lyckas dra ner lite på sockret innan Mini kommer så jag inte enbart lever på godis sen när tiden för att laga mat kanske är knapp…

Tretton månader har passerat

Idag är det 13 månader sedan Noa föddes, jag kan inte fatta att det har gått så lång tid. Jag kan i och för sig inte alltid fatta att jag faktiskt har en son, att han inte finns här men ändå är så närvarnade. Jag saknar honom så enormt mycket och den saknaden kommer nog aldrig att försvinna, frågan är om man vill att den saknaden ska försvinna, jag tror inte det. Den ändras ju, från att hela kroppen skrek efter en liten bebis till att man nu ser andra ettåringar och tänker att jag skulle också ha en ettåring.

När jag var gravid med Noa så såg man gravid överallt, så som man ofta gör när man är gravid (eller vill bli gravid). Det har inte alls varit så den här gången, jag ser inte gravida mer än någon annan, jag ser ettåringar, överallt kryllar det av ettåringar. Nu är inte jag jätte bra på att bedöma ålder på barn så det är nog många fler barn som får gå som ettåringar i min värld än vad det egentligen finns ettåringar. Jag ser även fortfarande nyfödda och kan känna mig bitter, framförallt om de har fler barn, det känns så orättvist. Jag hoppas att den bitterheten försvinner mer när lilla Mini kommer, mycket av bitterheten ligger nog i rädslan, den enorma rädsla för att råka ut för samma sak igen, att inte få en liten bebis med sig hem denna gången heller.

Jag och Petra var hos mina föräldrar i helgen och jag kan inte låta bli att bli irriterad. Mina föräldrar hade fått min julklapp från mormor (jag har inte träffat henne sedan i somras) och mamma tyckte att jag skulle ringa och tacka för den, jo jag kan tänkta själv. I alla fall så tyckte hon att jag skulle berätta att vi väntade barn då och när jag sa att det inte är så lätt så fick jag bara ett ”ähh” till svar. Vadå ähh, om jag tycker att det är jobbigt och inte vill göra det så svarar man väl för fan inte ähh. Bara för att hon inte förstår varför så betyder inte det att det inte finns en anledning. Det är väl bara att släppa det men jag blir bara så irriterad på sådana kommentarer, jag förstår att det inte går att förstå hur det är för oss men då borde man väl än mer ha förståelse för att vi vill ha det på ett visst sätt och sen acceptera det. Jag tror även att de tyckte det var överdrivet med ultraljud en gång varannan vecka men det sa de i alla fall inget om.

Noas ettårsdag

Idag borde vår lilla son fått bli ett år men det blev inte så istället så sitter vi här två mammor och saknar vår lilla prins. Vi köpte varsin bakelse för att ändå fria hans födelsedag och i kväll ska vi elda lite ute i vår eldhink och skicka iväg ”lyktor”.

Idag har jag även gjort klart Noas minnesalbum, det var väl minst sagt på tiden, kändes bra att få något att göra en dag som denna. Tänk att han hade blivit ett år, det är ju helt sjukt vad tiden går. Saknade är dock lika stark nu som den var då bara på ett annat sätt…

Ett år har gått sedan du kom till oss, ett år av saknad.
Ett år har gått sedan jag höll dig i min famn och fick vara dig nära.
Ett år har gått men vi saknar dig lika mycket idag som vi gjorde då.
Ett år har gått och minnet av dig är lika starkt som det var då.
Ett år har gått och vi överlevde utan dig.