Försöker njuta

Det börjar bli lättare nu med Elliott, inte för att han har blivit lättare utan snarare för att jag har insett att jag har en lite gnällig och ”krävande” bebis. Nu är det ju långt ifrån jämt som han är gnällig och krävande men det är väldigt svårt att få någonting gjort när man är ensam med honom. Att ens få starta datorn är en riktig lyx (framförallt om man är nörd som jag är;)).

Ringde till BVC idag (igen) då Elliott bajsar ”grönt” och pratade då även lite om amningen. Elliott ammar väldigt ofta på dagtid och är ganska jobbig när han ammar. BVC-sköterskan tyckte därför att jag skulle försöka förskjuta amningen med en kvart (de gånger som det går och när amningen är tät) för att kanske få honom att bara amma var tredje timme istället för varannan (som är maxtiden på dagtid mellan amningarna). Det är jätte mysigt att amma så jag vill absolut inte sluta med det men när han håller på och tramsar så får jag så ont av att han ammar och det kan ibland vara sjukt frustrerande när han ska amma hela tiden och vissa perioder kan han hålla på i 20 minuter också…

Jag måste dock säga att det ändå är helt underbart att få sitta här med en levande liten kille i knät som fascinerat tittar på datorskärmen (kanske har vi en liten nörd till här…) när jag skriver. Det är underbart att se hur han utvecklas och att han upptäcker nya saker varje dag. Han är inne i en period nu då han gärna ska stå när man har honom i knät, sitta är inte så kul längre. Han ska gärna vara med och pilla på min telefon också vilket är jätte sött.

Nu är det någon i mitt knä som har ledsnat så nu ska jag underhålla en tremånaders… Vet fortfarande inte riktigt hur man gör det dock…

Jag försöker njuta av att äntligen vara förälder till ett levande barn och oftast går det faktiskt ganska bra…

Aldrig något slut…

I måndags var vi på återbesök med Elliott på Neo, Danderyds sjukhus, och vi träffade då också en sjukgymnast. Först lät det som att de hade ”rutinåterbesök” vid tre månader ett år och två år sen när vi var klara så ville sjukgymnasten träffa oss igen redan om tre veckor och det känns som de var lite vaga i att säga varför. Elliott var ju inte på sitt bästa humör men det känns  fortfarande jobbigt att de inte är nöjda med det de såg och jag vet inte varför. Jag har ingen annan bebis som jag kan jämföra med, för mig så är Elliott helt normal. Han är lite gnällig och ”krävande” men alla bebisar är ju olika. Att jag lyckas sätt mig och skriva ett blogginlägg när jag är ensam hemma med Elliott är till exempel ett extremt undantag men som sagt det är väl inte något konstigt. Cirka en timme efter att vi lämnat sjukhuset ringer läkaren och säger att Elliott ska på hörseltest, vilket kändes väldigt överflödigt med tanke på att vi inte märkt att han skulle ha dålig hörsel och han klarade hörseltestet på BB utan anmärkning. Idag kom kallelsen och det visar sig att hörseltestet var ganska mycket mer avancerat än vad vi trott och oron kommer tillbaka för att det är något värre än vad vi trott (eller vi tror väl att det egentligen inte är något fel alls på honom). Jag ringer Petra som också blir orolig och hon ringer upp Neo och har precis pratat med honom (medan jag skrivit på detta inlägg) och det är tydligen inte så allvarligt som det låter, de är tydligen inte alls ovanligt att barn med samma ”fel” som Elliott blir skickade på dessa mer avancerade hörseltest för att man inte ska missa en hörselskada. De mesta funktionshinder de hittar i den här åldern är lättare att åtgärda än om man hittar dem vid en senare ålder och vissa funktionshinder kan man säkert helt ”få bort” om man hittar dem tidigt.

Vår läkare (som vi träffat, bland annat, under graviditeten) och även kirurgen som vi träffat på Astrid Lindgrens sjukhus i Solna har sagt att de är sjukt noggranna när det gäller barn just bara för att det alltid är bättre att hitta saker när de är så här små än senare. Det är ju även svårt när de är så här små då det är svårt att veta vad som är ”normalt” då alla utvecklas olika och det är väl även därför de vill komma upp allt extra noggrant. Det låter dock oftast som att de inte är så bekymrade men det är ju ändå lite motsägelsefullt när de säger en sak och sen ska vi ändå göra mer undersökningar.

Man släpper oron och sen varje gång man ska till läkare eller får veta att det blir fler besök som inte verkar varit planerade från början så blir man orolig även om det ofta ändå är bra besked. Det skulle dock vara skönt att slippa allt detta, alla oro och alla sjukhusbesök.

På måndag ska vi börja i en föräldragrupp och jag ser fram emot det, jag hoppas att man kommer att träffa lite andra ”vettiga” föräldrar som man kanske kan umgås lite med även sedan. Jag känner ju inte jätte mycket folk här och det skulle vara trevligt om man kunde få lite vänner att umgås med lite närmre och jag tror även det kan bli ganska tråkigt att sitta hemma hela vintern ensam med en bebis.

På måndag är det Noas 1 ½ årsdag då ska vi släppa iväg några lyktor (om vädret tillåter). Jag saknar honom nästan mer nu än förut, eller kanske på ett annat sätt, vilket jag inte trodde. Tror det på ett sätt beror på att man nu vet hur det är att ha ett levande barn det hade jag ju inte någon aning om längre. Kanske påminner Elliott om att det skulle vara en till pojke här… Kanske är det för att jag får dåligt samvete varje gång jag blir frustrerad och irriterad på Elliott när han bara skriker och jag inte får honom att sluta och tänker att jag borde bara vara tacksam för att vi fått en levande, frisk och underbar son. Självklart är jag också alla dessa saker men man måste väl ändå kunna vara irriterad och frustrerad ibland?!

Ensam med Elliott – igen

Petra är inne på sin tredje arbetsdag efter semestern och jag och Elliott är ensamma hemma igen. Det känns lite lättare denna gång, vi har lärt känna varandra lite bättre och det verkar funka att lägga Elliott ensam nu, han har tidigare bara sovit när han varit i någons famn vilket har gjort att man blivit extremt handikappad. Jag bävade inför att vara ensam hemma och bara sitta med en bebis i famnen hela dagarna. Det är ju extremt härligt att ha Elliott i famnen men man kan verkligen inte göra någonting annat än att sitta framför teven, bara att få äta är omöjligt.

Igår sov Elliott nästan hela dagen och sen gallskrek han i typ 20-25 minuter så jag blev lite orolig men efter att pratat med vårdguiden och nu i morse med BVC-sköterskan så känner jag mig lite lugnare. Kände mig lite löjlig när jag ringde vårdguiden och förklarade vad det var för fel på honom, han sover mycket och gallskrek… Jag fick dock ett väldigt bra bemötande och det gjorde mig lite lugnare. BVC-sköterskan sa att han kanske var lite sjuk och därför sov mycket men att om han inte blev bättre så skulle jag höra av mig igen eller åka till läkare. Skulle han gallskrika som han gjorde igår så tyckte hon att jag skulle uppsöka läkare. Det verkar som att han har väldigt ont i magen till och från men det är ändå jobbigt så det känns som att han blivit så mycket bättre av minifom och magdropparna han får.

Just nu ligger han här bredvid mig, nyvaken, och smackar med munnen, så söt han är. Ska nog ge honom lite mat nu innan han blir arg… Det är så underbart att äntligen få vara förälder till en levande liten bebis…

Börjat leva igen

Livet har kommit tillbaka igen efter att det de senaste två åren, nästan, har varit som i något väntläge. En väntan efter att få ett barn, ett levande barn. Trotts att vi har en liten bebis så känns det som att vi gjort mer saker de senaste veckorna för nöjes skull än vi gjort de senaste åren. Eller kanske är det bara jag som ser på allt vi gör lite annorlunda, jag gör inte saker bara för att göra dem, för att komma ut, jag gör dem för att jag vill.

Saknaden efter Noa är inte på något sätt mindre än den var tidigare, den är möjligen lite annorlunda, men lyckan kom tillbaka mer och mer under graviditeten med Elliott även om lyckan då överskuggades av oro. Nu när vi sitter här med en levande liten bebis, en bebis som verkar må som alla andra bebisar, så vågar jag mer ta till mig av lyckan. Vågar leva lite mer igen, vågar hoppas, vågar tro.

Jag saknar att jag inte har två pojkar här, att jag inte har en liten kille som springer runt och plaskar i en barnpool på vår tomt, som vill ha uppmärksamhet precis när lillebror ska ha mat, ja som gör allt annat som en ettåring gör. Jag saknar att inte få vara tvåbarnsförälder på samma sätt som de flesta andra tvåbarnsföräldrar får… Jag saknar vår älskade lilla ängel Noa…

Bild på lillebror

Jag vill, som ni kanske har märkt, hålla mig ganska anonym på bloggen men jag antar att det är fler som är nyfikna på lilla Elliott och lägger därför upp en bild från när han bara är några dagar gammal. Han är idag lite större, har något mer hår och är väldigt mycket mindre gul.

Elliott fyra dagar
Elliott fyra dagar ”gammal”

Personligen så tycker jag att han är väldigt lik Noa och vissa dagar så vill jag även kalla honom det. Svårt att se på bilder kanske men är är i alla fall Noas minnessida för er som vill jämföra.

Nu tänker jag även bli lite typisk stolt förälder och skryta med att Elliott vänt sig från mage till rygg, inte bara en gång utan två. Först tänkte jag att det nog bara var lite ”tur” men när han även gjorde det nu så är det nog en hel del vilja bakom det också. Han gillar helt enkelt inte att ligga på mage och ”träna”…

Skämmer tydligen bort vår bebis

Jag är av den uppfattningen att vill bebisen ha mat så får den mat, den förstår ju inte att man faktiskt kan vänta en stund utan att dö och den är för lite för att lära sig det redan nu. Jag tycker inte heller att man ska tvinga bebisen att ligga kvar i vagnen eller vart den nu ligger om den uppenbart visar att den vill ha sällskap och vara med. Tydligen är det inte alls lika självklart för andra. Folk som är av en annan generation verkar helt och hållet vara av uppfattningen av att vi skämmer bort honom, att vi ska låta honom skrika om han äter ofta för då somnar han. Petras pappa nämnde något om någon femminutersmetod och jag kan ju bara tänka mig vad det är och nej jag tänker inte låta min bebis gallskrika i fem minuter innan jag plockar upp honom eller ger honom mat. Det har hänt att han vaknar på natten och vill ha mat och jag gått på toa innan, för att jag måste, men längre än så tänker jag inte sträcka det… Redan nu har jag börjat märka att han ändå har lite mer tålamod när han blir hungrig, och tro det eller ej, detta utan att låta honom skrika i flera minuter innan jag ger honom mat. Han förstår helt enkelt att maten är på gång bara han får komma till mig… Vill tillägga att vi inte plockar upp honom bara för att han gör nåt litet ljud ifrån sig (för det gör han hela tiden) men märker vi att han vill ha mat eller sällskap så missunnar vi honom inte det.

Min mormor berättade att när hon var ung och fick min mamma då var det väldigt strikt med hur man skulle göra. Min mormor var ung (21 år eller nåt sånt) och ”vågade” väl inte göra vad hon själv kände var naturligt. Man skulle mata var fjärde timme så vaknade bebisen efter två timmar och ville ha mat så var det bara att lyssna på sin gallskrikande bebis tills det var dags (eller den somnade av utmattning). Bebisen skulle strikt äta en viss mängd också och de hade till och med en våg som de vägde min mamma på innan och efter hon hade ätit, hade hon ätit för lite så var det bara att försöka tvinga i henne mer (kan ju inte varit lätt). När min mormor och morfar sedan fick sin moster (sex år senare) så körde de på att ge henne när hon var hungrig och sket i vågen och det var (självklart) mycket bättre…

Jag tycker det är lite jobbigt när Elliott vill äta hela tiden, vilket han stundvis vill, ibland hinner man knappt sluta innan han ska äta igen. Att folk dessutom då ska kommentera det med att ”han kan skrika lite” eller att man skämmer bort honom gör ju inte saken bättre. Bebisar äter olika ofta och olika mycket, så är det bara. Jag hoppas självklart att han drar ner lite på antalet amningstillfällen för det är extremt jobbigt när han vill amma en gång i timmen som han gärna gör vissa tider på dygnet (ibland hela dagarna) men jag tänker inte låta bli att ge honom mat om han är hungrig.

Det har varit lite jobbigt med allt matande, framförallt i början då jag hade väldigt ont av bristningarna i underlivet, så Petra har flaskmatat honom av utpumpad bröstmjölk lite då och då. Fortsätter Elliott på detta sätt så kanske vi även börjar ge honom lite ersättning mellan amningarna för att helt enkelt underlätta för mig, för att jag känner att jag ska orka. Det kanske blir lite bättre ju mer man lär känna honom och man själv kan skilja på om han faktiskt är hungrig och inte ”bara” har ont i magen eller bara är lite snuttig (vilket ofta är fallet).

Tänk att jag har en liten enmånaders här

Idag är första dagen som jag och Elliott är hemma helt själva, Petra har börjat jobba. Det känns lite läskigt och konstigt, sist jag var ensam hemma så var jag just ensam med en liten bebis i magen som jag var sjukt orolig för. Nu har jag en liten bebis som ligger och sover i sin vagn som jag i och för sig fortfarande är sjukt orolig för men vilken förälder är inte orolig för sitt barn?

Jag har svårt att förstå att jag faktiskt har en levande liten enmånaders bebis här, det är så extremt ofattbart. Lika ofattbart är det att han har en död storebror. Igår låg jag med Elliott i famnen och kunde inte sluta gråta för över hur anorlunda livet kunde ha varit, tänk om Noa också varit här. Jag förstår nu än mer vad mycket man gått miste om, varje dag känns det som att någonting nytt händer. Tittar på foton från BB och inser hur mycket han har växt bara sedan dess, det är lite läskigt.

Jag får också lite dåligt samvete när jag önskar att Noa vore här för vore han här så skulle förmodligen inte Elliott vara det. Men samtidigt så kan man ju inte tänka så, helst av allt så skulle jag ju självklart ha dem båda här och jag önskar ju aldrig bort Elliott bara för att jag saknar Noa och vill att han också skulle få vara här…

Återbesök på neo

Idag hade vi återbesök på neonatalen på Danderyds sjukhus och alla prover som tagits på Elliott var negativa.

I förra inlägget så skrev jag inte så mycket om vad exakt som hände men i och med Elliotts andningsuppehåll så gjorde de en hel del rutin undersökningar och en av dem var ultraljud på hjärnan. Detta ultraljud visade att hålrummen i hjärnan var något stora och i början så kunde de inte säga ett skit vad det det betydde. De kunde inte säga om det är helt normalt (vilket det faktiskt ändå kan vara även om det inte är normalt…) eller om han skulle dö till följd av det så ni kanske förstår att det blev väldigt jobbigt just då. Jag hade precis lyckats ”släppa” det jobbiga i vad graviditeten innebar och så kom det där.

Jag fick tre panikångestanfall på kvällen och personalen på avdelningen insåg ganska snabbt att det var ohållbart att vi inte hade ett rum på avdelningen (jag och Petra låg fortfarande på BB-avdelningen då det inte fanns några lediga familjerum på neo). Det här var dessutom andra natten han låg på neo och både jag och Petra hade suttit hos Elliott hela natten innan så sömn var en riktig bristvara. När vi fick familjerummet så kändes det bättre även om Elliott fortfarande låg kvar i akutrummet med övervakning så var vi i alla fall i samma korridor och vi lyckades båda sova några timmar (de flaskmatade Elliott av min utpumpade mjölk en gång på natten också).

Dagen efter så fick Elliott sola då han låg precis på gränsen till för högt bilirubinvärde (när de senare under dagen tog ett nytt billi-prov så låg han över gränsen). Under dagen fick vi träffa andra läkare och de hade även då pratat med Astird Lindgrens ”huvudsjukhus” (den del vi låg på tillhör även Astrid Lingrens barnsjukhus). Vi fick lite mer klarhet i allt men de kunde ändå inte säga att det var ofarligt men de sa i stort sätt att han i alla fall inte kommer att dö eftersom att han ändå mådde ganska bra (bortsett från tröttheten som förmodligen kom från gulsoten). Vi blev då lite lugnare även om det självklart fortfarande var skit jobbigt, vi vet ju att man faktiskt kan förlora ett barn och hur fruktansvärt hemskt det är. Elliott fick sola i 14 timmar och efter solningen så märkte man på honom att han började bli piggare. Som en följd i ”utredeningen” av vad som var fel på Elliott så skulle de göra en MR (magnetröntgen) vilket vi hoppades på att få göra innan den veckan var slut, hade vi otur så kunde vi fått vänta till veckan där på. Eftersom att vi inte fick så mycket mer att gå på mer än att Elliott verkade må bra och bettedde sig som en helt normal bebis så kändes det jobbigt att bara vänta på att få göra MR, på torsdgen (nationladagen) fick vi dels veta att Elliott skulle få göra MR dagen där på och att han var så pass bra att han kunde flytta in till vårat rum (med övervak).

Även om man självklart ville få MR:en gjord så var det också jätte jobbigt att vänta på att få göra den och sen vänta på svaret för tänk om den visade något jätte fel. Svaret dröjde, vilket var ett gått tecken för då var det inget jätte allvarligt (jätte akut). Läkarna ringde och såg till så vi ändå fick ett ordentligt svar och svaret blev väl typ att hålrummen var lite stora men de ansåg inte att det var något jätte alarmerande och tyckte väl att det ändå var normalt. Vi var kvar under helgen och på måndagen så kollade experter på Astrid Lindgrens barnsjukhus på det och de tyckte att det kunde vara ett tecken på infektion.

Ett LP (lumbalpunktion, prov på ryggvätskan) skulle göras. Det var på det provet som de upptäckte att Elliott hade någon slags virusinfektion och i förebyggande syfte satt de in medicin mot herpesvirus då det är jätte farligt för nyfödda barn (tom dödligt). De kunde dock se att viruset var på väg tillbaka så de var väl egentligen inte jätte oroliga men just herpes är så väldigt farligt för bebisar så de vill helt enkelt inte ta några risker. När de satt in medicinen så sa de att om odlingen som skulle göras för att se om det var herpes var negativ så skulle vi få gå hem så länge Elliott fortsatte må så bra som han verkade må. Provsvaren kom på onsdagen och var negativa dock så tyckte de på Astrid Lindgrens inte att det var ”tillfrölitligt” så ett nytt LP skulle göras och en ny odling. Man såg att virusinfektionen fortfarande fanns kvar även om det verkade som att det var än mindre än tidigare vilket gjorde att de fortsatte med mdicineringen.

Vi fick nu börja gå hem mellan medicineringen vilket bara passade en gång per dygn och det på eftermiddagen, det var extremt skönt att få lämna sjukhuset och få komma hem efter drygt två veckor på sjukhuset. Jag tror även att Elliott märkte att vi tyckte det var skönt att få komma hem (eller bort för honom) för han blev lugnare och på sjukhuset märkte man att även han hade börjat tappa tålamodet på allt pillande.

Samanlagt gjordes tre LP men det sista behövde vi inte vänta på odlingen för då de som analyserar provet sa att om två odlingar visar negativt så är det negativt. Så precis tre veckor efter att vi åkt in (dagen innan igångsättning) så var vi äntligen hemma.

Nu kanske detta inlägg är väldigt rörigt men jag har en bebis här hemma som tar min tid och jag har skrivit inlägget under olika tillfällen…

Idag har det hunnit bli fredag och vi har träffat vår BVC-sköterska för fösta gången. Elliott verkar må som vilken bebis som helst, vilket även BVC-sköterskan kommenterade så just nu försöker vi bara att njuta av att äntligen få vara föräldrar till ett levande barn…

Elliott – Noas lillebror

Har mycket att skriva och vet väl inte riktigt vart jag ska börja men jag kan väl börja med det uppenbara, Mini har kommit i form av en lillebror och han har fått namnet Elliott och han lever!

Elliott föddes den sista maj klockan 0733 och mådde till en början bra. När vi var på BB så började han bli väldigt gul och vi var ”tvungna” att stanna kvar så de kunde ha koll på gulheten utifall att han skulle behöva sola. När Elliott var fyra dagar gammal så fick han andningsuppehåll. Han satt i mitt knä och vi koppmatade honom då han var trött, han betedde sig väldigt konstigt och liksom sjönk ihop eller vad man ska kalla det. Jag tog på honom (stimulerade honom) och han började skrika och var helt blå i ansiktet, detta upprepade sig en gång till och barnmorskan (som faktiskt var inne i rummet när detta hände) ringde neo-jouren som var snabbt på plats. Även om hon inte hittade något direkt uppenbart så fick vi komma ner till neonatalen ganska omgående och en massa tester gjordes. De fösta dagarna på neonatalen mådde han inte så bra men blev piggare och efter de fösta dagarna så har han inte uppvisat några tecken alls på att må dåligt, han beter sig som en helt vanlig bebis och vi fick komma hem igen i tisdags. Detta är extremt kortfattat just nu och jag tror att jag kommer att skriva mer om det senare då det är någonting jag nog behöver bearbeta lite. De första beskeden vi fick på neonatalen var inte bra och det kändes som att vi återigen skulle få lämna Danderyds sjukhus utan en bebis, det var fruktansvärt.

Nu har vi i alla fall kommit hem och han mår bra som det ser ut, det ska göra en del uppföljningar och vi ska bland annat göra en andningsregistrering under tre dygn för att se om han har någon ökad risk för apné (andningsuppehåll). Hur mycket uppföljning och exakt vad för uppföljning som ska göras kommer tiden att utvisa och mycket beror på hur han verkar må.

Det känns inte alls lika jobbig som det gjorde i början och mycket för att Elliott visar att han mår bra.