In till stan

Idag ska jag in till stan och fika med några vänner, ska bli väldigt kul att träffa dem, jag saknar dem. Det känns ibland så tomt att inte plugga på det sättet jag gjorde för ett år sedan, då var det en naturlig del av veckan att träffa sina vänner.
Jag ska in till stan, jag ska åka tuben och sedan sitta på ett fik och jag har inte Petra med mig. Det blir ett stort kliv idag och jag är både livrädd och ”förväntansfull”, jag hoppas att det går bra. Jag försöker stålsätta mig för alla bebisar och gravidmagar som jag kommer att se.
Jag hoppas att det går bra idag så jag vågar ta mig in till stan snart igen, så att rädslan för att vistas bland människor sakteliga går tillbaka till vad den var förut, hanterbar.
Det har väl även börjat julpyntas vilket inte direkt heller gör det lättare för vem vill fira jul när julen är till för de små och den lille som man har inte längre finns hos en?! Alla julpynt vi köpte förra året för att vi skulle få en liten bebis, en liten bebis som skulle fira julen med oss året efter. Hur ska jag kunna pynta mitt hus med pynt som köpter för en bebis skull, en bebis som är död?!
Kanske drar vi till fjällen över jul även om jag är tveksam till att det hjälper för inte försvinner julen för det. Jag vill bara gå i ide och vakna upp när julen och allt där till är borta men jag kan ju inte gömma mig för alla högtider bara för att Noa skulle ha varit med.

I går var vi på samtalsgrupp med Spädbarnsfonden och då sa en av de som håller i det att sorgeprocessen tar cirka 1½ år och det var lite komiskt för jag tänkte för bara några dagar sedan att det nog dröjer minst lika lång tid till (som den tiden som har gått, sju månader) innan man kommer att kunna känna sig lycklig igen eller kunna svara bra på frågan om hur man mår. Det är ju inte så att jag befinner mig i det stora svara hålet fortfarande men jag sörjer ju fortfarande djupt och jag saknar honom fortfarande enormt mycket. Jag tror inte att sorgen någonsin försvinner helt men jag tror att själva processen kommer att försvinna. Man kommer säkerligen ha stunder som är jobbiga även om 20 år men det kanske ändå kan vara bra för det betyder ju att barnet alltid är med en. Jag kan även känna en lycka av att jag fick Noa och även när jag tänker på honom så känner jag en lycka av att han finns i mitt liv, för det gör han även om han inte finns i mitt liv på det sättet som jag hade trott och önskat.

För det mesta så mår jag så mycket bättre…

Jag mår bättre nu, för det mesta mycket bättre, och har därför inte samma behov av att skriva längre. Det kommer förmodligen att komma dagar, stunder, kanske veckor där allt känns mycket jobbigare igen men jag har lärt mig lite att leva i nuet, till viss del i alla fall. Man kan ju inte bara leva i nuet för då skulle man ju inte ha någon framtid, för att få en framtid som man vill ha så måste man kämpa och planera, även om planerna inte alltid går som har tänkt sig. Det gäller att inte ge upp, det gäller att föröka se framåt, i den mån man klarar av det.
Bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag inte gråter eller blir ledsen över att Noa inte är här. Jag gråter oftast inte lika länge längre och ofta så mår jag bättre ganska mycket fortare igen. Självklart så önskar jag fortfarande med hela mitt väsen att vår lilla Noa skulle få vara här. Men livet måste gå vidare, vad har vi för val?!

Jag spelar en hel del TV-spel nu och jag tycker att det hjälper, man kopplar bort allt för en stund och koncentrerar sig på spelet. Det är ganska skönt.

På lördag ska vi ha fest, känns lite kaosartat just nu och inte alls speciellt välplanerat. Har så mycket kvar att fixa, stolar, bord, tallrikar, bestick, glas och maten. Det enda som egentligen är klart är drickat, det har vi i så stora mängder så hälften vore förmodligen nog.

Ångest, oro och lugn?

Positivt ägglossningstest i går, I GÅR! En söndag, varför? Jag som tror så mycket på denna gång, nu blir jag så orolig. Jag ringde i alla fall fertilitetsenehten och vi fick en tid idag 15.30, vilket jag tyckte var sjukt sent och frågade om de hade en tidigare tid. Vilket de inte hade, tror de klämde in mig för att jag hade positivt ägglossningstest igår, hon var nämligen iväg till labbet och kollade om det var okej. Jag var livrädd att hon skulle komma och säga att de hade för mycket att göra och det inte gick, som tur var så var det inte så. Kanske ska se det som ett tecken. Jag frågade henne för övrigt om det inte var för sent med tanke på att jag hade positivt ägglossningstest igår men hon sa att det inte var det, vilket lugnade mig en del. Jag ska lyssna lite på avslappningsskivan jag har idag och se om jag kanske kan lyckas slappna av lite, det har varit svårt de senaste dagarna. Spela lite tv-spel, Ratchet and Clank, ska jag också göra, det brukar hjälpa.

Har för övrigt en svärmor som ganska ofta säger saker innan hon hinner tänka efter. Igår var hon, svärfar och deras grannar över på besök. Min svärmor vill då att vi ska visa en bild på braskaminen vi har beställt och när hon tittar på den så frågar hon hur högt upp glaset sitter med tanke på eventuella kommande barn (Petras systers dotter brände sin hand ganska ordentligt på en braskamin när hon precis lärde sig stå). Jag trodde hon hade sagt fel och sa då lite skämtsamt vadå eventuella barn. Hon svarar då ja man vet ju aldrig vad som händer. Men tack för den, det är inte så att jag går varje dag och tänker och är rädd för att vi aldrig kommer att få uppleva att ha ett levande litet barn hos oss. Jag behöver verkligen inte någon annan som också påpekar det. För övrigt så tycker jag väldigt bra om min svärmor men ibland så önskar man att hon kanske tänkte lite innan hon pratade…

Nu ska jag bara hålla tummarna och hoppas på att det sätter sig ett litet ”frö” i min livmoder och att vi i maj nästa år har ett levande, friskt, litet syskon till vår lilla älsklig!

Noa, mamma och mamma kommer inte att sakna eller älska dig mindre när det kommer ett litet syskon till dig. Kärlek har jag hur mycket plats för som helst!
Älskar dig mer än vad jag någonsin trodde var möjligt, du finns för evigt i mammas hjärta och jag kommer alltid att önska att du fanns här hos oss!

Mens och känslokalla människor!

Jaha så igår så kom då mensen, lika oväntad som ovälkommen. Jag trodde verkligen att jag var gravid, det var så många symtom som jag hade (har) men ändå så kom den där jävla mensen… Jag hade väl hoppats på lite tur nu efter all skit som har hänt men inte då. Det är bara att hoppas på nästa gång då, om typ sex veckor, tungt… Jag tror dock på nästa gång, det har hela tiden känts som att det är då det ska fungera så nu bestämmer jag att det ska göra det!

Läste en ledar i DN i går som var skriven av spädbarnsfondes ordförande, Ingela Rådestad, och jag blev helt förskräckt över vissa kommentarer. Förstår verkligen inte hur folk kan tänka så. Många tyckte i stort sätt att det var lika bra att barnen dör i en ändå överbefolkad värld, mycket konstigt sätt att se på saken. Ja världen kanske är överbefolkad eller i alla fall på väg att bli det men för det så betyder det väl inte att ofödda barn ska dö. Tycket man verkligen så så kan man ju själv gå och dränka sig så är det ju en människa mindre i den så ”överbefolkade världen”. Självklart så kanske man ska sätta in även andra åtgärder i länder där många har tio barn men för det så är det väl inte rätt att ofödda barn ska dö, vad har man för människosyn när man skriver eller säger en sån sak. Skulle deras liv vara mer värt än ett ofött barns liv? Jag förstår inte hur de tänker. Jag kan ju i alla fall hoppas att de inte skaffar egna barn då om de anser att världen är överbefolkad och att det är lika bra att barn dör. I fattiga länder där man får väldigt många barn, förmodligen ganska ofrivilligt i många fall, kanske gratis preventivmedel skulle vara en väg att gå men det är inte vad denna ledare handlade om. Ett liv är ett liv! Bara för att en person inte har andats så betyder det inte att den personen är mindre värd, eller mindre älskad, än andra personer. Om de verkligen har de åsikterna så undrar jag om de inte skulle söka vård och hjälp om de själva blev svårt sjuka för om de inte dör så bidrar de till att världen forsätter att vara överbefolkad.
Fruktansvärda kommentarer var det i alla fall, skulle någon säga en sån sak till mig rakt ut så vet jag inte vad jag skulle göra. Kände bara att jag ville ge vissa personer som kommenterat ledaren en fet jävla käftsmäll… Idioter!

Mail med bebisbild

Idag fick Petra ett mail från en gammal arbetskamrat, en som hon inte har någon kontakt med alls, där han skickat en bild på sig och sin nyfödda bebis. Tycker att det är en väldigt konstig grej att göra. Varför skickar människan ett mail till någon som han inte kan ha haft kontakt med på flera år (var minst tre år sedan Petra slutade på den arbetsplatsen) och då ett mail på sig själv med sin bebis. Jag skulle nog i och för sig inte ens välja att skicka ut ett mail men skulle jag göra det så skulle jag ju inte välja alla på maillistan. Petra skickade i alla fall tillbaka och skrev typ ”Tack det var precis det jag ville se fyra månader efter att jag fått en död son”, människan kanske i alla fall fattar piken. Jag skulle aldrig ”våga” skicka ett sånt svar även om jag skulle velat föra det men jag tyckte det var skönt att Petra gjorde det. Näst gång kanske han tänker sig för innan han skickar iväg ett mail till personer som han inte ens träffar eller på något annat sätt har kontakt med. Vissa kanske kan tycka att svarte var hårt eller löjligt ”för hur skulle han kunna veta” men det är just det som är poängen, om man inte ens vet en sån sak om en person så är man nog inte tillräckligt nära vän för att man ska skicka ut en bild på sig själv och sin nyfödda bebis… När Noa föddes så skickade jag sms till de närmsta om vad som hade hänt och sen, några dagar senare, så la jag ut en statusrad på facebook om vad som hade hänt. Inte fan skickade jag ett mail till varenda jävel på min maillista…
Jag kan dock förstå att man inte vill lägga ut bilder på facebook, eller om man inte har facebook, men man kan väl då istället sortera vilka man väljer att skicka mailet till. Jag tycker att det är jobbigt att se folk som uppdaterar sina statusrader på facebook där de skriver att de fått bebis eller att de bara går och väntar men jag har då ändå ett val och kan slippa se uppdateringar från de personerna om jag så känner för det. Ett mail är lite svårare att värja sig emot, oftast så vet man ju inte vad man får se förens man öppnar det…

Försöker tänka positivt

Jag har fortfarande inte fått nåt positivt ägglossningstest (ska testa igen klockan 11 men tror inte att det heller kommer att vara positivt). Försöker tänka på fördelarna med att vänta två månader till, även om de är få så finns de ju ändå. Kroppen hinner återhämta sig ytterligare, även om jag känner mig återställd och pigg så skadar det säkert inte…Öööö, ja sen kom jag inte på några fler… Har jag inte ägglossning denna gång jag testar så hoppas jag att jag inte har det i morgon heller, men försöker som sagt vara så positiv som jag bara kan, det är ju trotts allt bröllop i morgon och jag vill inte vara ledsen hela dagen för att jag fick ägglossning då istället för idag. Det är ju trotts allt min syster som gifter sig och man vill ju inte vara party pooper på sin egen systers bröllop…

Ska träffa några kompisar idag, har egentligen inte så stor lust men jag tror att det blir bra bara jag kommer iväg. Jag gillar ju verkligen dessa vänner och jag tycker vi alltid har trevligt när vi ses även om det även har varit när man har pluggat. Jag är väl bara van i mitt inrutade liv men det är väl även det att jag mår lite (mycket) dåligt av det här med ägglossningen och då har man kanske inte jätte stor lust att träffa massa människor. Det är dock bra att skingra tankarna och komma iväg lite…

Denna jävla avundsjuka

Idag var vi på sommarfest hos Petras kusin med familj och ganska många av de som var där har barn och ganska små barn. Alla barn är friska (vilket självklart är jätte bra) och är helt underbara och det enda man vill är att Noa också hade varit där med oss. I alla fall så var en av tjejerna där gravid igen, vad jag förstod det som ganska ofrivilligt (inte så de inte ville ha barnet men ändå), och det enda jag kan känna är en fruktansvärd avundsjuka. De har redan en (levande) son och han är bara dryga året gammal, det känns bara så orättvist. Det är som sagt inte det att jag missunnar andra deras barn men det känns bara så tungt och orättvist att våran lilla Noa inte fick vara här medan andra har friska, fina och framförallt levande barn. När jag fick höra att den här tjejen var gravid så brast det, jag klarade inte av att höra det. På något sätt är det nästan värre när jag hör att andra är gravida än när jag ser andra barn. Viljan är så stor att få vara gravid igen och det är väl svårt att inte bli avundsjuk då, jag kunde i alla fall hålla mig så pass länge innan jag började gråta att jag kunde ta mig där ifrån. Dels vill jag inte gråta framför människor som jag inte direkt känner och sen kanske det inte är så kul om man gör det på en fest bara så där, det förstör stämningen lite. Självklart så hoppas jag att det går bra för dem men det känns lite jobbigt att de råkar bli gravida bara tillfället gavs medan jag själv måste gå till en klinik och hoppas på att det fungerar när jag väl är där för jag får ju inte hur många chanser på mig som helst. Jag hoppas dock att jag har lätt för att bli gravid för det finns så många som inte har det lätt att bli gravida och jag vet inte hur länge jag skulle klara av att inte bli gravid innan jag skulle bli tokig. Tanken på att inte få ett till, levande, barn nu är värre än tanken på att inte fått något barn alls var förut. Jag vet att jag tjatar men jag hoppas bara så innerligt att vi kan göra ett försök nu och att det funkar för det känns även som att det skulle vara lättare att höra om andras barnlycka om vi i alla fall väntade ett barn igen.

Livrädd

Nu börjar det närma sig igen och jag är rädd… Har nu fått min mens och har idag varit ledsen och haft ångest. Jag är så jävla rädd för att jag inte ska blir gravid, den största rädslan i detta nu är att jag aldrig kommer att få hålla min egna LEVANDE bebis… Jag vet att när jag blir gravid så kommer rädslan gå över till rädsla för att få missfall och sen rädsla för att bebisen ska dö och så vidare. Men egentligen så är väl ingen av dessa rädslor konstiga, vare sig man har varit med om det vi har varit med om eller inte. Jag är ju dessutom en person som konstant är orlolig för allt och inget. Till exempel så går jag fortfarande och nojjar över att vi inte ska få samma donator fast vår läkare på Danderyd har sagt att vi ska får det. Jag vet dock hur lätt det blir missförstånd och även om de har sagt det till henne så kanske det ändå blir nåt annat för nån har missuppfattat nåt annat… Varför kan jag inte bara lugna ner mig, varför ska jag tänka så mycket, analysera så mycket? Blir tokig på mig själva…

Jag har saknat lilla Noa idag också, det var därför jag var ledsen. Självklart saknar jag honom varje dag men ibland så greppar det tag om en så hårt och det känns som att någon åter igen är på det stora öppna såret man har. Det känns fortfarande som att det är en stor sten som ligger och skaver i bröstet på en men det känns oftast som att den inte skaver lika mycket längre.

Tänk om jag bara kunde bli gravid, en sak mindre att gå och vara nojjig över…

Var och hälsade på mina föräldrar i söndags, Petra var med. Det är väldigt jobbigt när man har varit med om en sån här sak och har en pappa som tror att han alltid har svar på allt och vet bäst i alla situationer. Han tyckte att vi skulle vänta tills vi mår bättre, tills vi mår så som vi kommer att göra resten av livet… Hur man mår ändras ju konstant så jag vet inte riktigt när han tycker att det skulle vara… Vi orkade inte ta någon diskussion men ibland så önskar man att han kanske kunde inse att han faktiskt inte har svar på allt och vet hur allt är. Petra hade lust att säga till honom att han inte har varit med om det här så han har ingen aning om hur vi känner… Pappa försöker även hela tiden byta ämne om ämnet blir Noa, vilket känns jobbigt, ska det alltid vara så? Ska jag inte kunna tala om min förstfödda son med mina föräldrar? Jag vet inte om jag gillar den här sidan jag ser av dem (framförallt pappa) som jag ser nu…

Igår var jag även förbi jobbet och fikade lite, syrran jobbade och en annan kollega som jag känner väl. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem, konstigt att man kan bli trött av bara en sån sak…

Stark

Folk säger att jag är stark men jag känner mig svag
Folk säger att jag är stark med vad har jag för val?
Folk säger att jag är stark men de ser inte mina tårar rinna
Folk säger att jag är stark men de vet inte hur varje dag är en kamp
Folk säger att jag är stark men jag känner mig svag

Farmor

Min farmor ringde här om dagen och jag kan inte riktigt släppa det… Jag tycker väldigt mycket om min farmor, i vanliga fall, problemet är bara att hon är extremt självupptagen och försöker få folk att komma och hälsa på genom att ge personen ifråga dåligt samvete.
I alla fall så ringde hon här om dagen och påpekade att hon fyller år på söndag (som om jag inte visste det) och ville att jag skulle komma för att hon längtade efter mig. Än så länge är det väl helt okej, man kan ju inte klaga när folk säger att de längtar efter en det är väl alltid kul att höra. Sen börjar hon snacka om att det är mors dag då (vilket det tydligen inte ens är) och att hennes söner inte kommer och hälsar på… Nähä, vad ska jag gör åt det? Dessutom är två av hennes söner ganska bra på att hälsa på, vilket hon typ fem sekunder senare påpekar… Vet inte varför hon tog upp det… Men i alla fall för att hon fyller år och det är mors dag (ja fast nu är det ju inte det) så vill hon att jag ska komma och hälsa på henne och baka en tårta. Jag säger att jag inte vet för jag mår inte så bra, vilket hon inte verkar förstå förens jag säger varför (vet fortfarande inte om hon förstår). Hon säger i alla fall att hon inte kan tänka sig något värre än att förlora ett barn (och ändå förstår hon inte?!). När jag har sagt det så fortsätter hon med sin ge dåligt samvete metod och säger att det inte kommer att komma någon och hälsa på henne när hon fyller år och att det därför skulle vara så kul om vi (jag och Petra) ville komma.
Dagen efter detta så mailar min syster, som förmodligen har fått ett liknande samtal, och säger att hon ska till farmor och att farmor vill att jag ska komma. Tydligen så kommer även några av kusinerna och kanske även min farbror… (Värst vad mycket folk det blev helt plötsligt, bara från en dag till en annan)…
Mådde dåligt bara av att prata med henne i fem minuter, hur troligt är det då att jag orkar åka dit och gratta henne? Förstår inte varför allt bara ska handla om henne hela tiden, inte en sekund har lagts åt att prata om Noa, så fort man ens snuddar vid ämnet så byter hon ämne fort som fan… Hon sa, första gången jag pratade med henne efter det som hände, att hon tyckte det var hemskt. Det är typ allt. Sen snackar hon om att hon har jobbigt att andas och allt det vanliga ”martyr” gnället… Hon har alltid varit så, jag var i Thailand i nästan fyra månader, när jag kom hem och skulle berätta om det så gjorde jag väl det i två minuter tills hon tog över och berättade vad som hade hänt henne (vilket inte var mer än det vanliga). Självklart kan jag lyssna på henne när hon berättar om sitt men nu handlar faktiskt inte allt om henne, jag mår skitdåligt för jag har förlorat min son och det enda hon kan prata om är hur synd det är om henne för ingen vill fira hennes födelsedag eller mors dag (men det är ju en jäval massa folk som ska göra det). I vanliga fall kan jag ta det och jag tycker väldigt mycket om min farmor och jag förstår att man måste vara lite ego för att orka leva livet ibland (men jag vill verkligen betona ibland). Det värsta i det hela är att trotts att jag vet hur hon är så får jag dåligt samvete för att jag inte åker dit och hälsar på henne, men jag orkar verkligen inte det just nu. Jag klarar inte av när människor bara sitter och gnäller om sina problem, som för mig just nu ses som extremt banala, utan att de ens kan lyssna på mig eller ens prata om min son. Det går bara inte.
Jag lyssnar gärna på folks vardagsproblem, men inte bara det och inte mycket sånt, det blir för mycket och för intensivt… Jag orkar inte, det är världsliga saker, det är ingenting i jämförelse och just nu så orkar jag inte höra andras gnäll om och om igen… Så farmor få nog klara sig utan mig ett tag till, när jag mår bättre så tar jag nog en tur ensam till Uppsala så bara hon och jag kan träffas då kanske hon ”vågar” prata lite om Noa… Han är så viktig för mig och det är även min farmor och därför vill jag att hon ska ”våga” prata om honom med mig…