Petra har friat och jag gråter när jag ser barnvagnar

Efter drygt ett år så vågade då tillslut Petra fria och det var inte vart som hellst heller utan på en ganska fullsmockad restaurang. Det känns skönt att få fira något för en gångs skull, även om jag inte saknar Noa mindre eller har slutat gråta för småsaker så känns det ändå som att det är lagom att vända på livet själv. Livet har styrt oss till ett ställe där vi egentligen inte vill vara och nu är det dags för oss att styra tillbaka livet lite och kanske vända på turen. För det ligger ändå något i det min far brukar säga att man har inte tur man skapar sig tur, självklart stämmer ju inte det alltid och ibland kan man ju ändå ha en enorm otur. Men jag vet ändå att det ligger mycket i det, många säger att min pappa har sån tur men han har slitit mycket för att komma dit och en del grejer har kommit ur otur, där många människor säkerligen inte hade gjort ett piss, men pappa har vänt på det och på så sätt har det slutat bättre än vad det var innan. Det handlar i mångt och mycket om att våga.
Självklart så kommer det här med Noa aldrig kunna vändas till något bra eller till tur men man behöver ju ändå inte få dåligt samvete för att det faktiskt även har lett till bra saker. Jag har ändå lärt mig så mycket av det och på något sätt så har man väl blivit starkare även om man stundvis fortfarande är så fruktansvärt svag.

Igår var vi ute och åt och när vi har ätit klart så vänder jag mig om och ser en barnvagn, precis en sån som vi hade köpt, en röd Emmaljunga. Jag har inte sett någon sådan vagn (i den färgen) ute förut och den här såg ut att vara nästan ny och jag kunde inte hålla mig länge innan jag började gråta. Det är nästan som att det har blivit jobbigare igen, samtidigt som att det har blivit så mycket bättre. Det är så svårt att sätta ord på det. Jag känner ofta att livet är mycket lättare, även om det fortfarande känns som att man lever i en mardröm och bara försöker göra det bästa av situationen så känns det ändå som att livet har blivit lite lättare. Men samtidigt så har saknaden efter Noa blivit så himla mycket mer påtaglig nu igen, varje sak jag gör och varje steg jag tar så känner jag bara den enorma saknaden. Han skulle ju vara här, han skulle vara med oss i rådhuset när vi gifter oss. Få bada i sin lilla bassäng för första gången när baksidan blir klar. Han skulle ju vara med i allt som händer men han fick inte det. Tror att det kanske även blivit lite jobbigare igen just för att man mår bättre och börjar se fram emot andra saker och han skulle ju vara så liten så han skulle ju vara med överallt, kanske hade det varit första natten som någon annan hade fått tagit hand om honom, natten efter att vi gifter oss… Kanske hade han skrikit i rådhuset så all uppmärksamhet riktades mot honom istället för oss. Kanske hade han varit världens snällaste lilla bebis och bara varit jätte tyst och jätte intresserad av vad som hände. Vi kommer aldrig att få veta det men jag vet att jag saknar honom så enormt mycket och jag ju bara att han skulle få vara här…