När du blir storebror

Noa jag tänker på den dagen när du får bli storebror, jag längtar efter att få hålla i ett levande barn. Tänk att få höra det där första skriket, tänk att få en bebis på magen som rör sig. Det är så mycket jag längtar efter, nu när jag inte fick ha dig här hos mig så hoppas jag så innerligt att du får bli storebror snart, åt ett skrikande och levande barn. En frisk liten prick vi vill ha. Det känns så hemskt att du inte fick stanna hos oss, att du var frisk men dog ändå. Du är så oerhört älskad och saknad men jag längtar ändå tills du en dag får bli storebror. Tänk att en dag få skriva att Noa har blivit storebror… Men jag är samtidigt livrädd för att ditt syskon, precis som du, ska lämna oss… Jag vill ju så gärna ha en liten bebis här hos mig, en alldeles liten egen som stannar hos mig och växer till en stor man eller kvinna en dag. Vi saknar dig så lilla Noa men en dag så hoppas jag att du blir storebror till en skrikande liten ”sak”

Jag saknar dig alltid

Noa som vanligt så känns dagen tung, jag vill ju så gärna ha dig här. Jag önskar att jag fick hålla dig nära och känna dina andetag, men jag kommer aldrig att få känna dina andetag, jag kommer aldrig att få höra ditt skrik eller se dig le. Det är så många stunder som vi gick miste om, du och jag. Det är så mycket liv som du aldrig kommer att få uppleva, du och jag skulle ju ha ett liv tillsammans. Jag skulle få lära dig om livet och ibland skulle du inte lyssna. Det var så mycket vi skulle göra men inget av det kommer vi någonsin att få göra.

Jag tror att vi åter kommer att ses en dag, kommer jag att känna igen dig då, kommer du att känna igen mig? Kommer du tillbaka till mig som ett småsyskon eller stannar du i den andra världen och väntar på mig? Jag längtar så efter dig men jag har så mycket kvar här att göra så längtan får bestå tills den dagen då det är dags för mig att gå. Vi ska skaffa syskon till dig, hur många vet jag ännu inte men vi hoppas att vi får ett snart och att vi inte behöver vänta så länge. Jag hoppas att ditt syskon får stanna hos oss för vad ska vi annars ta oss till? Vi älskar dig så vår lilla Noa!

Jobbigt

Idag har det varit en sån där jätte jobbig dag igen, det känns som att livet inte har nån mening utan Noa. Det har alltid varit det enda riktiga ”målet” som jag haft med livet, att få bli mamma, och när jag väl når detta ”mål” så är det till en död son. Att jag inte har något jobb som jag ser som min framtidskarier gör väl inte saken bättre, jag tar inte heller examen tillsammans med resten av min klass nu till våren för att Noa kom och jag skulle vara föräldrar ledig. Inget blev som jag tänkt mig, inte för att livet brukar bli som man har tänkt sig men det brukar ju oftast inte bli så här galet. Det var ju inte meningen att jag skulle vara hemma och vara sjukskrivet för att jag inte kan sluta gråta över att min älskade son är död. Jag ska inte sitta här och bara önska att Noa var här hos mig (eller jag hos honom). Det känns så oerhört långt bort att få ett syskon till Noa, även om vi nu får försöka nu i juni och kanske även skulle lyckas med att bli gravida så är det ändå sjukt lång tid kvar tills att vi faktiskt får ett barn igen. Även om vi skulle bli gravida så finns det inga garantier för att det inte slutar som det gjorde nu. Jag vet inte riktigt vad som känns värst längre (förutom att vi förlorat vår son då så klart) rädslan för att samma sak ska hända igen eller rädslan över att det inte skulle funka att bli gravid (eller ta sjukt lång tid är väl mer troligt) eller rädslan över att hoppas på att man snart sitter med ett litet levande, friskt, barn i sin famn…
Det sägs att hoppet är det sista som överger en men jag vet inte om det är sant, för jag vet inte om jag har nåt hopp. Fast det kanske snarare betyder att jag totalt har givit upp?!