Skönt att komma bort ett tag och skönt att vara hemma igen

Kryssningen var en välbehövlig avkoppling vi åt och badade, typ. Birka är en riktig pankisbåt, vilket jag i och för sig redan visste men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så sjukt många pankisar och så få icke pankisar. Jag höll till och med på att få gå som under 15 år när vi skulle äta frukost, då måste man väl ha lite fel på synen tycker jag… Okej att jag får visa leg på systemet men att tro att jag är under 15 det var kanske att dra det lite väl långt. Vi åkte ju inte på kryssningen för att träffa folk så det var faktiskt ganska skönt att komma iväg. Vi badade både på kvällen när vi kom och dagen efter så gick vi till spat och tog massage och badade i de poolerna. Det var mycket skönt. Jag har märkt att jag inte tänker på Noa varje sekund av varje dag längre och det är lättare att inte tänka på honom när man inte är hemma. Det var nog även därför som det var så skönt att komma bort både när vi gifte oss och nu. Hemma så är det så mycket lättare att man kommer att tänka på honom och även om det på ett sätt känns hemskt att säga att det är skönt att inte tänka på honom hela tiden så är det fortfarande bra. Vi måste ju gå vidare med våra liv och bara för att jag inte tänker på honom varje sekund så betyder inte det att jag inte önskar att han vore här och jag är fortfarande övertygad om att våra liv skulle vara så mycket bättre om han vore här. Jag känner mig lugnar i kroppen och just nu är jag nog så redo jag någonsin kommer att kunna bli inför att bli gravid igen, jag tror och hoppas på att det ska funka nästa gång! Jag tror, lite som med jobbet, att jag inte kan komma så mycket längre i den här sorg processen utan att vara gravid igen, ha ett nytt liv som är på väg och ha något nytt att glädjas åt. Ett litet syskon till vår lilla älskling skulle ju vara så underbart…

Känslor, ångest och illamående

Känslorna spretar åt alla håll av alla möjliga anledningar. Den största känslan är saknaden efter Noa, den finns där och på något sätt så gör den känslan att jag ”mår bra” – jag får inte dåligt samvete för att jag inte tänker på honom. Den känslan är ganska stabil även om jag ibland känner den mer än annars. Nu när det återigen börjar ”närma sig” ett nytt inseminationsförsök så börjar jag få massa andra konstiga känslor som jag tror i grund och botten grundar sig i rädslan för att det inte ska funka. I går när jag gick upp, till exempel, så tänkte jag ”vill jag ha fler barn…” – men va fan, det vet jag ju att jag vill, det finns egentligen ingen tvekan i världen om just det. Men det är rädslan, vad skulle det annars vara, rädslan för att inte blir gravid, rädslan för att bli gravid men att nåt går fel, kanske även till en viss del rädslan för att bli gravid och allt går bra (vem har inte rädsla över att ha ansvar för någon annan persons liv?). Den sista rädslan kan jag i alla fall stå ut med för jag längtar så tills den dagen då jag kan skriva att ”Vår ängel Noa har blivit storebror…” – tänk den känslan, att få hålla i sin levande lilla bebis för fösta gången, få höra den skrika. Jag längtar så fruktansvärt mycket…

Igår kväll när jag och Petra hade gått och lagt oss för att sova så låg vi och pratade, som så många andra gånger, om Noa och syskon till Noa. Petra säger hela tiden ”snart…”, och vad vi hoppas att det är snart… I alla fall så räknade vi (eller jag) på hur många dagar man faktiskt är gravid, det är drygt 270 dagar om man går 40 veckor… Det är många dagar det… I en graviditet kan man ju i och för sig räkna bort de två (ungefär) först veckorna för man är ju egentligen inte gravid mellan mensen och ägglossningen, skulle vi nu få göra ett försök på denna cykel och jag skulle blir gravid så skulle det räknas som att jag var det nu, och det är jag ju inte… Så säg att man är gravid cirka 260 dagar om man får på beräknatdatum, det är fortfarande en jävla massa dagar… Fördelen är väl att nästa gång så vet jag att det inte blir fler än så många dagar i alla fall, jag hoppas att det blir några färre (dock inte för få)…

För att hoppa lite fram och tillbaka mellan olika saker så tycker jag det är skit jobbigt att de inte ringde från fertilitetsenheten igår, jag hatar verkligen att prata i telefon och då blir inte ångesten precis bättre av att man går och väntar på ett samtal. Petra ringde idag och bad dem ringa till henne istället men det visade sig dock att hon var på semester fram tills på onsdag (det känns som att det då borde betyda att vi i alla fall får samma donator och det är det jag är mest orolig för)… Nu kanske ångesten över att prata i telefon lägger sig lite fram tills på onsdag i alla fall, det känns som att det är lite dålig ordning där dock så de kanske ringer även mig trotts att det står att vi vill att de ska ringa till Petra istället…

Nu är det snart helg, vädret är pissdåligt, det är kallt och det regnar (riktigt midsommarväder en vecka för tidigt). En vecka till har gått och det är konstigt hur mycket ljusare livet har börjat bli igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här igen och jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Självklart så är det långtifrån en dans på rosor men jag ser ljuset ibland och kan även njuta av vädret och hur vackert det är ute. Jag har fortfarande jobbiga stunder och det är inte många dagar i veckan som jag inte gråter, saknaden efter Noa är så enorm och längtan efter att få hålla mitt eget levande barn är nästan lika enormt stor som saknaden efter Noa. Det var ju inte så här livet skulle bli… Älskade Noa med sin fina lilla landstinget-tröja på sig…

kuratorsamtal

Idag har vi varit hos kuratorn, jag har känt lite granna att det kanske inte ger så mycket att gå dit längre. Förut så var det som en liten trygghet att få komma dit men nu känns det lite gran som att jag kanske inte har behovet på samma sätt. Idag känns det dock som att det var väldigt bra att få komma dit, kanske är det för att man har kommit lite till en ny fas och kanske behöver jag lite hjälp för att komma vidare i denna fas. Risken blir ju annars att man kanske står och stampar lite på samma ställe. Hon gör att man ser vissa saker tydligare och får andra saker att kanske inte verka så jobbiga. Till exempel så pratade vi lite om att jag måste föröka ta mig ut och göra lite ”enklare” saker själv, typ som att gå till ICA nära och handla en liter mjölk och då kanske inte nödvändigtvis för att mjölken är slut utan mer för att faktiskt ta sig till affären och handla något. Vissa saker är så självklara när hon säger dem men man har ändå inte tänkt på det. Det är klart att jag inte behöver åka och storhandla själv bara för att jag ska ”lära mig” att vara bland människor igen. Sen pratade vi även om att jag ska börja jobba lite i juli igen och hur jag ser på det och även där kom hon med väldigt bra input. Dels har jag nog själv målat upp en läskigare bild av det hela än vad det kanske är men sen, och kanske framförallt, så är det nog inte rimligt att jag ska åka till jobbet och förvänta mig att jag ska jobba ett åttatimmarspass. Även om vi (jag och chefen) har pratat om att jag inte behöver jobba eller kan jobba så många timmar jag orkar så kan det vara bra om jag faktiskt redan innan bestämmer att jag inte ska jobba mer än typ fyra timmar, eller kanske ännu kortare, två timmar. Jag behöver även åka dit och hälsa på någon eller några gånger till innan jag börjar jobba. När jag var där sist så var det lite jobbigt och jag pratade aldrig med dem som jobbade. Kuratorn tyckte att det kunde vara en bra idé att åka dit när någon jobbar som jag känner mig ”trygg” med eller känner ganska bra och bara fika och det tror jag är en jätte bra idé. Som sagt vissa saker kan vara till synes självklara när man hör dem.

De senaste dagarna har jag tänkt så otroligt mycket på Noa, jag tänker i och för sig jämt på honom men det har ändå blivit mer på något sätt. Jag har saknat honom på ett nytt sätt, kanske man kan säga, ett sätt där det har blivit ännu påtagligare tankar på att han skulle vara här och hur det kanske skulle kunna vara om han vore här. Tänk om han ändå hade varit här…

Allt möjligt

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva idag, känner bara att jag behöver/vill skiva… Har fått dagen att gå genom att inte göra någonting men ändå hela tiden haft något att göra, eller ja… Har mest tagit det lugnt, kollat på TV, spelat lite TV-spel och sen var jag ute på en långpromenad med stavar. Riktigt muppigt, att gå med stavar det vill säga, men det är bra träning och jag behöver träna upp mig lite innan jag blir gravid igen. Kanske kan slippa lite av det fysiskt jobbiga då. Det känns som att det kommer att bli väldigt jobbigt psykiskt ändå, det är ju redan jobbigt psykiskt så kan ju tänka mig hur det kanske kan bli när jag blir gravid igen.

Är lite ”bekymrad” över min sjukskrivning och det icke pluggande som det förmodligen blir… Jag hade ju sett fram emot att plugga. Läkaren sker i alla fall på sjukintyget att det skulle vara bra rehab för mig att t.ex. plugga på distans så man vet aldrig, fk kanske går med på att jag kan studera som rehab. Jag tror inte att det skulle vara nåt dåligt och det verkade ju inte hon på fk tro heller. Löjliga regler de har, att man inte får plugga halvtid och gå på sjukpenning halvtid. Får se när jag får kontaktuppgifterna till min handläggare så jag kan ringa till henne (eller maila som jag föredrar).

När jag var ute och gick så tänkte jag på Noa och att det var meningen att jag skulle vara ute och gå med honom i barnvagnen och kanske ha lite picknick med mig och bara sätta mig vid Domarudden och ta det lugnt… Varför fick vi inte göra det? Tankarna gör mig inte bara ledsen längre, jag kan tänka sånna tankar utan att börja gråta, även om sorgen och saknade fortfarande finns där så djupt och hela tiden så går det bra att tänka på honom och vad vi skulle göra utan att börja gråta… Saknaden gör dock fotfarande sjukt ont men vissa dagar är mycket mer hanterbara än andra.

Har börjat göra ägglossningstest igen och hoppas på att det kommer snart (dock inte på lördag) så vi kan göra ett första försök nu. Jag hoppas så innerligt att jag blir gravid och att det går bra hela vägen enda tills bebisen blir vuxen och gammal… Jag vill ju så gärna ha ett levande, friskt barn…

Älskar dig Noa och ljuset lyser för dig i fönstret så du hittar hem till oss!

Fertilitetsbesök och försäkringskassan

Har haft en ganska bra dag i dag, fram tills för typ tjugo minuter sedan då de ringde från försäkringskassan och pratade om min sjukskrivning. Jag berättade mina planer på att plugga halvtid och vara sjukskriven på halvtid i sommar för henne och det gick tydligen inte, om man inte bara vill leva på studiemedel det vill säga för att vara sjukskriven samtidigt som man pluggar går inte för sig… Jävla konstigt system, det är tydligen bättre att jag sitter hemma och inte gör någonting alls än att jag försöker göra något som jag klarar av och då börjar må lite bättre. Jobba klarar jag inte av ännu, det vet jag, jag är fortfarande sjukt instabil och att då jobba i en reception är ganska uteslutet. Less blir man och jag som hade sett fram emot att gå den här kursen, den kändes lagom ”lätt”… Vet inte vad jag ska göra nu, det känns uteslutet att plugga på heltid eller plugga på halvtid och jobba halvtid… Muppar…

De lite roligare nyheterna är väl dock att vi som sagt var på fertilitetsmottagningen idag och träffade en läkare och allt såg bra ut så om jag får ägglossningen i slutet på veckan eller i början på nästa vecka så ska vi få göra ett försök igen. Tydligen så är det viktigt att mensen är jämn, det tyder tydligen på att man då har bra ägglossning. Ska börja testa nu på fredag så får vi väl se, lördagar har de ju tyvärr stängt så får väl hoppas att ägglossningen inte är då eftersom att man bara kan göra den första dagen det visar possetivt eller dagen efter.

Det är extremt många olika känslor i att försöka igen, det känns så där pirrigt bra som det kändes när vi gjorde det innan vi fick Noa samtidigt så känns det taskigt och orättvist mot Noa. Jag är inte helt säker på hur redo jag är heller, jag kan ju vara gravid om två veckor, är jag redo inför det? Kommer jag någonsin vara redo inför det? Det jag vet är att jag vill ha ett barn till, ett levande och friskt barn. Jag vill vara gravid igen men samtidigt är jag livrädd inför att bli det igen, all sorg, all oro och all lycka samtidigt. Jag tror dock att det kan hjälpa mig att komma framåt när jag blir gravid, bara hoppas att det går bra och inte gör att allt faller i bitar igen. Vissa dagar kommer självklart att vara ett helvete medan andra dagar säkerligen kommer att vara jätte bra men jag tror inte det spelar någon roll hur länge man skulle vänta oron skulle nog inte bli mindre med tiden för det…

Tänk om bara Noa hade varit här, vad mycket bättre det hade varit då!

Fertilitetsenheten har ringt

I fredags så hade vi fortfarande inte fått någon kallelse från fertilitetsenheten och Petra ringde för att ”pressa” dem lite (vi ville ju helst av allt ha en tid nu i slutet på maj så vi kanske kunde få göra första försöket nu på nästa ägglossning). De skulle ringa nu här på förmiddagen. Strax efter elva ringde det från dolt nummer på min telefon och jag tänkte att det var jobbigt att de ringde till mig istället för till Petra. Jag är ingen telefonpratar person och har extremt nära till alla mina känslor nu. Men allt var lugnt, vi fick en tid för återbesök i morgon! Så jävla nice, nu hoppas jag bara att det inte blir massa annat krongel utan att allt ser bra ut och att vi kanske kan få göra ett försök nu redan i månadsskiftet (om nu ägglossningen har kommit igång och jag får en då). Just nu känns i alla fall livet ganska bra och det var nästan att några tårar fälldes för att jag blev så glad. Kanske kan vi få ett syskon till Noa innan hans ettårsdag, skulle inte det vara helt underbarn?!
Jag vet att det självklart kommer att bli ett fortsatt jobbigt år men hoppet kom tillbaka lite till mig idag. Om jag nu lyckas bli gravid så tror jag att hopplösheten kan försvinna (så länge inget händer med nästa lilla liv). Nu är det bara hålla tummarna och hoppas på att allt går bra och att vi om ett år har en levande liten bebis som är frisk och mår bra.

Noa vi glömmer dig inte för det, vi älskar dig in i evigheten och vi kommer alltid att önska att du hade varit här hos oss!

Mer ångest

Jag har börjat få ångest igen, jag vet inte riktigt varför men jag tror att det har med alla tankar på framtiden att göra. Tanken på att Noa inte kommer att vara i den och tanken på svårigheterna som kommer, vare sig vi lyckas med att bli gravida igen eller inte så kommer ju framtiden att bli jobbig. Blir jag gravid så kommer ju nio månader av oro att hägra framför oss, samtidigt som man kommer att vara ledsen över det livet som aldrig blev med Noa. Men förhoppningsvis så kommer ändå lyckan över att vara gravid igen att väga över och framför allt så hoppas jag att den graviditetn slutar bättre än den här gjorde. Lite ångest är nog också för att jag tycker så synd om Noa, allt han inte fick uppleva, allt vi inte fick uppleva med honom. Ångesten är nog även en del saknad, saknade är så stor så jag vet nog inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag tänker konstant på honom och även när jag inte aktivt tänker på honom så känner jag hur det ligger och gnager där i bakgrunden. En del ångest beror nog också på att jag helt till fullo har insett att det inte kommer att spela någon roll om jag blir gravid igen, Noa kommer inte tillbaka och saknaden efter honom kommer inte att bli mindre eller försvinna. Jag har förstått det tidigare men vissa saker går bara inte att ta in. Jag undrar om man kommer att kunna känna samma lycka under nästa graviditet, den lyckan man kände när man för första gången fick se hans lilla hjärta, stort som en pixel, ticka där på skärmen när jag bara var i sjunde veckan. Eller det där lyckoruset man fick när man såg honom på det andra ”riktiga” ultraljudet. Kommer man våga känna lycka? Kommer man våga att känna trygghet i att man hör hans hjärta slå på mvc-besöken? Jag vet att jag ska tänka på nuet och ta en dag i taget, men det är svårt när nuet är så hämskt och saknaden efter Noa är så överväldigande. Hur ska jag kunna leva nu och ta en dag i taget när det enda jag vill är att vara mamma till ett friskt levande barn?! Om man på förväg kunde veta att jag skulle bli gravid igen och att det skulle gå bra så skulle allt kännas så mycket lättare men det kan man ju aldrig veta…

Ljusare?

Fick min mens nu igen och även denna gång blev jag glad, konstigt, eller kanske inte ändå…
Detta kan betyda att jag missade ägglossningen eftersom att jag började med stickorna på onsdagen för två veckor sedan och jag hade ju dessutom lite begränsad koll på hur de skulle användas… Hoppas vi bara för kallelsen snart och får komma till fertilitetsenheten, jag vill så gärna prova på nästa ägglossning (om jag nu hade en nu) den borde komma i början av juni, eller möjligen i slutet av maj… Frågan är dock om vi hinner få komma på möte hos fertilitetsenheten innan det så vi får göra ett försök redan så snart… Men jag vill j så gärna…

Jag saknar inte Noa ett dugg mindre men livet kanske i alla fall blev något lättare… Jag vill ju bara så gärna ha en egen lite bebis här… Noa vaka över oss och var vår lilla skyddsängel som hjälper oss att få ett litet syskon till dig… Du är en så stor del av mig fast du inte är här och jag önskar inget hellre än att du vore här hos oss…

förlossningen

Har börjat tänka mer och mer på förlossningen, eller tiden kring förlossningen. Det är inte det att den var lång och utdragen som jag tänker på utan alla fruktansvärda känslor man hade. Är nog mycket för att jag så gärna vill bli gravid igen och börjar känna mig väldigt redo inför syskon till Noa. Förlossningen skrämmer mig dock, eller snarare CTG, det var en sån fruktansvärd känsla när hon skulle sätta CTG och de inte hittade några hjärtslag. Tänk om det händer igen, hemska tanke. Man kanske kan få göra ett CTG en tid innan förlossningen när man vet att bebisen lever, kanske inte känns liks läskigt då när man väl ska göra det på själva förlossningen. Jag skulle nog även gärna besöka förlossningen snart igen och gärna det rummet vi var i, undrar om det går att få göra. Rummet kanske är svårt om någon är där just då men ska nog prata med kuratorn om det i alla fall och se om hon kan ordna något.

I övrigt är dagen ganska bra, sov tre timmar mitt på dagen så känner mig både utvilad och faktiskt helt okej. Blev lite tårfylld när jag såg ett program på tv där programledaren sa till ett par att de skulle visualisera sig sin vakna bebis som skulle vaggas till söms… Tänk att få vagga sin bebis till söms…

Utflykt

Idag var vi i Uppsala en sväng, vi har sagt att vi ska försöka göra nåt varje vecka, komma bort lite och bara ”vara”. Det känns så konstigt, samtidigt som det känns som det alltid har varit så känns allt så himla förjävligt… Tror dock att det är bra att vi ”tvingar” oss ut lite, framförallt för min skull. Jag vill ju inte bli rädd för att lämna huset och det kanske är lite lättare att komma tillbaka till livet igen om man försöker göra något varje helg, som i vanliga fall skulle kunna anses vara ganska kul och trevligt. När vi var i Uppsala så sprang vi även på några gamla kompisar till mig, det blev lite stelt men jag kan förstå det. Dels var det säker 1½ år sedan vi sågs och sen är det nog inte så lätt att veta vad man ska säga eller hur man ska bete sig när sånt här har hänt. Tycker i alla fall att det var bra att de kom fram och sa hej och inte smög i väg.

Har fått en ”kontaktperson” via Spädbarnsfonden som jag har mailet med, de är också ett tjejpar som förlorade sin son drygt ett år tidigare än oss, på samma sätt som oss. De väntar nu ett litet syskon till deras son och det känns så bra. Det känns rättvist, annars när jag hör folk som får barn eller hör att folk är gravida så blir jag så avundsjuk och känner bara hur orättvist allt är. Det är inte orättvist att deras barn får leva, det är orättvist att Noa inte fick det.

Vet inte vad jag mer kan säga, det har gått ännu en vecka men jag vet inte om livet har blivit lättare för det. Saknaden efter Noa är fortfarande enorm och jag vill bara att han ska vara här.