Kategoriarkiv: fölossningen

Kommande förlossning

Var hos vår läkare igår (specialistmödravården) och pratade om resten av graviditeten i stora drag. Har nu legat vaken halva natten och tänkt på kommande förlossning, fick veta att jag får välja om jag vill föda ”vanligt” eller med hjälp av kejsarsnitt och jag vet verkligen inte vad jag vill. Nu är ju inte det här något jag behöver bestämma nu men jag är så rädd för att ta ”fel” beslut. Jag skulle verkligen vilja föda vaginalt och få uppleva den känslan igen fast då få en levande bebis på min mage. Men, och det är ett stort men, jag hade ju en enormt jobbig och lång förlossning och hade Noa levt så hade det blivit akut kejsarsnitt. Nu säger man ju att andra förlossningen är lättare men samtidigt så var det inte så för min mamma och hur förlossningar är är oftast ärftlig från mamman. Min mamma fick till och med planerat kejsarsnitt med min bror och detta i mitten på 80-talet när det var extremt svårt att få. Nu har det väl hänt ganska mycket från när jag och min syster föddes, i början på 80-talet, men det betyder ju inte att min förlossning kommer att bli lätt för det. Jag är inte så orolig för min egen del, klarade jag av att föda Noa och under de omständigheterna så klarar jag nog av att föda ett friskt levande barn. Men jag är så sjukt rädd för att det friska levande barnet ska dö under eller efter förlossningen… Tror det börjar bli dags för ett nytt besök hos kuratorn och kanske även ska prata lite med min mamma om hennes förlossningar, vem vet det kanske kan lugna.

Allt är bara jobbigt

Allt är jobbigt, jag saknar Noa så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Egentligen så saknar jag honom nog inte mer än andra dagar det är bara att det ibland blir så mycket mer påtagligt. Jag vill ju bara ha honom här, jag vill ha min bebis här, varför får jag inte ha honom här?

Sen har vi rädslan över framtiden, varför får jag ingen ägglossning? Kommer jag att lyckas bli gravid snart? Kommer jag lyckas bli gravid alls? Kommer graviditeten gå bra och vi får ett levande och friskt barn? Det är så mycket som gör att det är så jobbigt, därför känns det också som att jag saknar min lilla Noa lite extra mycket. Även om vi skulle lyckas med att bli gravida snart igen så är det ändå så långtid kvar tills jag får hålla i en liten levande bebis igen, en bebis som är vår… Jag vill bara ha Noa här, andandes, skrikandes, sovandes, levandes… Varför får han inte vara här min älskade lilla pojke?! Saknar honom så ofantligt mycket, jag vill bara hålla i min två månaders bebis…

Om jag vore religiös så skulle jag be varje dag om att jag skulle bli gravid snart igen och att den bebisen skulle komma ut levande och frisk, men jag är inte religiös så jag får bara hoppas att det blir så… Jag vill ju så gärna ha en liten bebis och eftersom att Noa inte fick stanna hos oss så hoppas jag att ett litet syskon till Noa snart är på väg och kan fylla vårt liv med lycka igen, för hur ska jag någonsin kunna bli lycklig om jag inte får ett levande barn?! Saknaden efter Noa kommer så klart inte att bli mindre men längtan efter en bebis är så otroligt mycket större nu än vad jag trodde var möjligt… Kan inte förstå att livet kan vara så orättvist att en person som jag som alltid velat ha barn får en död bebis medan andra personer blir gravida av misstag och sen inte tar hand om sina barn.. Vem är det rättvist emot, inte mot barnet och inte mot föräldrarna… Varför ska det behöva vara så här?!

Egentligen så tror jag väl att jag ska få ett barn till, finns ju egentligen ingen anledning att inte tro det, men paniken och ångesten byggs ändå på och tankarna om att det kanske inte blir så är så sjukt skrämmande och jag kan inte låta bli att tänka dem… Allt jag vill ha är en liten bebis, en levande, frisk liten bebis… Helst av allt så vill jag ju ha Noa men det vet jag ju att det inte går…

Saknar dig förevigt NOA!

förlossningen

Har börjat tänka mer och mer på förlossningen, eller tiden kring förlossningen. Det är inte det att den var lång och utdragen som jag tänker på utan alla fruktansvärda känslor man hade. Är nog mycket för att jag så gärna vill bli gravid igen och börjar känna mig väldigt redo inför syskon till Noa. Förlossningen skrämmer mig dock, eller snarare CTG, det var en sån fruktansvärd känsla när hon skulle sätta CTG och de inte hittade några hjärtslag. Tänk om det händer igen, hemska tanke. Man kanske kan få göra ett CTG en tid innan förlossningen när man vet att bebisen lever, kanske inte känns liks läskigt då när man väl ska göra det på själva förlossningen. Jag skulle nog även gärna besöka förlossningen snart igen och gärna det rummet vi var i, undrar om det går att få göra. Rummet kanske är svårt om någon är där just då men ska nog prata med kuratorn om det i alla fall och se om hon kan ordna något.

I övrigt är dagen ganska bra, sov tre timmar mitt på dagen så känner mig både utvilad och faktiskt helt okej. Blev lite tårfylld när jag såg ett program på tv där programledaren sa till ett par att de skulle visualisera sig sin vakna bebis som skulle vaggas till söms… Tänk att få vagga sin bebis till söms…

Genomgång av förlossningen

Idag var vi hos kuratorn och träffade även två av barnomorskorna från förlossningen, dels hon som var med när Noa faktiskt föddes men även hon som var med på kvällen innan. Vi gick igenom hela förloppet från dess att vi kom in tills dagen efter förlossningen. Jag visste att dagen innan Noa föddes var ett töcken men jag trodde faktiskt att jag hade mer koll på vad som hade hänt än vad jag faktiskt hade. Mycket av det de berättade hade jag inte något minne av alls, personer som hade varit inne som jag inte mins att jag träffat. Andra grejer, sånt som inte står i journalen, kommer jag ihåg. Som att en av barnmorskorna frågade hur de kunde hjälpa Petra men andra saker som inträffade runt samma tid är helt borta. Tiden för när saker faktiskt hände är även vädligt fel i början av dagen. Jag hade trott att de satt epudralen på natten men det var i självaverket tidigt på morgonen och första dosen fick jag vid elva medans jag hade trott att det var tidigt på morgonen… Tydligen hade det gått ganska bra i första skedet, fram tills att jag var helt öppen, efter det så hade det gått jätte segt och hade det varit en ”normal” förlossning så borde han ha kommit ut vid halvniotiden på kvällen istälet för halv tre på natten…
Vi fick med oss journalen hem så vi kunde kolla igenom den om vi ville (jag tror de frågade oss om vi ville ha den redan när vi lämnade förlossningen men att vi sa nej då). Vi får även ringa dem om vi har några frågor och det känns skönt, jag tror inte att det kommer några frågor men man vet ju aldrig. Kanske man har frågor nästa gång man är gravid och förlossningen börjar närma sig.

Petra grät lite när vi var hos kuratorn och pratade om när han hade kommit ut och Petra höll i honom. Det var väl som en återupplevelse av det som hade hänt, kanske den lyckan och förtvivlan som kom på en och samma gång. Det var tydligen betydligt längre tid emellan att han kom ut tills att jag faktiskt tittade på honom och höll honom för fösta gången än vad jag hade trott… Jag var ju helt slut efter förlossningen och behövde väl vila lite innan…

Vi pratade lite om det när vi kom hem, när han låt bredvid mig i sängen och hur det kommer att vara nästa gång, när vi förhoppningsvis får ett levande barn. Man kommer ju tycka att det är jätte häftigt att ha en liten bredvid sig som rör sig… Önskar bara så innerligt att även Noa hade gjort det… Jag saknar honom så mycket!!!