På jobbet

I dag känns det återigen lite bättre, jag tror att jag har kommit till den punkten där det är bra för mig att få jobba. Att jag just för tillfället dessutom får göra något som jag tycker om att göra är självklart även positivt. Jag är fortfarande rädd och ledsen efter att ha fått ytterligare ett negativt graviditetstest och jag vill verkligen bara få vara gravid. Jag är ju så redo denna gång.

Min underbara fru har i alla fall idag fått tag på vår förlossningsläkare så vi ska få träffa henne på torsdag, vilket känns jätte skönt. Förmodligen har jag bara nojjat ur (som vanligt) men det känns ändå bra att få träffa henne så man får kolla så allt ser bra ut, lite orolig är jag ju ändå. Hon skulle även ”se vad hon kunde göra” angående våra få försök, jag tror inte så mycket på att det kan bli en förändring men jag hoppas. Det är ju även lite som Petra säger att det är ju dumt att hålla på och mixtra med kroppens hormoner när det egentligen inte ska behövas… Vem fan har bestämt att sex gånger ska räcka och vad grundar man det på?! I snitt tar det sju gånger för ett hetropar att bli gravida genom att bara ha sex hur kan man då anse att sex gånger skulle vara tillräckligt när det gäller inseminering?!

Då har man tagit sig en fru

I lördags gifte jag mig och jag kunde känna lycka för första gången på fem månader och det var en så befriande känsla och även om den bara varade en stund så gjorde den verkligen det som jag hoppades att den skulle göra. Den gjorde att jag börjar se saker lite anorlunda igen, livet handlar inte längre bara om Noas död och saknaden efter honom eller att få ett syskon till honom. Även om det fortfarande är det primära i livet, att få ett syskon till vår älskling, så kan jag börja tänka på hur resten av livet ska se ut. När jag ska bli klar med skolan, hur jag ska göra med jobbet och så vidare. Det är ju fortfarande svårt att göra exakta planer men jag känner ändå vilja att plugga och bli klar med utbildningen och så småningom få ett arbete som jag vill ha.

Jag började även jobba i tisdags och även det kändes skönt, det var nog faktiskt alldeles lagom att börja jobba nu, jag behöver göra något annat, komma ut bland folk. Det känns fortfarande läskigt och väldigt ”främmande” att behöva stå i receptionen ensam men förhoppningsvis så behöver jag inte göra det på ett tag utan kan gå några fler pass där vi är två och sen kanske mjukstarta lite med eftermiddagspass. Det var nog dessutom väldigt bra för mig att börja med två pass, jag tror att det hade blivit jobbigt om jag även hade jobbat idag. Kände i morse att det var tungt och trodde att den här dagen skulle bli en väldigt jobbig dag.

Donator

Att allt ska bli så jävla drygt jämt. Ringde idag till fertilitetsenheten för att säga att jag fått min mens (det ska man göra så de kan se hur ens cykel är och säga när man ska börja testa). Eftersom att jag är så jävla nojig av mig så frågar jag då också om vi kommer att få samma donator som vi hade sist (det var det beskedet vi har fått av vår läkare på Danderyd men som sagt jag är ju så nojig av mig så jag måste ändå dubbelkolla). När jag frågar det så ser inte hon som jag pratar med något om vi inte skulle få det eller om vi ska få det. Jag talar då om att vår läkare på Danderyd hade pratat med någon hos dem om att vi ville ha samma donator och om att vi skulle få börja om från början (fast då med samma donator). Hon i telefonen blir nästan lite irriterad och säger typ att hon tycker det verkar konstigt att vi skulle få sex nya försök då vi redan har använt tre (på hennes ton lät det lite som att det skulle vara orättvist typ om vi fick sex nya försök). Jag sa att eftersom att det som har hänt har hänt så var det lite special, det var den upplysningen som vi fick. Nu sitter jag i alla fall här och nojjar som fan över att vi kanske inte får göra sex försök, jag blir tokig…

Varför kan alla inte bara ha samma information så jag slipper det här nojjandet?

Varför kunde inte Noa ha fått överlevt??? Varför?!

kuratorsamtal

Idag har vi varit hos kuratorn, jag har känt lite granna att det kanske inte ger så mycket att gå dit längre. Förut så var det som en liten trygghet att få komma dit men nu känns det lite gran som att jag kanske inte har behovet på samma sätt. Idag känns det dock som att det var väldigt bra att få komma dit, kanske är det för att man har kommit lite till en ny fas och kanske behöver jag lite hjälp för att komma vidare i denna fas. Risken blir ju annars att man kanske står och stampar lite på samma ställe. Hon gör att man ser vissa saker tydligare och får andra saker att kanske inte verka så jobbiga. Till exempel så pratade vi lite om att jag måste föröka ta mig ut och göra lite ”enklare” saker själv, typ som att gå till ICA nära och handla en liter mjölk och då kanske inte nödvändigtvis för att mjölken är slut utan mer för att faktiskt ta sig till affären och handla något. Vissa saker är så självklara när hon säger dem men man har ändå inte tänkt på det. Det är klart att jag inte behöver åka och storhandla själv bara för att jag ska ”lära mig” att vara bland människor igen. Sen pratade vi även om att jag ska börja jobba lite i juli igen och hur jag ser på det och även där kom hon med väldigt bra input. Dels har jag nog själv målat upp en läskigare bild av det hela än vad det kanske är men sen, och kanske framförallt, så är det nog inte rimligt att jag ska åka till jobbet och förvänta mig att jag ska jobba ett åttatimmarspass. Även om vi (jag och chefen) har pratat om att jag inte behöver jobba eller kan jobba så många timmar jag orkar så kan det vara bra om jag faktiskt redan innan bestämmer att jag inte ska jobba mer än typ fyra timmar, eller kanske ännu kortare, två timmar. Jag behöver även åka dit och hälsa på någon eller några gånger till innan jag börjar jobba. När jag var där sist så var det lite jobbigt och jag pratade aldrig med dem som jobbade. Kuratorn tyckte att det kunde vara en bra idé att åka dit när någon jobbar som jag känner mig ”trygg” med eller känner ganska bra och bara fika och det tror jag är en jätte bra idé. Som sagt vissa saker kan vara till synes självklara när man hör dem.

De senaste dagarna har jag tänkt så otroligt mycket på Noa, jag tänker i och för sig jämt på honom men det har ändå blivit mer på något sätt. Jag har saknat honom på ett nytt sätt, kanske man kan säga, ett sätt där det har blivit ännu påtagligare tankar på att han skulle vara här och hur det kanske skulle kunna vara om han vore här. Tänk om han ändå hade varit här…