För det mesta så mår jag så mycket bättre…

Jag mår bättre nu, för det mesta mycket bättre, och har därför inte samma behov av att skriva längre. Det kommer förmodligen att komma dagar, stunder, kanske veckor där allt känns mycket jobbigare igen men jag har lärt mig lite att leva i nuet, till viss del i alla fall. Man kan ju inte bara leva i nuet för då skulle man ju inte ha någon framtid, för att få en framtid som man vill ha så måste man kämpa och planera, även om planerna inte alltid går som har tänkt sig. Det gäller att inte ge upp, det gäller att föröka se framåt, i den mån man klarar av det.
Bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag inte gråter eller blir ledsen över att Noa inte är här. Jag gråter oftast inte lika länge längre och ofta så mår jag bättre ganska mycket fortare igen. Självklart så önskar jag fortfarande med hela mitt väsen att vår lilla Noa skulle få vara här. Men livet måste gå vidare, vad har vi för val?!

Jag spelar en hel del TV-spel nu och jag tycker att det hjälper, man kopplar bort allt för en stund och koncentrerar sig på spelet. Det är ganska skönt.

På lördag ska vi ha fest, känns lite kaosartat just nu och inte alls speciellt välplanerat. Har så mycket kvar att fixa, stolar, bord, tallrikar, bestick, glas och maten. Det enda som egentligen är klart är drickat, det har vi i så stora mängder så hälften vore förmodligen nog.

Skönt att komma bort ett tag och skönt att vara hemma igen

Kryssningen var en välbehövlig avkoppling vi åt och badade, typ. Birka är en riktig pankisbåt, vilket jag i och för sig redan visste men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så sjukt många pankisar och så få icke pankisar. Jag höll till och med på att få gå som under 15 år när vi skulle äta frukost, då måste man väl ha lite fel på synen tycker jag… Okej att jag får visa leg på systemet men att tro att jag är under 15 det var kanske att dra det lite väl långt. Vi åkte ju inte på kryssningen för att träffa folk så det var faktiskt ganska skönt att komma iväg. Vi badade både på kvällen när vi kom och dagen efter så gick vi till spat och tog massage och badade i de poolerna. Det var mycket skönt. Jag har märkt att jag inte tänker på Noa varje sekund av varje dag längre och det är lättare att inte tänka på honom när man inte är hemma. Det var nog även därför som det var så skönt att komma bort både när vi gifte oss och nu. Hemma så är det så mycket lättare att man kommer att tänka på honom och även om det på ett sätt känns hemskt att säga att det är skönt att inte tänka på honom hela tiden så är det fortfarande bra. Vi måste ju gå vidare med våra liv och bara för att jag inte tänker på honom varje sekund så betyder inte det att jag inte önskar att han vore här och jag är fortfarande övertygad om att våra liv skulle vara så mycket bättre om han vore här. Jag känner mig lugnar i kroppen och just nu är jag nog så redo jag någonsin kommer att kunna bli inför att bli gravid igen, jag tror och hoppas på att det ska funka nästa gång! Jag tror, lite som med jobbet, att jag inte kan komma så mycket längre i den här sorg processen utan att vara gravid igen, ha ett nytt liv som är på väg och ha något nytt att glädjas åt. Ett litet syskon till vår lilla älskling skulle ju vara så underbart…

Tar på krafterna

Det tar på krafterna att försöka att inte tänka på allt som har med nästa graviditet att göra, oron för att det inte ska fungera, oron över att jag ska få missfall, oron för att det ska sluta som det gjorde nu… ja oron över allt helt enkelt. Jag försöker se allt positivt men det är inte så lätt alltid framförallt eftersom att jag kanske inte är sån person. Jag är en extrem tänkare och tänker bara på allt hela tiden och analyserar, söker på nätet, ja allt man kan tänka sig. Det håller mig i och för sig sysselsatt för det mesta men ändå, om man inte var en sån jävla tänkare jämt… Fast det är väl inte så konstigt att man är orolig, som jag tjatat om tidigare, har jag ju alltid vetat att jag velat ha barn och det känns helt outhärdligt att ens tänka tanken på att man kanske inte får något mer barn och även om jag vet att sannolikheten för att det blir så är minimal så finns i alla fall oron där. Jag fick världens finaste son och jag önskar så mycket att han vore här men nu blev det ju tyvärr inte så och jag vet att mycket i den här bloggen är upprepning på samma saker hela tiden, men just nu är mitt liv så… Jag är bara glad att jag klarar att mig igenom dagarna och att nästa dag oftast är lite lättare än dagen innan.

När allt detta hade hänt så trodde jag bara att den där fruktansvärda sorgen och tyngden skulle ligga kvar där för evigt, framförallt tyngden. Sorgen ligger självklart kvar men redan nu är den så mycket mer hanterbar än vad den va bara för en månad sedan. Den där mörka tyngden som jag kände hela tiden har börjat försvinna mer och mer även om den fortfarande kommer tillbaka ibland. När jag umgås med andra för mycket eller är borta för länge hemifrån (alltså när jag inte bara ”är”) så har den en större benägenhet att komma smygandes. Nu blir det dock inte lika jobbigt efter som det var förut, jag blir bara väldigt trött. Det är sjukt ansträngande att ha en sån stor sorg och Noa ligger ju där i tankarna hela tiden, saknaden känns i kroppen.

För övrigt så har jag och Petra bestämt att våra framtida barn ska få heta Noa i andra- (eller tredje-) namn för att hedra minnet av honom (Noa kan vara ett tjejnamn även om det är ovanligt och därför tycker vi att om vi får döttrar så kan de också heta Noa).

Börjar bli bättre?

Jag tror att jag på allvar börjar att må bättre, den där tunga känslan jag har haft ända sedan vi fick reda på att Noa var död har börjat släppa till viss del. Jag känner den fortfarande ibland men inte alls hela tiden som jag gjort fram tills för bara några veckor sedan. Det jobbigast med att man inte har den känslan hela tiden är att när den kommer tillbaka så känns det som att man mår sämre än vad man gjorde förut. Nu när man emellanåt faktiskt mår ganska bra så har man något att jämföra med till skillnad mot tidigare. Självklart så önskar jag hela tiden att Noa vore här men samtidigt så kan jag tänka att han skulle vara här utan att det känns som att världen ska gå under. Tankarna på vad vi faktiskt, på riktigt, skulle göra om Noa vore här är mer påtagliga och mer på riktigt på något sätt. Förut har vi skämtat lite om det men nu känns det mer som att man säger sakerna på allvar och tänker sig mer in i hur det skulle vara. Jag hoppas att det på riktigt börjar bli bättre nu, jag orkar verkligen inte med när det är flera dagar i rad som jag mår pissdåligt, det är så fruktansvärt jobbigt. Allt är lite lättare när jag inte är ensam hemma, när Petra är här, så jag får väl se hur det blir nu efter långhelgen när jag blir ensam hemma igen.

Allt möjligt

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, känner bara att jag behöver/vill skiva… Har fått dagen att gå genom att inte göra någonting men ändå hela tiden haft något att göra, eller ja… Har mest tagit det lugnt, kollat på TV, spelat lite TV-spel och sen var jag ute på en långpromenad med stavar. Riktigt muppigt, att gå med stavar det vill säga, men det är bra träning och jag behöver träna upp mig lite innan jag blir gravid igen. Kanske kan slippa lite av det fysiskt jobbiga då. Det känns som att det kommer att bli väldigt jobbigt psykiskt ändå, det är ju redan jobbigt psykiskt så kan ju tänka mig hur det kanske kan bli när jag blir gravid igen.

Är lite ”bekymrad” över min sjukskrivning och det icke pluggande som det förmodligen blir… Jag hade ju sett fram emot att plugga. Läkaren sker i alla fall på sjukintyget att det skulle vara bra rehab för mig att t.ex. plugga på distans så man vet aldrig, fk kanske går med på att jag kan studera som rehab. Jag tror inte att det skulle vara nåt dåligt och det verkade ju inte hon på fk tro heller. Löjliga regler de har, att man inte får plugga halvtid och gå på sjukpenning halvtid. Får se när jag får kontaktuppgifterna till min handläggare så jag kan ringa till henne (eller maila som jag föredrar).

När jag var ute och gick så tänkte jag på Noa och att det var meningen att jag skulle vara ute och gå med honom i barnvagnen och kanske ha lite picknick med mig och bara sätta mig vid Domarudden och ta det lugnt… Varför fick vi inte göra det? Tankarna gör mig inte bara ledsen längre, jag kan tänka sånna tankar utan att börja gråta, även om sorgen och saknade fortfarande finns där så djupt och hela tiden så går det bra att tänka på honom och vad vi skulle göra utan att börja gråta… Saknaden gör dock fotfarande sjukt ont men vissa dagar är mycket mer hanterbara än andra.

Har börjat göra ägglossningstest igen och hoppas på att det kommer snart (dock inte på lördag) så vi kan göra ett första försök nu. Jag hoppas så innerligt att jag blir gravid och att det går bra hela vägen enda tills bebisen blir vuxen och gammal… Jag vill ju så gärna ha ett levande, friskt barn…

Älskar dig Noa och ljuset lyser för dig i fönstret så du hittar hem till oss!

Tom

Jag känner mig bara tom, jag har kommit till ett stadie i sorgeprossecen där allt bara känns tomt. Jag börjar känna mig bättre och gråter inte lika mycket och vissa dagar gråter jag inte alls. Men även om livet känns lite ljusare så känner jag mig bara så himla tom, jag vet inte vad jag ska göra. Har inte någon direkt lust att göra någonting heller.
Jag vill ju bara ha min bebis här, det är bara så tomt och meningslöst utan honom. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna bli lycklig igen efter det här. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna leva ett ”vanligt” liv igen efter det här. Jag vill ha min lilla Noa här, på riktigt!

Jag har ett foto framförmig på skrivbordet, ett foto där man ser lilla Noa liggande i sägen vi fick låna på sjukhuset, han är så ofattbart lik mig på vissa sätt. Det är så uppenbart att det är min lilla son som ligger där, död, på fotot och jag hatar det. Jag hatar inte fotot, fotot är för mig jätte viktigt men jag hatar att foton är det enda jag har av honom, förutom en liten hårtuss och fot och handavtryck så är det de enda jag har utav honom… Jag vill ha mer än så, jag vill ha honom här, varför, varför, varför???

Jag älskar honom så!