Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

Specialistmödravården och ultraljud

Igår var vi och gjorde ett tillväxtultraljud (TUL) och det var lite rörigt. Tydligen var ingen remiss skickad utan bara en tid bokad och det var en läkare som gjorde ultraljudet och inte en barnmorska som det brukar vara. Varför vet jag inte riktigt men läkaren sa att det var dubbelbokat så kanske var därför. Tror inte han var jättevan att göra TUL för han mätte magen på bebisen säkert tio gånger. Jag tror inte läkarna på ultragyn på Danderyds sjukhus i första hand gör TUL de kommer nog in i bilden om man upptäcker något som kanske inte är som det ska. Magen är tydligen ganska svår att mäta då det är svårt att veta var den slutar och var den börjar och bara några millimeter kan göra skillnad. Bebisen växer i alla fall och följer sin kurva, ligger på minus 8% och det har den gjort de tre senaste TULen vilket inte alls är ovanligt. Det är som med bebisar utanför magen, så länge de följer sin kurva så är det bra. Bebisen hade lagt sig med huvudet neråt men så har den legat förut och sen flyttat sig så jag bryr mig inte så mycket om det ännu. Tror dessutom att den flyttat sig lite igen och att huvudet ligger åt min ena sida nu.

Efter ultraljudet var vi på specialistmödravården och då fick vi träffa en läkare som vi tidigare inte har träffat. Hon var inte ”bra” alls. Hon var förmodligen duktig på sitt jobb men det kändes som att hon kanske inte skulle vara på specialistmödravården. Hon frågade inte alls hur det var eller något sånt och då är jag till och med sjukskriven på grund av sammandragningar. Hon verkade inte alls ha kollat journalen innan vi kom in utan satt och läste den när vi var där. Hon började även att prata om att det var bra om vi väntade 38 fullgångna veckor innan igångsättning, hade hon läst journalen så hade hon vetat varför vi inte skulle vänta riktigt så länge. Det hon frågade var dock om det var inbokat och det har inte den andra läkaren sagt något alls om. Läkaren vi var hos i går sa att det kunde vara bra att göra det redan nu eftersom att det var längre helg sen efter men om hon bokade in det eller inte det vet jag inte. Jag antar dock att hon hade koll på att min sjukskrivning går ut om två veckor för hon sa själv att vi skulle komma på återbesök då och så tätt har vi inte gått hittills. När vi bokade läkartiden för nästa gång så fick vi inte veta vem vi ska till för hon som bokade in kunde inte se vem som hade polen (vet inte hur det stavas) så det är bara att hoppas på att vår tidigare läkare jobbar eller att vi får någon annan vettig läkare. Det känns lite rörigt tycker jag. Hade varit så skönt om vi kunnat ha samma läkare helat iden men det verkar helt omöjligt att ens få komma till bara två olika läkare.

En liten sjukling

Då har ytterligare en påsk passerat, inte för att det för mig på något sätt är jobbigt. Påsken är aldrig något jag har firat och inget jag direkt har brytt mig om. Mina föräldrar har alltid jobbat skift och även jag så påsken har inte ens betytt långledig för min del.

Den här påsken var det så fint väder och så går sonen och blir dundersjuk (inget farligt utan bara helt däckad). I fredags så kände vi inte igen honom alls och även om man blir trött av feber så kändes det lite konstigt att vår lilla kille inte orkade vara vaken mycket mer än fyra timmar och då inte gjorde annat än satt i soffan och kollade på Dora. När han hade tredagarsfebern så var han piggar med högre feber så vi blev lite oroliga och Petra ringde 1177 (Elliott hade dessutom ramlat dagen innan, två trappsteg med huvudet före så vi var lite rädda att det hade något med saken att göra). Han som svarade på 1177 gjorde inte direkt oss lugnare utan snarare tvärt om, han sa att barn som var under två år alltid skulle undersökas av läkare om de haft feber i mer än ett dygn utan andra symtom (vilket vi aldrig har hört förut) han hade inte heller koll på öppettider för närakuten och närmsta barnakuten utan sa helt fel till oss. När vi åkte in till barnakuten (närakuten var stängd) så tyckte läkaren att vi åkt in i onödan även om det nu visade sig att han hade medelhög snabbsänka och hon var inte alls imponerad av 1177 och än mindre det råd vi hade fått. Vi fick komma tillbaks dagen efter för att lämna in ett urinprov och ta ny snabbsänka, som hade stigit ganska mycket utan att de hittade vad som var fel så vi fick åka hem och komma tillbaks dagen efter för att ta snabbsänkan igen och då var den densamma som dagen innan. Läkaren såg då vita prickar i halsen och testade för streptokocker och sen för körtelfeber, vilket det inte var, så han har förmodligen haft ett virus som heter adenovirus och som inte är så kul första gången man får det. Jag tycker det är extremt jobbigt när han blir så dålig och är alltid rädd att det ska vara något farligt vilket jag tror ligger kvar delvis från när han låg på neonatalen och det faktiskt var värre än vad de trodde från början men sen visade sig inte vara så farligt. Sen har vi ju faktiskt förlorat ett barn och det kommer ju alltid att följa med en. I måndags mådde han i alla fall bättre så då var vi hos Petras föräldrar lite och igår fick Elliott också vara hemma för det kändes som att han behövde vila lite mer och inte springa runt på förskolan och busa hela dagen.

Det är lite jobbigt att ha oro för sin levande son samtidigt som oron för det ofödda barnet i magen växer. Jag tror ibland att den ena oron göder den andra så det ibland nästan blir ohållbart. Lägg till lite graviditetshormoner till det så kan ni ju tänka er att det inte alltid är så kul.

Det är drygt sex veckor kvar till igångsättning och på ett sätt känns det nära men eftersom att oron ökar, vissa dagar ganska lavinartat,  så känns det även väldigt långt bort. Jag tycker även att det är lite jobbigt att vi inte får träffa samma läkare varje gång vi ska till specialistmödravården utan ibland får träffa helt nya läkare. Det bästa skulle ju varit om vi kunde ha haft samma läkare som graviditeten med Elliott men hon är ju föräldraledig så det blir ju då jättesvårt. Jag hoppas att de sista veckorna inte blir allt för jobbiga och att vi inte behöver sitta på obstretiskamottagningen allt för mycket (dit vi åker om jag blir orolig på dagtid).

Specialistmödravård och nya rutiner vid överburenhet

Idag var vi på inskrivning på specialistmödravården och det var väl inte så mycket med det.  Känner kanske inte jättebehov just nu av att gå där men tycker ändå att det är skönt att ha en läkarkontakt för de kan ju bestämma lite mer och det är lättare att göra upp en plan och faktiskt få följa den. Vi kommer att göra notch-ultraljud nästa vecka vilket läkaren tyckte var lite konstigt för det gör man tydligen egentligen bara om man har haft havandeskapsförgiftning eller om tidigare barn har varit tillväxthämmat. Vilket ingen av dem har, Noa var ju normalstor när han föddes. Förmodligen hade han ändå blivit lite tyngre om allt hade stått rätt till med den graviditeten men han var helt inom ramen för vad som anses som normalt storlek- och viktmässigt. Kan vara så att de anser lite olika angående notch för på vår andra läkare (hon som konstaterade att Noa hade dött) sa att man alltid gör det när man tidigare förlorat barn och det är väl framförallt om man inte vet anledningen. Tydligen är det så att notch har man alltid i början av graviditeten och det är därför det ultraljudet inte får göras innan 24 fullgångna veckor och bara behövs göras en gång. För har man det då inte så får man det helt enkelt inte.

Vi gjorde även ett litet ultraljud idag, vi gjorde ju ett förra veckan och ska göra ett om mindre än en vecka men jag har varit lite sjuk och då blir jag alltid extra orolig så kändes skönt att bara få kolla lite.

Jag fick även veta att de från och med första april kommer att ändra rutinerna vid överburenhet och göra ett tillväxtultraljud i vecka 41+0 och det tycker jag är en helt underbar nyheter. Nu kan ju inte det rädda Noa men man har sett en skillnad på överlevnaden på de sjukhus där detta görs och där det inte görs. Tydligen har detta gjorts på KS (Karolinska) i Huddinge i flera år men inte på KS i Solna och då har de ganska lätt nu sett att det är en skillnad. Sen fick jag även veta andra saker som ställer mig ännu mer frågande till att man i vissa landsting får gå över mer än två veckor. Anledningen till att man inte vill sätta igång är för ökad risk för kejsarsnitt och användning av sugklocka men mellan veka 42+0 och vecka 43+0 fanns det ingen ökning och då ändrade man till att sätta igång vid två veckors överburenhet istället för tre. Då kan man ju undra varför dessa rutiner inte är standard i alla landsting.

Vi har nu också en plan för resten av graviditeten. Vi ska som sagt göra ett ultraljud nästa vecka sen blir det typ en månad till tills nästa ultraljud och i samband med det ska vi även träffa läkaren på specialistmödravården (samma som vi var hos idag). Efter det så görs tillväxtultraljud var fjärde vecka (oftare om vi skulle vilja eller om man finner det nödvändigt av andra anledningar). Igångsättning sker med största sannolikhet lite innan 38 fullgångna då detta infaller en helg och de har färre läkare på kvinnokliniken då och därför helst sätter igång innan dess. Vi har fått ett datum och det kommer jag försöka hålla (vill ju inte bli igångsatt allt för tidigt heller då det ökar risken för att bebisen hamnar på Neo och det vill vi gärna undvika). Jag hoppas att det är en plan vi kan följa utan allt för mycket oro men blir det oro så blir det. Inte så mycket man kan göra åt det.

Blev ett långt (och kanske lite rörigt?) inlägg idag…

Rädd för missfall

Jag trodde det skulle vara lättare denna graviditet att jag skulle vara mindre rädd för missfall och att jag kanske kunde vara lugn och ”koppla bort” graviditeten lite fram tills första ultraljudet i alla fall. Men så är det inte. Även om ett avgrundssvart hål inte öppnar sig om jag skulle få missfall denna gång så skulle det självklart vara jobbigt. Att inbilla sig att man inte ska tänka på en graviditet som man så gärna vill ha är ju bara korkat. Självklart betraktar jag det inte som en bebis ännu men det är ju på väg att bli en och jag har redan börjat tänka på hur det blir när den kommer. Hur länge jag ska gå i graviditeten och när den är beräknad. Om man räknar på sista mensens första dag (och på ägglossningen) så är beräknatdagen den 23:e juni, fem dagar (och två år) senare än Elliott.

När vi gjorde försöket så kände jag ganska tidigt graviditetssymtom och testade också mycket tidigare än vad jag gjort i tidigare graviditeter och det var mest för att jag skulle sluta inbilla mig för jag var säker på att det inte skulle visa något. Hade ett gammalt test som låg sedan innan Elliott blev till. Inte så smart att ta det då de kan visa falskt positivt just för att de är gamla. Tog därför det nya som vi fick med oss hem morgonen efter (för en vecka sedan) och det var också svagt men ändå tydligt positivt. Beställde sedan två test och tog ett nytt på onsdagen (två dagar innan testdag) och det var ett så tydligt + att det inte längre var någon tvekan om saken. Tog nästan en vecka att inse att jag är gravid och i och med det började även oron för missfall. Så fort jag inte mår illa så är jag orolig, igår hade jag jätteömma bröst och ändå var jag orolig för att jag inte mådde illa. Med Noa mådde jag ju så extremt illa sen var det bättre med Elliott men jag mådde ändå illa. Jag mår illa nu med men än så länge är det väldigt hanterbart och därför blir jag orolig. Det kan ju faktiskt vara så att illamåendet är mindre för kroppen haft två graviditeter på sig att lära sig hantera hormonet (som gör att man mår illa) och därför är illamåendet inte lika jobbigt just nu. Sen så är jag faktiskt bara i vecka fem nu och det är ju fram till vecka tolv som illamåendet brukar vara som värst.

Vi ska på inskrivning på MVC redan nästa vecka och det är för att jag ska äta Trombyl, precis som i förra graviditeten, och vår läkare är (hoppas jag) föräldraledig och jag därför måste få sånt utskrivet av annan läkare. Jag hade även extremt dåligt sköldkörtelvärde förra gången jag skrev in mig och då var jag i vecka tio så det skadar nog inte att kolla det redan nu. Jag hade gärna väntat med inskrivning tills efter ultraljudet på fertilitetsenheten  men det är först i vecka nio så då känns det bättre att gå till MVC redan nu och ha en plan.
Förra gången började jag äta Trombyl först i vecka 11 och det är väl där någonstans som jag förmodligen kommer att börja med det även denna gång för det är ju när moderkakan bildas som jag kan behöva ta Trombylen eftersom att man hittade små proppar i moderkakan efter att Noa hade fötts. Den efter Elliott hade fötts missade de nog att kolla, bad om det men det missades nog ändå. Hade ju varit skönt att veta om den såg bra ut så vi visste att Trombylen hade hjälpt fullt ut. Förmodligen berodde propparna med Noa på att jag gick över tiden och inte någon annan anledning.

När vi ska på inskrivning så ska vi inte träffa barnmorskan från förra gången och det känns lite jobbigt för hon var så bra och vi träffade någon där som var lite snäsig och som dessutom hade radion på när hon hade besök (inte musikradio utan nån där de satt och pratade finska) kändes inte okej. Vår barnmorska är tydligen borta tills efter årsskiftet så vi ska byta till henne då hade vi tänkt. Jag hoppas att vi i övrigt får lika bra bemötande och samma hjälp som vi fick sist. Jag hoppas att vi inte kommer behöva lite många ultraljud utan att det blir lite lättare senare i graviditeten, när största missfallsrisken lagt sig. Jag skulle vilja göra ett ultraljud till innan jul men jag hoppas att det räcker. Kommer inte ihåg hur många det blev innan jul sist men det var minst tre, kan ha varit fyra.

Nu hoppas jag bara att vi den 14:e november får se ett levande och välmående embryo. Ska försöka ta ett steg i taget men det är ofta lättare sagt än gjort.

Så ont i hjärtat

Är i en period nu då jag tänker extra mycket på Noa det har nog dels med julen att göra men även att det inte är allt för långt kvar till han skulle ha blivit två år. Jag kan verkligen inte fatta det, TVÅ ÅR… Jag kan väl inte riktigt fatta att jag har en död son heller, det känns så sjukt att vår första lilla bebis dog, ett litet barn som aldrig fått uppleva en dag utanför magen.Vilket öde, ligga i magen i nio månader för att sedan dö på målsnöret.

Jag bara saknar honom så extremt mycket, jag vill ju bara att han ska vara här också. Jag vill ha båda mina pojkar här men självklart är jag helt överlycklig över den lilla killen som vi har här vilket också på sitt sätt känna obegripligt men ändå lättare att greppa än att man har en son som borde få blivit två om några månader.

Jag har fortfarande extremt svårt att se nyfödda bebisar, det hugger till varje gång. Jag vet inte varför det är så även om det självklart har med Noa att göra för hur mycket tid som än passerar så kommer Noa alltid att vara en liten bebis då han aldrig fick något mer. Jag tror även att det kan ha en viss betydelse att vi var på Neo i nästan tre veckor med Elliott och att hans start i livet var jobbig, inte så mycket för honom mest för oss, så vi har inte riktigt fått den där upplevelsen som man ”ska” få när man får sin lilla bebis, trotts att vi fått två små bebisar.

En person som står mig väldigt nära är gravid och många känslor kring min egen graviditet med Elliott kommer tillbaka, den här personen fick ett missfall under sin första graviditet och har haft svårt att åter bli gravid och så många av de känslor som hon nämner känner jag igen. Dels innan hon blev gravid (via IVF denna gång) och sen nu när det är tidigt i graviditeten så är hon så klart orolig för missfall. Hon bor också i ett annat landsting än vad jag gör och där har de andra ”regler” än här, de får bland annat gå över mer än två veckor och de tar ingen hänsyn alls till att de blev gravida via IVF vilket man gör här i Stockholms län. Hon ville gärna göra ett tidigt ultraljud vilket barnmorskan förstod och skrev en remiss men förmodligen godkänns inte remissen och hon kommer då att få vänta till rutinultraljudet. Här får alla göra KUB utan några större krusiduller där hon bor kostar det 1500 om man är under 35 (vilket hon är).

Nu kom jag lite ur spåret det jag ville med det var att det nästan känns som att man återupplever graviditeten igen och jag börjar undrar om jag orkar gå igenom en till. Sista veckan med Elliott var fruktansvärd och även tiden innan var väldigt jobbig. Att Elliott dessutom hamnade på Neo och allt som har med det att göra gör ju inte saken lättare. Det är många tankar som snurrar i huvudet just nu och jag tror inte att det kommer att bli en till bebis i det här huset på ett tag i alla fall men samtidigt så vill jag/vi inte vänta för länge. Dels för rädslan men även för åldern, inte för att jag är jättegammal men ändå tillräckligt för att veta att vi kanske inte ska dra ut allt för mycket på det. Någon gång under våren ska vi i alla fall träffa ”vår” läkare och prata lite då vi förlorade vårt första barn och vårt andra barn hamnade på Neo. Vi vill gärna ha samma donator så vi ska prata lite med läkaren om det då Elliotts förstorade hålrum kunde ha någonting med att mina blodkroppar attackerade hans eller nåt sånt (detta var dock inte så troligt men ingenting de ändå helt kan utesluta). De kan testa detta redan i vecka fem i graviditeten och man får då äta medicin under hela graviditeten för att förhindra detta men det kanske kan räcka med de orosmoment som redan finns där…

”Hälsat på” Noa

I söndags sken solen och det var till synes ganska vindstilla så jag och Petra bestämde oss för att åka ut med båten för att ”hälsa på” vår lilla ängel. Tanken var tidigare att vi skulle göra det på ett årsdagen efter att askan spriddes men det är bara några dagar efter att Mini ska ut så det kändes inte som någon bra idé. Det känns bra att ägna lite tid för Noa för även om jag tänker på honom varje dag och ofta flera gånger per dag så tar ju Mini och graviditeten över mer och mer och det känns nästan som att man ibland ”glömmer” Noa. Jag brukar ibland tänka att om han ser oss tror han då att vi inte tänker på honom längre, älskar honom mer, att han blir utbytt?! Det vill jag ju inte att han ska tro, för det blir han ju inte, han kommer alltid att vara vårat första barn och han kommer alltid att vara en del av den jag idag är. Den kärlek och saknad som jag kände när han föddes finns där fortfarande, den är inte på något sätt mindre ibland känns den bara annorlunda, både saknade och kärleken. Den har helt enkelt blivit en del av mig, en del av oss, en del av livet.

Var för övrigt på ytterligare ett ultraljud igår och allt såg som vanligt jätte bra ut, den växer som den ska och följer sin kurva, flödet är bra och den rör sig för fullt. Träffade vår underbara läkare efter ultraljudet och vi har nu bokat in det sista planerade ultraljudet, så nära är det alltså… Då jag har haft det jobbigt de sista två veckorna har vi även bokat in två tider för att göra(?) CTG-kurvor och det känns skönt. Det är väldigt skönt att ha det inbokat och slippa ”förklara” sig varje gång man blir orolig och vill komma in. Det har aldrig varit något problem och de är extremt förstående till vår oro men det känns ändå lite jobbigt att känna sig som den där hysteriska gravida som kommer in flera gånger i månaden på grund av oro. Lite extra jobbigt känns det när man faktiskt känt bebisen vid ett flertal tillfällen men ändå inte kan lugna ner sig, men det är ju som det är och på ett sätt så skiter jag i om någon skulle tycka att jag är hysteriskt. Jag åker hellre in hundra gånger för mycket än en gång för lite även om jag försöker tänka resonligt och avbryta ångestattacken innan den blir allt för stark.

Mini vecka 34+6
Mini framifrån vecka 34+6

Av de få människor som jag träffar och som jag träffade förra graviditeten så får jag kommentarer att jag nog är större denna gång än förra, vilket jag nog också är, det gör mig ingenting för jag var ganska liten förra gången och är nog ganska ”normal” denna gång. Det konstiga är att jag i stort sätt följer samma viktkurva som förra gången (väger kanske något kilogram mer nu än vad jag gjorde i samma vecka med Noa). Ska försöka dra ner lite på sockerintaget då det har varit ganska extremt den senaste tiden, läkaren sa att jag inte ens skulle äta frukt (helst) men det måste jag. Bebisar lägger på sig väldigt mycket i slutet om man äter mycket socker, inget som verkar ha synts ännu men jag har ju ändå tre veckor kvar. Det kan väl även vara bra för min egen del om jag lyckas dra ner lite på sockret innan Mini kommer så jag inte enbart lever på godis sen när tiden för att laga mat kanske är knapp…

27 fullgångna

Idag har det gått 27 veckor och i perspektiv så är då elva veckor inte så långt fast varför känns det då som en evighet?

Petra har gjort en webbsida med en nedräkning till beräknad igångsättning, det är lite bra då kan man gå in och titta att tiden faktiskt går. Idag är det två månader och 16 dagar kvar, det låter längre än elva veckor tycker jag, fast kortare än 77 dagar. Konstigt det där.

Idag måste jag verkligen ta tag i mitt examensarbete, gör jag inget denna vecka så kan jag lika gärna lägga ner det. Måste hitta pepp, skiva enkätfrågor, vilket inte är så lätt. Hur ska man veta vad som ska frågas? Min tanke är att göra en webbplats för personer som förlorat barn, ett socialt forum typ. Men vad frågar man för att ta reda på vad folk faktiskt vill ha i ett sådant forum (en sådan webbplats)?

I morgon är det fulldag på Danderyds sjukhus. Dagen börjar med ultraljud sedan besök på förlossningen och efter lunch kuratorbesök, är nervös (för allt utom kuratorbesöket). Blir alltid lite nervös inför ultraljuden även om det kändes ganska lugnt sist, är mer nervös den här gången av någon anledning. Har haft väldigt ont i ryggen och nedre delen av magen tidvis, kanske är det därför, kanske är det bara just nu för att Mini är lugn…

Förlossningen är extremt skrämmande just nu fast det känns skönt att man får göra ett besök utan att åka dit för att man är orolig och komma in med skräcken i halsgropen. Jag skulle vilja se det rummet vi låg i under förra förlossningen, hoppas det är ledigt. Vår barnmorska på MVC sa att hon också kunde ta oss till förlossningen vid något tillfälle om vi kände att vi hade det behovet.

När jag var gravid med Noa så var vi bara på förlossningen två gånger, första gången var ett besök med föräldragruppen (regnbågsgruppen) för att se hur förlossningen var och får lite info om hur det funkade. Andra gången var i panik och vi kom in och fick reda på att vår lilla bebis var död. Kanske inte är så konstigt att det känns lite läskigt?!

Trött och känner mig helt plötsligt väldigt höggravid

Oron blandas med lycka och sorg, alla känslor är överallt hela tiden och att dessutom vara gravid och sova dåligt gör väl inte saken bättre.

Början av veckan var hemsk, jag var extremt orolig hela tiden, både måndag och tisdag, onsdag var det dags för MVC besök och då helt plötsligt var oron hanterbar. Mycket är bara psykologiskt, vår läkare hade semester och vår barnmorska på MVC jobbar inte måndag och tisdag. Att behöva åka in till förlossningen för att man orolig är så extremt skrämmande och man drar sig lite extra innan man ens skulle våga ringa.

På tisdag ska vi återigen på ultraljud (jag vet det är väldigt många) och då ska vi även besöka förlossningen så förhoppningsvis så försvinner lite av den rädslan jag har inför att åter behöva komma till förlossningen av oro.

Oron går mycket hand i hand med hur mycket och hur ”starkt” jag känner Mini, vissa dagar är den lugnare och framförallt så rör den sig mer inåt vilket gör att rörelserna utåt är så små. Jag försöker dock räkna rörelserna för att lugna mig och ofta så hjälper det, om än lite. Sen har vi dagar (eller egentligen kvällar) då det är sån fart på Mini att man undrar hur den orkar.

Bara på några dagar så har jag gått i från att känna mig lite ”lagom” gravid till att känna mig höggravid, stor klumpig och otymplig, vet inte riktigt vad som hände. Har ont i hela kroppen tidvis och kvällarna är outhärdliga då jag verken kan sitta, ligga eller står utan att känna att jag vill krypa ur kroppen. Känner mig ändå löjlig som klagar, varför klaga, jag är gravid med ett litet syskon till Noa och förhoppningsvis så får jag uppleva att vara förälder till ett levande barn.

Den nionde april är det meningen att jag ska börja jobba igen men bara tanken på det gör att det värker i hela kroppen, att jag dessutom har skiftarbete gör ju inte saken bättre då jag omöjligt kan sova någon annan gång än mellan 22 och 08 (ibland 09) och vaknar ofta flertalet gånger och ligger vaken i flera timmar. Sömn är en bristvara och hur trött jag än är så lyckas jag inte sova någonting på dagarna. Ska prata med läkaren om sjukskrivning från att jag ska börja jobba, hoppas hon går med på det (och sen att försäkringskassan går med på det)…

Känns som att det blir mycket gnäll i den här bloggen men det är ju oron och sorgen som styr mitt liv just nu och det är när jag känner den som jag behöver skriva. Jag känner ibland lyckorus när Mini rör sig och jag tänker på att det faktiskt är en bebis som leverrunt där inne… Jag hoppas bara så innerligt att vi får behålla den här bebisen och att den är frisk när den kommer ut!