Jul

Igår klädde vi (eller snarare jag) granen, det känns fortfarande inte så lockande med julen, Noa saknas ju fortfarande. Jag hade väl hoppats på att den mysiga julkänslan som jag hade julen innan Noa föddes skulle komma men det känns fortfarande mest jobbigt. Inte som jobbigt som förra året men ändå jobbigt. Kanske kommer känslan lite mer i kväll när vi ska åka till mina föräldrar för lite dagen-före-julafton-firande. På ett sätt så skulle jag bara vilja fira hemma med Elliott och Petra men i morgon kväll ska vi till Petras syrra och hennes familj. Det brukar i och för sig vara trevligt men jag skulle kunna tycka det skulle vara lite mysigt att bara fira med lilla familjen. Vi ska i och för sig fira lite själva på dagen och kolla på kalle anka innan vi åker men ändå…

Första tänderna och snart jul

I lördags kom Elliotts första tänder upp (ja tänder – båda två i mitten i underkäken) dagarna innan har det varit som rena vattenfallet från hans mun och han har varit lite extra gnällig. Gnälligheten kan dock ha med att han hade nån infektion i lilla snoppen att göra och vi såg inte det förens snoppen var väldigt svullen. Det var dock ingen större fara och han har fått bada ”varmt” några gånger per dag de senaste dagarna (vilket han absolut inte har något emot). Det är lite jobbigt när de små skriker och man inte vet varför –  inte tänkte vi på att det kunde vara snoppen, han sparkade när vi lyfte upp honom men vi trodde det var magont även om jag kände mig osäker då han inte betedde sig som han brukar i övrigt när han har magont. Men det var skönt att det var så pass lättlöst i alla fall, vi var på BVC där de sa att om det inte blir bättre får de spola rent med koksalt – låter inte så skönt. Han är bättre nu och vi har tänkt bada honom varje kväll nu i ”varmt vatten” innan har vi bara badat honom typ varannan dag men det känns ju som ett lätt sätt att kanske förebygga att samma sak händer igen.

Vid första advent julpyntade vi och överst i kartongen låg julstrumpan vi köpte till Noa julen innan han föddes, jag visste att den låg där ändå så blev det sjukt jobbigt och jag började gråta vilket inte händer så ofta nu för tiden. Förra året hade vi inga julpynt alls uppe och dagarna innan jul var vi i Vemdalen för att komma bort lite.

Det känns så där halvokej med jul i år, trodde faktiskt det skulle kännas lättare än vad det gör. Hade Noa levt och det vore hans första jul så hade det nog varit mer juligt här hemma nu sitter i och för sig lite julpynt uppe och så men så jätte juligt kan jag inte påstå att det är. Hoppas på att det blir lite bättre till nästa år då Elliott förmodligen förstår lite mer av konceptet, nu bryr han sig ju faktiskt inte så mycket (eller ingenting). Kanske kan han tycka det är lite kul att kolla på granen när den kommer upp om några dagar men i övrigt så skiter han nog fullständigt i att det är jul.

Julen är äntligen över

Vi överlevde julen även detta år även om det var tungt, det är väl tur att man är uppvuxen med att bara fira jul just på julafton och inte hela julhelgen. Julafton var jobbig, jag låg typ och grät hela dagen, hade ingen större lust att åka iväg någonstans men tog mig samman och vid femtiden var vi hos Petras syster med familj. Det var faktiskt ganska skönt även om det är tre barn där som gärna ska slita i varje julklapp så gick det bra. Petras syster hade gjort jätte fina halssmycken till oss i silver, varsitt hjärta med Noas namn i, utan tvekan den finaste julklappen. Efter all klappöppning så tände vi kinesiskalyktor och släppte iväg för Noa det kändes fint. Det blåste en del så en av lyktorna fastnade i ett träd, kanske tur att det inte är sommar och jätte torrt ute.

Är sjuk igen, tredje gången på lika många veckor, så ska till läkaren och kolla så det inte är nåt annat än bara en vanlig förkylning, börjar bli smått less på halsont och hosta nu…

Julen är en utdragen jävla plåga…

Då var den här, julen, underbart… Eller inte. Jag har ingen lust till det här alls, saknar min lilla plutt så innerligt. Jag bara önskar att jag fick ha min 9 ½ månaders här och känna den lycka som man som förälder ska göra vid jul…
Jag HATAR julen i år och det hade varit enormt skönt att bara gå i ide och vakna upp om några månader…

I Vemdalen

Är i Vemdalen nu, vi åkte en dag senare då jag kände mig lite bättre. Hostar dock som bara den fortfarande, känns som att jag snart inte har några lungor kvar och täningsvärken i magen är inte heller att leka med.
Det är riktig vinter här, mycket trevligt, och idag ser man faktiskt solen där emellan molnen, det snöade nog nästan två dm i går så mycket snö är det. Ska det vara vinter så ska det vara så här!
Petra är ute och åker bräda och jag sitter inne och gör skolgrejer, försöker komma i kapp då jag legat långt efter fram tills nu. Det är bra med lite miljöombyte och det är bra när det inte finns lika mycket annat skit att göra som hemma, det är lättare att koncentrera sig på det som ska göras.

Vi har förövrigt bestämt hur vi ska göra i jul, inget är hugget i sten men förmodligen så åker vi till mina föräldrar på kvällen innan julafton (det är lite tradition) äter nygjord julskinka och umgås lite med min familj. På julafton så är vi hemma på dagen och åker över till Petras syster med familj lagom till maten och kanske stannar ett tag för lite julklapps öppning (ungarna får så mycket julklappar så tror inte vi, jag, pallar att stanna där tills allt sånt är klart. Petras mamma har köpt någon slags ”Thailykta”, vet inte vad det är trotts att jag varit i Thailand ett otal gånger, som vi ska tända för Noa på julafton och som flyger iväg. Låter jätte fint och säker mycket bättre än att släppa iväg ballonger som är mycket farligt för djur och jag tycker därför att detta är ett otyg som man borde sluta med.

Jag hoppas och tror att vi även kommer att komma helskinnade ur denna jul, vi har mjukstartat lite genom att titta på den underbar julkalendern ”expedition julklapp” på femman, helt underbar och lite julkänsla får man ju av den.

Ännu ett inlägg om julen

Jag vet att jag tjatar men det är så nu, det är nästan jul och det ”tjatas” ju om julen överallt.
Varje år så brukar vi fira jul hos mina föräldrar på dagen och sen har vi åkt till Petras familj och firat, mina föräldrar, då i första hand pappa, brukar i god tid fråga hur vi ska göra på julen och säga hur de ska fira men i år har han inte sagt ett knyst. Vafan betyder det? Okej verken jag eller Petra vill fira jul framförallt inte med hela min släkt vilket det brukar bli när vi är hos mina föräldrar men man kan väl i alla fall ta upp det, precis som man tar upp det varje år. Jag blir bara mer och mer besviken på mina föräldrar, jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet mot sitt barn, nu syftar jag inte på julen utan bara i stort, har knappt hört något från dem alls och pappa vill framför allt inte prata om Noa. Min mamma har ringt en gång, EN, och frågat hur det är, inget mail eller någonting. Okej att vi inte pratar så mycket om saker i vår familj men det här är inte vad som helst mitt barn hör dött!
Jag har bara sån stor lust att skita i hela min familj, förutom syrran då, för ingen annan verkar ju bry sig. Jag känner mig bara så sårad och jag vet inte om de förtjänar att träffa Noas syskon sen i framtiden för om de inte bryr sig om Noa varför skulle de då bry sig om han syskon???

Jag tänker väl för mycket som vanligt men det är svårt när man sitter hemma och är ganska uttråkad och saknar sin son, det närmar sig jul och man börjar än mer analysera vad andra personer har gjort och inte gjort i ens liv. Jag är så glad att vi har Petras familj och även om vi inte pratar om Noa jätte mycket med dem så känns det i alla fall som att de bryr sig och kan prata om honom om vi vill…

Julen

Jag vet att jag skrivit inlägg om julen förut men jag känner bara att det är så jobbigt, jag har ingen som helst lust att köpa en enda julklapp eller på något sätt förbereda mig inför denna högtid. Allt känns lite (läs mycket) ångestladdat och jag gråter mer ingen, vet inte om det är för att julen närmar sig och jag undermedvetet förbereder mig inför den eller om det bara är så sjukt jobbigt stundvis nu. Nu skulle vår lilla pojke snart vara nio månader och det skulle ju verkligen börja hända saker, kanske är det därför. Kanske borde jag inte spekulera så mycket utan bara låta det vara som det är fast julen blir ju inte lättare för det. Julen blir inte lättare av att jag ska köpa julklappar till en farmor som försöker ge en dåligt samvete när man precis har förlorat sin son och inte vill komma och fira henne och som i 30-årspressent ger mig en receptbok från 70-talet som jag redan hade tackat nej till och köpa en julklapp till min mormor som inte tycker att jag och Petra ska få vara gifta men som blev jätte sur när hon inte skulle få vara med på min systers vigsel… Kanske kan tyckas löjligt men vissa saker sårar och när folk inte ens försöker förstå hur det är att förlora ett barn utan bara tänker på sig själva och när någon inte fullt ut accepterar en för den man är så är det inte så kul och helt ärligt så vet jag inte varför jag ska bry mig om dessa människor?! Jag vet inte men nåt skit får jag väl hitta på annars får man väl bara massa jävla gnäll…
Ja jag vet är lite bitter och sur idag men det bara är en sån dag idag…

Första julen närmar sig

Snart är julen här och den närmar sig med stormsteg. Hur ska jag överleva den utan min lilla Noa här? På ett sätt så vill jag bara åka bort, slippa allt som har med julen att göra, men blir det bättre för det? Vart ska man åka för att slippa julen, jul firas ju nästan överallt…
Det var ju inte så här första julen efter att man hade fått barn skulle bli, vi skulle ju ha en lite bebis på nästan tio månader med oss. Jag såg redan förra julen fram emot denna jul och nu önskar jag bara att den är över. Måste man köpa julklappar till alla? Frågan är om folk förstår om man inte gör det, frågan är om jag bryr mig. Petras systers barn måste vi så klart köpa julklappar till men alla andra, är det verkligen nödvändigt, jag vet inte ens om jag vill träffa dem över jul. Till Petra måste jag kanske köpa något, eller?
Jag vill inte fira jul utan Noa här!!!

Igår hade det gått sju månader…

Det är helt otroligt vad tiden går, tänk att det i går hade gått sju månader sedan vår lille son kom till oss. Om tre veckor ska jag börja plugga igen (på heltid), den kursen som jag skulle gå även om Noa varit här, det känns så ovärkligt att min föräldraledighet nästan skulle ha varit slut nu. Tanken är lite svindlande, eller vad kan man kalla det?!

Ibland känner jag som att jag håller upp nån fasad, inte bara för andra utan även för mig själv. Ibland så rasar fasaden, det kan vara en plötsligt uppdykande bebis på tven eller en tanke på Noa som jag kanske inte hade tänkt på länge. Fasaden rivs och jag börjar gråta. Jag har fått ett sår under ena ögat, ett sår av all gråt, men i jämförelse med såret i hjärtat så är det ingenting. Skillnaden är att såret under ögat kan man se men såret i mitt hjärta kan ingen se som inte vet.

Jag är sjukt trött i dag och vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Kanske fick jag lite dåligt samvete igår när jag gick och lade mig och dagen inte hade varit så sorglig som jag kanske tycker att den borde vara. Jag gick och lade mig utan att skriva ett inlägg om vår lilla ängel och om hur mycket jag saknar honom, hur mycket vi saknar honom. Men bara för att jag inte gråter hela dagen eller skriver ett inlägg i min blogg så betyder ju inte det att jag inte saknar honom, att jag inte älskar honom. Det gör jag och det är inget som någonsin kommer att försvinna. Kommer jag om ett år ens tänka på att det är hans månadsdag? Kanske kommer jag se datumet tio i kalendern och få ett hugg i hjärtat av saknad för att sedan bara knalla vidare i vardagen. Jag måste komma ihåg att även om ett år stanna upp och bara ge Noa lite tid, livet tar så lätt över och går på autopilot och det som är viktigt glöms så lätt bort…

Midsommarafton

Jaha då var det midsommarafton och första riktiga högtiden (räknar inte riktigt påsk då jag inte är religiös och inte firat sånt) efter att Noa dog (och föddes)… Själva midsommarafton i sig kanske inte känns så jobbigt, vi märker ju inte så mycket av den när vi sitter här hemma i huset men bara tanken på att det är det och midsommar är ju verkligen en ”barnhögtid”. Jag saknar i alla fall lilla Noa lite extra idag, eller det känns i alla fall lite extra idag. Jag har tänkt på hur det skulle vara att känna honom och hålla honom, vad skulle han göra nu… Jag bara saknar honom så innerligt, varje sekund av varje minut av varje dag… Älskade Noa kan du inte komma tillbaka till mamma?!