Allt är bara jobbigt

Allt är jobbigt, jag saknar Noa så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Egentligen så saknar jag honom nog inte mer än andra dagar det är bara att det ibland blir så mycket mer påtagligt. Jag vill ju bara ha honom här, jag vill ha min bebis här, varför får jag inte ha honom här?

Sen har vi rädslan över framtiden, varför får jag ingen ägglossning? Kommer jag att lyckas bli gravid snart? Kommer jag lyckas bli gravid alls? Kommer graviditeten gå bra och vi får ett levande och friskt barn? Det är så mycket som gör att det är så jobbigt, därför känns det också som att jag saknar min lilla Noa lite extra mycket. Även om vi skulle lyckas med att bli gravida snart igen så är det ändå så långtid kvar tills jag får hålla i en liten levande bebis igen, en bebis som är vår… Jag vill bara ha Noa här, andandes, skrikandes, sovandes, levandes… Varför får han inte vara här min älskade lilla pojke?! Saknar honom så ofantligt mycket, jag vill bara hålla i min två månaders bebis…

Om jag vore religiös så skulle jag be varje dag om att jag skulle bli gravid snart igen och att den bebisen skulle komma ut levande och frisk, men jag är inte religiös så jag får bara hoppas att det blir så… Jag vill ju så gärna ha en liten bebis och eftersom att Noa inte fick stanna hos oss så hoppas jag att ett litet syskon till Noa snart är på väg och kan fylla vårt liv med lycka igen, för hur ska jag någonsin kunna bli lycklig om jag inte får ett levande barn?! Saknaden efter Noa kommer så klart inte att bli mindre men längtan efter en bebis är så otroligt mycket större nu än vad jag trodde var möjligt… Kan inte förstå att livet kan vara så orättvist att en person som jag som alltid velat ha barn får en död bebis medan andra personer blir gravida av misstag och sen inte tar hand om sina barn.. Vem är det rättvist emot, inte mot barnet och inte mot föräldrarna… Varför ska det behöva vara så här?!

Egentligen så tror jag väl att jag ska få ett barn till, finns ju egentligen ingen anledning att inte tro det, men paniken och ångesten byggs ändå på och tankarna om att det kanske inte blir så är så sjukt skrämmande och jag kan inte låta bli att tänka dem… Allt jag vill ha är en liten bebis, en levande, frisk liten bebis… Helst av allt så vill jag ju ha Noa men det vet jag ju att det inte går…

Saknar dig förevigt NOA!

Två månader

Idag är en jobbig dag, vet inte om det är för att Noa föddes för två månader sedan idag eller om det bara är jobbigt ändå. Jag saknar honom så klart hela tiden men i bland känns det ändå helt okej (inte att Noa inte är här, men livet). Idag är i alla fall en sån där dag när man bara vill gräva ner sig i ett hål och stanna där för det spelar ingen roll hur starkt solen lyser och hur vackra alla vårblommor är, livet känns bara skittungt och jätte jobbigt.

Jag har tänkt mycket på det där med Noas syskon och jag vet inte hur jag ska klara av en graviditet till. Jag har till och med börjat undra om jag vill ha fler barn, men det vet jag ju att jag vill, graviditeten skrämmer mig så himla mycket… Tänk om nästa bebis inte heller kommer ut levande, vad ska vi göra då, hur ska man överleva… Vågar knappt tänka tanken men den är ändå där hela tiden… Tänk bara om lilla Noa hade fått vara här istället, det hade ju varit så mycket bättre, livet hade varit så lyckligt (tror jag)…
Älskade Noa jag saknar dig så!!!

Tom

Jag känner mig bara tom, jag har kommit till ett stadie i sorgeprossecen där allt bara känns tomt. Jag börjar känna mig bättre och gråter inte lika mycket och vissa dagar gråter jag inte alls. Men även om livet känns lite ljusare så känner jag mig bara så himla tom, jag vet inte vad jag ska göra. Har inte någon direkt lust att göra någonting heller.
Jag vill ju bara ha min bebis här, det är bara så tomt och meningslöst utan honom. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna bli lycklig igen efter det här. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna leva ett ”vanligt” liv igen efter det här. Jag vill ha min lilla Noa här, på riktigt!

Jag har ett foto framförmig på skrivbordet, ett foto där man ser lilla Noa liggande i sägen vi fick låna på sjukhuset, han är så ofattbart lik mig på vissa sätt. Det är så uppenbart att det är min lilla son som ligger där, död, på fotot och jag hatar det. Jag hatar inte fotot, fotot är för mig jätte viktigt men jag hatar att foton är det enda jag har av honom, förutom en liten hårtuss och fot och handavtryck så är det de enda jag har utav honom… Jag vill ha mer än så, jag vill ha honom här, varför, varför, varför???

Jag älskar honom så!

Jobbigt

Idag har det varit en sån där jätte jobbig dag igen, det känns som att livet inte har nån mening utan Noa. Det har alltid varit det enda riktiga ”målet” som jag haft med livet, att få bli mamma, och när jag väl når detta ”mål” så är det till en död son. Att jag inte har något jobb som jag ser som min framtidskarier gör väl inte saken bättre, jag tar inte heller examen tillsammans med resten av min klass nu till våren för att Noa kom och jag skulle vara föräldrar ledig. Inget blev som jag tänkt mig, inte för att livet brukar bli som man har tänkt sig men det brukar ju oftast inte bli så här galet. Det var ju inte meningen att jag skulle vara hemma och vara sjukskrivet för att jag inte kan sluta gråta över att min älskade son är död. Jag ska inte sitta här och bara önska att Noa var här hos mig (eller jag hos honom). Det känns så oerhört långt bort att få ett syskon till Noa, även om vi nu får försöka nu i juni och kanske även skulle lyckas med att bli gravida så är det ändå sjukt lång tid kvar tills att vi faktiskt får ett barn igen. Även om vi skulle bli gravida så finns det inga garantier för att det inte slutar som det gjorde nu. Jag vet inte riktigt vad som känns värst längre (förutom att vi förlorat vår son då så klart) rädslan för att samma sak ska hända igen eller rädslan över att det inte skulle funka att bli gravid (eller ta sjukt lång tid är väl mer troligt) eller rädslan över att hoppas på att man snart sitter med ett litet levande, friskt, barn i sin famn…
Det sägs att hoppet är det sista som överger en men jag vet inte om det är sant, för jag vet inte om jag har nåt hopp. Fast det kanske snarare betyder att jag totalt har givit upp?!

Hopplöshet

Allt känns så hopplöst, så meningslöst. Framtiden var så ljus när vi väntade på dig, livet skulle ändras kolossalt mycket, vi skulle ju få dig. Du kära Noa varför får du inte vara här, varför kan du inte vara här och göra mitt liv meningsfullt igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur ska jag orka vidare i livet utan dig, jag vill ju ha dig här, jag vill ha min lilla bebis här…