För det mesta så mår jag så mycket bättre…

Jag mår bättre nu, för det mesta mycket bättre, och har därför inte samma behov av att skriva längre. Det kommer förmodligen att komma dagar, stunder, kanske veckor där allt känns mycket jobbigare igen men jag har lärt mig lite att leva i nuet, till viss del i alla fall. Man kan ju inte bara leva i nuet för då skulle man ju inte ha någon framtid, för att få en framtid som man vill ha så måste man kämpa och planera, även om planerna inte alltid går som har tänkt sig. Det gäller att inte ge upp, det gäller att föröka se framåt, i den mån man klarar av det.
Bara för att jag mår bättre så betyder inte det att jag inte gråter eller blir ledsen över att Noa inte är här. Jag gråter oftast inte lika länge längre och ofta så mår jag bättre ganska mycket fortare igen. Självklart så önskar jag fortfarande med hela mitt väsen att vår lilla Noa skulle få vara här. Men livet måste gå vidare, vad har vi för val?!

Jag spelar en hel del TV-spel nu och jag tycker att det hjälper, man kopplar bort allt för en stund och koncentrerar sig på spelet. Det är ganska skönt.

På lördag ska vi ha fest, känns lite kaosartat just nu och inte alls speciellt välplanerat. Har så mycket kvar att fixa, stolar, bord, tallrikar, bestick, glas och maten. Det enda som egentligen är klart är drickat, det har vi i så stora mängder så hälften vore förmodligen nog.

Då har man tagit sig en fru

I lördags gifte jag mig och jag kunde känna lycka för första gången på fem månader och det var en så befriande känsla och även om den bara varade en stund så gjorde den verkligen det som jag hoppades att den skulle göra. Den gjorde att jag börjar se saker lite anorlunda igen, livet handlar inte längre bara om Noas död och saknaden efter honom eller att få ett syskon till honom. Även om det fortfarande är det primära i livet, att få ett syskon till vår älskling, så kan jag börja tänka på hur resten av livet ska se ut. När jag ska bli klar med skolan, hur jag ska göra med jobbet och så vidare. Det är ju fortfarande svårt att göra exakta planer men jag känner ändå vilja att plugga och bli klar med utbildningen och så småningom få ett arbete som jag vill ha.

Jag började även jobba i tisdags och även det kändes skönt, det var nog faktiskt alldeles lagom att börja jobba nu, jag behöver göra något annat, komma ut bland folk. Det känns fortfarande läskigt och väldigt ”främmande” att behöva stå i receptionen ensam men förhoppningsvis så behöver jag inte göra det på ett tag utan kan gå några fler pass där vi är två och sen kanske mjukstarta lite med eftermiddagspass. Det var nog dessutom väldigt bra för mig att börja med två pass, jag tror att det hade blivit jobbigt om jag även hade jobbat idag. Kände i morse att det var tungt och trodde att den här dagen skulle bli en väldigt jobbig dag.

En fruktansvärt jobbig dag

I dag är det en sån där extremt jobbig dag, jag kände redan igår att det var på gång. Jag vet inte om det är för att det idag har gått fem månader sedan vi fick det värsta beskedet man kan tänka sig eller om det bara är skitjobbigt ändå.
Jag gick ut och tog en promenad när jag gick upp, dels för att jag måste börjar röra mig mer men också för att det brukar få mig att må bättre. Men inte idag, idag hjälpte det inte alls, blev kanske till och med värre. Fick en sån ångestattack när jag kom hem trodde jag skulle spy och den där panikångestkänslan kom. Allt känns verkligen bara skit, jag saknar min lilla kille så fruktansvärt mycket, vet inte vart jag ska ta vägen. Rädslan över att inte kunna bli gravid igen är så fruktansvärt stor. Tänk om jag i alla fall kunde få vara gravid, även om det kommer att vara fruktansvärt jobbigt så kanske det kan ta mig ur det här svarta hålet som jag åter har hamnat i. Den enda lilla ljuspunkt i tillvaron är Petra, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara livet utan henne, framförallt de dagar då livet bara känns som något fruktansvärt tungt som man måste ta sig igenom. Jag är så rädd för att jag verkligen har hamnat i en depression nu, jag gråter så mycket igen och jag känner verkligen ingen lust till någonting. Jag undrar om det är rätt tidpunkt att gifta sig på men samtidigt så är det även det enda som jag känner någon lycka över just nu, jag vill ju verkligen leva mitt liv med Petra och jag har ju längtat efter denna dag så länge nu och även om dagen kanske inte blir som den blivit annars så känns det ändå rätt att göra det. Ingenting i livet kommer att vara som det hade varit om lilla Noa hade fått vara här med oss…

Jag känner mig inte som mig själv längre, jag känner mig som ett skal av den jag var där innehållet har bytts ut mot en enorm tomhet, jag känner bara en sån enorm tomhet. Varför ska det behöva vara så här?! Varför kunde vår lilla plutt inte fått komma ut på tid då hade han nog varit här idag, livet är bara så jävla brutalt orättvist…

Bröllop

Igår gifte sig min syster med sin sambo och det var en ordentlig (och påkostad) fest. Det var faktiskt riktigt kul och trevligt och det känns som att de verkligen fick ett bra bröllop. Det var ett par som hade en bebis med sig, som var tre månader (typiskt) och killen satt mitt emot mig och när hans tjej kom över med deras dotter till honom så blev det jobbigt och jag var tvungen att gå där ifrån. Trodde inte att det skulle vara så jobbigt med bebisar, jag hade ju sett bebisen innan även om jag inte var framme vid den och hälsade på dem när de höll i bebisen, men ändå… Det var lite som när vi kollade på Vänner här om dagen och i andra avsnittet görs ett ultraljud, jag visste att ultraljudet skulle komma, men tänkte inte på att man även skulle höra ljudet av hjärtslag, det där jätte bekanta ljudet som man fick höra varje gång man var hos barnmorskan och det som bekräftade att han fortfarande levde. Var mycket jobbigt…

I alla fall så var bröllopet mycket fint och det var kul att gå på ett lite traditionellt bröllop (de gifte sig inte i kyrkan men festen var väldigt så traditionsenlig). Hoppas de blir lyckliga och att de var nöjda med bröllopet, det är ju det som är det viktigaste… Det var ju bara synd att lilla Noa inte fick vara med på sin mosters bröllop…

Har för övrigt fortfarande inte fått ett positivt ägglossningstest men hoppas på att få det i eftermiddag eller i morgonbitti, kommer annars bli lite nervös…

Fortfarande ingen ägglossning

Jag har fortfarande inte fått min ägglossning, jag var så himla inställd på att jag skulle få den idag eller igår eftermiddag så jag hade intalat mig själv att det var bättre att det blev så. När jag stod och väntade på resultatet av mitt ägglossningstest så fick jag intala mig att det går nu också… Kroppen känns ju helt återställd så jag ser inte varför det inte skulle kunna fungera nu så jag håller bara tummarna för att ägglossningen kommer i morgon eller helst på måndag och att det sen fungerar… Det var i alla fall skönt att det var negativt i morse, nåt som går vår väg… Tänk att man kan bli så glad av så naturliga saker…

I går så träffade jag några kompisar och precis som jag trodde så var det trevligt och jag ångrar inte alls att jag åkte. Var så skönt att träffa dem, de är så lätta att umgås och prata med och det är skönt… Var dock sjuka bilköer, när det är lite bilar så är det mycket vägarbeten och köerna blir lika jävliga som alla andra månader på året (kanske till och med lite jävligare stundvis)…

Nu ska jag peppa mig inför systers bröllop och hoppas på att det blir trevligt och att jag får kul. Känns lite jobbigt att vår lilla snutt inte fick vara med, jag visste ju redan innan han föddes att de skulle gifta sig då och att han skulle vara med…

Försöker tänka positivt

Jag har fortfarande inte fått nåt positivt ägglossningstest (ska testa igen klockan 11 men tror inte att det heller kommer att vara positivt). Försöker tänka på fördelarna med att vänta två månader till, även om de är få så finns de ju ändå. Kroppen hinner återhämta sig ytterligare, även om jag känner mig återställd och pigg så skadar det säkert inte…Öööö, ja sen kom jag inte på några fler… Har jag inte ägglossning denna gång jag testar så hoppas jag att jag inte har det i morgon heller, men försöker som sagt vara så positiv som jag bara kan, det är ju trotts allt bröllop i morgon och jag vill inte vara ledsen hela dagen för att jag fick ägglossning då istället för idag. Det är ju trotts allt min syster som gifter sig och man vill ju inte vara party pooper på sin egen systers bröllop…

Ska träffa några kompisar idag, har egentligen inte så stor lust men jag tror att det blir bra bara jag kommer iväg. Jag gillar ju verkligen dessa vänner och jag tycker vi alltid har trevligt när vi ses även om det även har varit när man har pluggat. Jag är väl bara van i mitt inrutade liv men det är väl även det att jag mår lite (mycket) dåligt av det här med ägglossningen och då har man kanske inte jätte stor lust att träffa massa människor. Det är dock bra att skingra tankarna och komma iväg lite…

Denna jävla avundsjuka

Idag var vi på sommarfest hos Petras kusin med familj och ganska många av de som var där har barn och ganska små barn. Alla barn är friska (vilket självklart är jätte bra) och är helt underbara och det enda man vill är att Noa också hade varit där med oss. I alla fall så var en av tjejerna där gravid igen, vad jag förstod det som ganska ofrivilligt (inte så de inte ville ha barnet men ändå), och det enda jag kan känna är en fruktansvärd avundsjuka. De har redan en (levande) son och han är bara dryga året gammal, det känns bara så orättvist. Det är som sagt inte det att jag missunnar andra deras barn men det känns bara så tungt och orättvist att våran lilla Noa inte fick vara här medan andra har friska, fina och framförallt levande barn. När jag fick höra att den här tjejen var gravid så brast det, jag klarade inte av att höra det. På något sätt är det nästan värre när jag hör att andra är gravida än när jag ser andra barn. Viljan är så stor att få vara gravid igen och det är väl svårt att inte bli avundsjuk då, jag kunde i alla fall hålla mig så pass länge innan jag började gråta att jag kunde ta mig där ifrån. Dels vill jag inte gråta framför människor som jag inte direkt känner och sen kanske det inte är så kul om man gör det på en fest bara så där, det förstör stämningen lite. Självklart så hoppas jag att det går bra för dem men det känns lite jobbigt att de råkar bli gravida bara tillfället gavs medan jag själv måste gå till en klinik och hoppas på att det fungerar när jag väl är där för jag får ju inte hur många chanser på mig som helst. Jag hoppas dock att jag har lätt för att bli gravid för det finns så många som inte har det lätt att bli gravida och jag vet inte hur länge jag skulle klara av att inte bli gravid innan jag skulle bli tokig. Tanken på att inte få ett till, levande, barn nu är värre än tanken på att inte fått något barn alls var förut. Jag vet att jag tjatar men jag hoppas bara så innerligt att vi kan göra ett försök nu och att det funkar för det känns även som att det skulle vara lättare att höra om andras barnlycka om vi i alla fall väntade ett barn igen.

Mors dag

Som titeln antyder så är det mors dag idag, inte en dag som någonsin har betytt så mycket i min familj. Oftast slängs ett sms iväg för att gratta mamma på mors dag men aldrig mer än så. Egentligen så är det väl inget att känna nån mer sorg över än andra dagar för hade Noa levt så hade nog dagen inte firats mer än någon annan dag. Jag bara saknar lilla Noa lite extra mycket idag (och igår) om det ens är möjligt. Varje dag utan vår lilla Noa känns så tom och när man ser alla andra fina små barn så känns allt bara så orättvist. Varför fick inte vi behålla vårt fina lilla barn?

Kanske även kan säga att gårdagens ettårskalas gick över förväntan, de riktigt små barnen såg vi inte så mycket av och barn är ganska avväpnande så dagen förflöt ganska bra. Var lite extra tungt på kvällen dock och orättvisan kändes så tung, jag vill ju inget annat än att ha min lilla pojke här hos mig. Känna hur hans varama kropp ligger och vilar på min. Hålla hans små händer och fötter och bara njuta av varje andetag han tar… Varför får jag inte uppleva det med min lilla son? Jag hoppas så innerligt att jag snart får uppleva det med ett syskon till Noa. Jag väntar fortfarande på ägglossning och hoppas jag får det väldigt snart (vilket jag borde få) och sen att jag blir gravid och att det verkligen går bra hela vägen. Tänk den dagen man kan få hålla i sitt eget levande lilla barn och bara känna den enorma lyckan. Även om sorgen över Noa kommer att vara där så kommer lyckan ändå att finnas där också och jag vill så gärna känna lycka igen, även om lyckan kanske aldrig kan bli vad den tidigare har varit så hoppas jag verkligen att jag någon gång snart får känna lyckan över att hålla mitt egna levande barn i famnen ett barn som är friskt och mår bra och som lever i många år och blir gammal och får egna barn och barnbarn… Jag längtar så efter den dagen…

Jag älskar min lilla Noa och jag saknar honom så mycket som jag aldrig trodde var möjligt. Jag vill bara ha honom här och älska honom för evigt!

Barnkalas

Imorgon ska vi på kalas, ettårskalas. Petras kusins son (Noas syssling) fyller ett år. Det känns lite läskigt, inte för att jag har fobier för kalas utan för att det kommer att vara barn där, små barn, nästan lika små som Noa skulle ha varit. Jag vet inte alls hur det kommer att gå och hur jag kommer att må men det känns lite jobbigt samtidigt som jag ser fram emot det. Det är väl possitivt att jag ser fram emot nåt för det måste ju betyda att jag faktiskt börjar må lite bättre igen. Får väl se om jag får ett jätte bakslag efter morgondagen eller om det ger mig en knuff framåt. Jag hoppas i alla fall att det inte blir allt för jobbigt, det gick ju ganska bra förra helgen när vi träffade en höggravid tjej så kanske går bra när man träffar bebisar också… Avundsjukan kommer ju inte att försvinna för det, vi skulle ju ha våran lilla Noa med oss. Han skulle ju vara med på sin sysslings första födelsedag. Vår lilla plutt…