Noa

I fredags var jag och Petra och åt på ”subban” och efter ett tag så kommer två par in med varsitt barn i typ tre till fyra årsåldern. Det ena paret har en blond pojke och efter ett tag så börjar mamman prata med honom och säger hans namn upprepade gånger. Jag klarade inte av det det var som att någon högg en kniv rakt in i mitt hjärta om och om igen. Pojken hette Noa, den blonda pojken har samma namn som min lilla blonda pojke och allt blev bara jätte jobbigt. Hela helgen har varit jobbig, den har varit jätte jobbig. Jag började mer och mer och tänka på hur det skulle ha varit om han vore här och livet kändes återigen meningslöst och hopplöst. Jag saknar ju honom så oerhört mycket och jag kan verkligen inte förstå varför han inte fick vara här, min underbara lilla killa.

Vill även promota ett upprop på facebook om minskade fosterrörelser ”gilla” det och sprid det vidare till alla ni känner.

Så jobbigt

Idag har det inte varit en bra dag, det är väl i och för sig inte så konstigt med tanke på att mensen kom i går. Det var ett tag sedan jag grät så mycket som jag gjort de här två dagarna (eller ja med tanke på hur det varit så var det ett tag sedan). Hoppet byttes återigen ut mot förtvivlan och allt känns bara skit, rädslan för att inte få ett levande barn kommer över en igen. Ilskan över att man i rättvisans namn inte ger oss sex försök denna gång växer ännu mer. Jag är också rädd inför den eventuella(förmodade) IVFen som kommer att ske, jag är rädd för tiden det kommer att ta, att det inte kommer att funka, ja allt… Jag som tyckte att det skulle bli så bra att få ett litet tillskott i maj, lagom till sommaren, nu ser det ut som att det blir ännu en sommar utan bebis, utan barn… Jag känner att jag bara vill lägga mig ner och försvinna…

Slut på semestern

Då var det slut på Petras semester och jag sitter här hemma ensam framför datorn igen. Det har varit så skönt att ha Petra hemma, det har känts lite som att vi börjar komma tillbaka lite till livet igen även om det fortfarande är så extremt tungt. Det är självklart jobbigast att lilla Noa inte är här med oss men det är också fruktansvärt jobbigt att inte få vara gravid. Petra mailade från jobbet idag att hon hade gått in på toaletten och gråtit för första gången på länge. Hon har en kollega (som hon även är ganska bra vän med) som ska få barn i augusti och tydligen så blir det kejsarsnitt redan den elfte då bebisen låg med sätesbjudning. Han stressade för att hinna klart allt innan dess, precis som Petra gjorde för att hinna klart allt innan Noa kom. Sen var det en annan i det projektet hon jobbar med som hade varit på rutinultraljudet och allt hade sett bra ut, jag förstår att det brast för henne då. Bara jobbigt att den gången när hon verkligen gråter så är inte jag där och kan håll om henne. Förmodligen hade allt det där inte känts lika jobbigt om det varit så att jag var gravid, då har vi ju också någonting att se fram emot (mer än bröllopet som i sammanhanget bara är en lite pytte sak).

Jag har inte fått min ägglossning ännu denna månad, hoppas verkligen att den kommer snart så jag vet att den kommer hyfsat snart igen, jag vill inte ha en så lång cykel, hade fyra veckor förut och det är väl lagom, om man räknar mellan första ägglossningen (som vi vet att jag hade), efter graviditeten, och den som vi fick försöka på så har jag en cykel på typ 34 dagar, drygt som fan i sånt fall, hoppas på ägglossning i morgon då… Det är i och för sig jobbigt att inte få försöka på denna ägglossning även om det även känns lite ”skönt” det är så mycket ”press” runt den, från mig själv, och det är ändå lite skönt att inte behöva ha det den här gången. Självkart hade jag hellre fått göra ett försök även denna gång men jag försöker se det positiva i det hela…

Midsommarafton

Jaha då var det midsommarafton och första riktiga högtiden (räknar inte riktigt påsk då jag inte är religiös och inte firat sånt) efter att Noa dog (och föddes)… Själva midsommarafton i sig kanske inte känns så jobbigt, vi märker ju inte så mycket av den när vi sitter här hemma i huset men bara tanken på att det är det och midsommar är ju verkligen en ”barnhögtid”. Jag saknar i alla fall lilla Noa lite extra idag, eller det känns i alla fall lite extra idag. Jag har tänkt på hur det skulle vara att känna honom och hålla honom, vad skulle han göra nu… Jag bara saknar honom så innerligt, varje sekund av varje minut av varje dag… Älskade Noa kan du inte komma tillbaka till mamma?!

Tristess

Jag vet inte vad det är men jag bara känner en så stark tristess och maktlöshet, eller vad jag ska kalla det. Jag vet inte vad jag ska göra, när man pluggar (och inte är straxt över 20) så är studierna mest en transportsträcka tills man når sitt mål, det man vill jobba med. När jag var gravid så var det mest en transportsträcka till att jag skulle få hålla mitt barn och äntligen få vara mamma. Vad har jag nu? Jag har inte mitt barn och jag har inte min examen som jag skulle ha haft om jag inte bestämt mig för att bli mamma nu. Jag ångrar absolut inte valet att skaffa barn nu, inte för en sekund, även då det slutade så hemskt som det gjorde. Om jag visste vem donatorn var så skulle jag skicka ett tackkort för det finns nog ingen som gjort något så fint för mig som han har. Tänk att helt osjälviskt dela med sig av sig själv på det sättet så att någon man inte känner eller aldrig har träffat kan få sitt efterlängtade barn.
Det jag känner just nu är bara, ja jag vet inte ens vad jag känner, det är jobbigt, jag har inte lust med någonting men ändå så vill jag göra någonting hela tiden. Jag vill nog att mitt liv ska bli ”normalt” igen, att jag klarar av att åka in till stan, att jag klarar av att jobba, plugga… Att jag helt enkelt klarar av livet igen, jag mår för det mesta så mycket bättre igen men samtidigt så mår jag inte så bra att jag klarar av att göra vad som helst. Det känns lite som att jag är i ett ingenmansland och när jag är ensam hemma så är det som att det bara är jag som finns i detta land, jag är trygg här men jag är uttråkad och viljan att göra något är så stark men orken att göra något är nästan ännu starkare. Det kanske helt enkelt bara är så att det är måndag idag och vädret är dåligt, vad vet jag… Mest troligt är det nog så att livet inte är som det skulle vara och jag bara saknar min lilla älskling så otroligt mycket, för vad är en mamma utan sitt barn?

Denna jävla avundsjuka

Idag var vi på sommarfest hos Petras kusin med familj och ganska många av de som var där har barn och ganska små barn. Alla barn är friska (vilket självklart är jätte bra) och är helt underbara och det enda man vill är att Noa också hade varit där med oss. I alla fall så var en av tjejerna där gravid igen, vad jag förstod det som ganska ofrivilligt (inte så de inte ville ha barnet men ändå), och det enda jag kan känna är en fruktansvärd avundsjuka. De har redan en (levande) son och han är bara dryga året gammal, det känns bara så orättvist. Det är som sagt inte det att jag missunnar andra deras barn men det känns bara så tungt och orättvist att våran lilla Noa inte fick vara här medan andra har friska, fina och framförallt levande barn. När jag fick höra att den här tjejen var gravid så brast det, jag klarade inte av att höra det. På något sätt är det nästan värre när jag hör att andra är gravida än när jag ser andra barn. Viljan är så stor att få vara gravid igen och det är väl svårt att inte bli avundsjuk då, jag kunde i alla fall hålla mig så pass länge innan jag började gråta att jag kunde ta mig där ifrån. Dels vill jag inte gråta framför människor som jag inte direkt känner och sen kanske det inte är så kul om man gör det på en fest bara så där, det förstör stämningen lite. Självklart så hoppas jag att det går bra för dem men det känns lite jobbigt att de råkar bli gravida bara tillfället gavs medan jag själv måste gå till en klinik och hoppas på att det fungerar när jag väl är där för jag får ju inte hur många chanser på mig som helst. Jag hoppas dock att jag har lätt för att bli gravid för det finns så många som inte har det lätt att bli gravida och jag vet inte hur länge jag skulle klara av att inte bli gravid innan jag skulle bli tokig. Tanken på att inte få ett till, levande, barn nu är värre än tanken på att inte fått något barn alls var förut. Jag vet att jag tjatar men jag hoppas bara så innerligt att vi kan göra ett försök nu och att det funkar för det känns även som att det skulle vara lättare att höra om andras barnlycka om vi i alla fall väntade ett barn igen.

Hämta aska

Imorgon kommer det nog att bli en jobbig dag, vi ska hämta Noas aska. Tanken är att vi ska sprida den på fredag, på lilla Noas tremånaders dag. Vi hoppas att vädret tillåter oss att göra det. På ett sätt ska det bli skönt att få göra det ”sista” så man i alla fall kan lägga allt sånt bakom sig. Saknaden efter honom kommer inte att försvinna och ett riktigt avslut på sorgen kommer man aldrig att få men det känns som att det är dags att få göra det här nu.

Bara en stor jävla saknad

Jag saknar honom så mycket, det går inte att beskriva, allt känns så förbannat jävla jobbigt hela tiden… Inget känns motiverande, ingenting… Jag vet inte hur jag ska orka från en dag till en annan, jag vill bara ha Noa hos mig. Varför kan jag inte få ha Noa hos mig?

Vem bryr sig?

Jag har kommit fram till att farmors samtal var det utlösande till det jobbiga denna vecka, eller i alla fall en del av det. Jag vet inte varför jag ens svarade i telefonen, jag vet ju hur hon är. Men att farmor verkrar ha noll förståelse för att jag mår dåligt fick mig nog att tänka mer på hur många som visat att de bryr sig, eller visat att de fortfarande bryr sig. Min föräldrar har jag knappt hört ett ljud ifrån sedan de åkte till Frankrike, senaste gången jag pratade med dem var det för att pappa tappat bort sin mobiltelefon (eller snarare att han hade hittat den). Sen för några dagar sedan svarade de på ett mail som jag hade skickat till dem för några veckor sedan, men de har inte frågat hur jag mår eller någonting. Ja jag vet att de är utomlands men jag tycker inte att det är någon som helst ursäkt. De är ju inne på nätet var och varannan dag så ett mail borde de väl åtminstone kunna skicka iväg?! Okej att det inte är jätte billigt att ringa när man är utomlands men det är inte så att det kostar en förmögenhet heller. Tycker bara att det är underligt, bryr de sig inte eller tror de att det ska vara bra nu?! Min syrra bryr sig i alla fall, även om vi inte pratar så mycket i telefon eller mailar så mycket så känns det i alla fall som att hon bryr sig, hon har tagit sig tid att komma hit trotts att hon har mycket plugg just nu och även jobbar en del. Det känns ju skönt att det är någon i familjen som visar att de bryr sig i alla fall. Petras föräldrar är i och för sig väldigt anorlunda mot mina och i bland tycker jag kanske att de inte heller handlar helt rätt. Som när Petras mamma bara dök upp på förlossningen, men samtidigt så visar det ju så stark att hon bryr sig. Hon ringer och hör av sig ganska mycket också och jag tycker att det känns jätte skönt. Jag vet att våra familjer är helt olika men jag tycker att mina föräldrar i alla fall kunde visa mer att de bryr sig, för jag tror att de gör det och att det kanske till och med är därför de inte hör av sig, det är för jobbigt… Men ”suck it up”, om det är jobbigt för dem så kan de väl tänka sig hur jobbigt det är för mig…
Har i alla fall kommit fram till att nästa gång farmor ringer så ska jag inte svara… För övrigt så finns det personer som verkligen har visat att de bryr sig och har förståelse för den smärtan jag känner. Mormor har varit bra, hon är väl så som jag kanske kunde önska att mamma och pappa var. Sen har jag även vänner som verkligen har visat att de finns där och jag tycker att det känns jätte bra…

Idag ska vi förövrigt iväg en sväng på möhippa, syrran ska gifta sig i juli och Petra och jag ska vara med lite ikväll när det ska grillas. Hoppas att det går bra, kan ju vara en bra ”övning” inför själva bröllopet för hur dåligt jag än mår så känns det som att man måste vara med på det, i alla fall över middagen… Det värsta med möhippan är att en av syrrans kompisar är höggravid och det kommer förmodligen att kännas sjukt jobbigt… Jag vill vara höggravid och vänta barn, jag vill vänta Noas syskon… Jag vill vänta Noa… Jag vill….

kan inte sluta gråta

Jag har börjat gråta mer igen, jag har gråtit nästan varje dag sendan det här hände men vissa dagar blir det bara lite grann och andra dagar så känns det som att jag inte gör något annat än att gråta. De senaste dagarna har varit så, jag har nästan bara gråtit, eller varit väldigt nära att gråta. Jag gråter för att jag saknar Noa, jag gråter för allt han aldrig får göra, som vi aldrig får göra tillsammans. Jag gråter för att jag är livrädd för att jag inte kommer att få några fler barn, för rädslan över att aldrig få hålla i ett eget levande barn som man får följa in i vuxenlivet. Det är så mycket jag har att gråta över… Jag saknar ju bara min lilla Noa så oerhört mycket, han är det bästa som har hänt mig men det värsta som kunde hända honom hände… Jag vill ju bara vara mamma till ett levande barn, varför fick jag inte bli mamma till en levande Noa?

Jag vill bli gravid, jag vet att såren inte läks av det och jag vet att saknaden efter Noa aldrig kommer att försvinna. Men saknaden efter att få vara mamma till ett levande barn kan fkatisk försvinna och jag hoppas så innerligt att den saknaden kan försivnna innom en rimlig framtid… Jag hoppas att jag om ett år sitter här med en levande liten bebis och att jag når tillbaka till någon slags lycka igen. Noa kommer aldrig att försvinna ur mitt hjärta och jag kommer alltid att önska att han fick vara hos oss men livet kanske kan bli lite lättare om Noa får ett syskon som jag kan dela livet med… Ett syskon som jag kan lära allt jag skulle lära Noa…

Noa min lilla älskling, jag saknar dig så det gör ont i mig, det finns inget annat jag hellre skulle vilja än att ha dig här. Det näst bästa skulle vara ett syskon till dig och det är det jag nu önskar mig, nu när jag vet att jag inte kan få dig tillbaka hit… Du är sån stor del av mig fast du inte är här och jag saknar dig varje sekund av varje minut av varje dag… Tänk att det var så här det blev, så som ingen vill att det någonsin ska bli… Vad jag önskar att jag kunde få känna din hud mot min, se hur din lilla bröskort lyfts upp och ner. Se dina små fingrar röra dina små tår. Jag undrar hur dina ögon ser ut, hur ditt leende skulle vara. När du skulle skrika, när du skulle skratta. Jag undrar så hur du skulle vara som person men jag får aldrig veta det, jag får aldrig vara dig nära igen, inte i det här livet i alla fall… Jag bara önskar så att livet inte var som det är, jag önskar att jag hade fattat att du inte mådde bra och åkt in och tvingat dem att plocka ut dig, att rädda dig. Jag önskar så att du vore här med mig! Ingenting, någonsin kommer att få mig att sakna dig mindre men ett litet levande, friskt syskon till dig skulle kanske i alla fall göra livet lite lättare för mig. För oss…

Älskar dig min son, nu och för alltid!