2-månader, värmerekord och tygblöjor

Det blir inte mycket skrivet här nu för tiden, att ha två små barn tar mycket tid och kraft. Jag undrar lite vad vi gjorde innan vi fick barn, man måste ju ha haft oändligt med tid då.

Lilla Dante har hunnit bli två månader och jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket som har hänt på tre år. För tre år sedan hade det precis hunnit gå fem månader sedan vår första lilla son föddes och den enda lilla ljusglimt som fanns var vårt bröllop. Nu tre år senare önskar man att man då visste att vi faktiskt skulle få två barn till – levande och att man skulle sitta och känna att livet faktiskt är ganska bra. Självklart saknas Noa och självklart skulle han ha varit en del av våra liv men trots att han inte är det så finns lyckan här. För självklart kan man bli lycklig även om man bär på en stor sorg man måste ”bara” bearbeta sorgen först.

Elliott är väldigt känslig just nu och då framförallt när det gäller Petra, som är hans favoritförälder sen ett år tillbaks (lite frustrerande). På semestern har han hängt efter henne som en svans och hon måste alltid följa med honom vart han än ska gå eller göra. Försöker jag göra något, vad som helst, så blir han tokig och det är bara mamma-Pittra som ska göra allt vilket så klart är sjuk frustrerande för både mig och Petra. Petra var lite less efter fyra veckor. Förra veckan började Petra jobba och Elliott på dagis igen och det gick så där. Elliott hade dessutom precis varit sjuk och det var svårt att veta om han var sjuk eller bara gnällig så det det blev bara två dagar på dagis förra veckan (vi har gått ifrån att kalla det förskola till dagis då det är enklast för Elliott). Igår när jag både lämnade och hämtade så blev det tårar så lite känsligt är det (inte för att det var jag som lämnade och hämtade utan för att det var jobbigt för honom). Så här i efterhand känns det inte helt smart att ha en vecka semester till nu (nästa vecka) när han börjat dagis igen men tanken var att vi skulle åka bort den veckan men det blir det inget med. Elliott skulle säkert få gå på dagis då och Petra skulle kunna spara semestern till senare fast samtidigt så har Elliott bara varit hemma fyra veckor i sommar så känns som att han kanske ska få vara hemma och ledig lite mer. Nästa sommar hoppas jag att vi kan ta lite mer semester, då är ju även Dante lite äldre och det blir därför enklare att åka bort. När de bara är några veckor så är det så mycket man ska tänka på. Värmen (som har varit otrolig denna sommar), solen, vinden, regnet, ja allt. Det är även därför vi inte åker någonstans nu. Jobbigt om man måste sitta inne för att det blåser hela tiden och så har man en tvååring som man ska roa vilket är mycket lättare att göra hemma.

Vi var på Kolmården två dagar och lyckades självklart pricka in värmerekordet för landet denna sommar 32 grader just när vi var där. Det gick faktiskt ganska bra men jag hängde mycket vid barnvagnen och Petra fick hänga med Elliott, det har blivit lite väl mycket så nu men jag tror det blir ganska naturligt när man ammar ett barn. Stor nackdel på Kolmården är att det är många ställen som man inte får ta med sig barnvagnen och har man då en bebis på bara några veckor så blir det lite krångel sen att vi dessutom hade en fullproppad vagn som vi inte ville ställa ifrån oss är en annan sak. Det var i alla fall skönt att få komma iväg lite även om det inte var så billigt. Bodde på vildmarkshotellet och då ingick inträde och frukost men 3500 är lite dyrt ändå (för barnen var det gratis så det där priset var för två vuxna). Men vi har inte åkt någonstans mer än just dit så då kan det ändå kännas okej. Nästa vecka när vi har semester igen tänkte vi försöka gå på Skansen, om vädret tillåter, annars blir det nog fjärilshuset och lite annat som man kan göra inomhus. Jag hoppas på en lite lagom varm vecka, utan för mycket blåst. Jag mår inte jättebra när det är runt 30 grader, jag älskar värmen men klarar inte riktigt av den. Jag blir illamående och snurrig vilket känns väldigt obehagligt framförallt eftersom att jag tidigare haft solsting. När man ammar och det är så otroligt varmt så känns det som att man kan dricka konstant och ändå få i sig för lite vätska vilket är lite jobbigt.

Jag har börjat använda tygblöjor på Dante och ja det är jag som börjat med det. Petra vägrar. Jag var lite inne på det innan Noa kom och även innan Elliott kom men det blev aldrig något av det mest för att Petra är så himla anti. De är ganska dyra i inköp men jag började med Imse Vimses allt-i-ett (AIO) blöjor och gillade dem så köpte några till de är dock väldigt tjocka. Sist köpte jag även en one size-blöja, även den från Imse Vimse, de är även så kallade allt-i-två blöjor. Eftersom att jag bara köpt ett par av dessa så har jag inte hunnit utvärdera dem så mycket ännu men de består av två inlägg som man kan knäppa ihop. När man har en liten bebis ska det räcka med det lilla inlägget och då blir blöjan ganska liten och smidig, typ som en vanlig blöja. Det funkade hyfsat första gången, tanken är att man ska kunna använde ytterblöjan till fler byten men den blev blöt när jag bara använde ett inlägg. Vad det beror på vet jag inte och därför vill jag inte göra en bedömning av den ännu. Blöjorna/inläggen blir dessutom bättre efter några tvättar då uppsugningsförmågan blir bättre då så kan mycket väl vara så att den behöver några tvättar innan den fungerar perfekt (jag har faktiskt märkt skillnad på AIO-blöjorna redan). Jag kör även långa tvättprogram så här i början (förtvätt och extra sköljning). Idag har jag gett mig på vikblöjor och använder då ytterblöjan från Imse Vimses one size-blöja och det verkar fungera bra. Den blir dock väldigt tjock den med men så otroligt mycket enklare det var med vikblöja än vad jag kunnat tänka mig. Känns även väldigt praktiskt när man har en bajsmaskin då vikblöjor torkar sjukt fort och man slipper ett sopberg. För det är ingen gång man gör av med så mycket sopor som när man har blöjbarn och jag gillar inte det alls.  Att det dessutom är sjukt mycket kemikalier i vanliga blöjor gör väl än mer att jag egentligen uteslutande skulle vilja köra med tygblöjor (på båda barnen). Jag skulle verkligen vilja prova fler sorter men som sagt det är väldigt dyrt att köpa in dem och hittar jag några nu som passar så kör jag nog på dem. AIO-blöjorna från Imse Vimse räcker ju bara upp till åtta kilo och då kanske jag tittar på någon annan sort igen, får se då. Eventuellt kommer jag även att testa poops blöjor men jag vet inte riktigt, de är allt-i-ett blöjor som är one size och har ett ganska överkomligt pris. Men gillar jag det här med vikblöjor så ska jag nog köpa mig några riktiga sådana från tygblojan.se (billiga och ekologiska) och sen några snappis och  om jag gillar Imse Vimses one size-blöjor så köper jag nog några sådana och använder dem även till vikblöjor (för man behöver en ytterbyxa till vikblöjorna). Fördelen med one size-blöjorna är att jag även kan använda dem till Elliott på helgerna när han är hemma. Med de blöjorna känner barnet när det blir blött och blir förhoppningsvis blöjfria fortare så det är en stor anledning till att jag vill köra det på Elliott också. Jag köpte ett fyrpack med byxblöjor (även dessa från Imse Vimse) som är till för barn som pottränas och visar lite intresse för sånt, vilket Elliott har gjort, tyvärr klarar de alldeles för lite kiss för att de ska fungera på Elliott just nu och därför tänkte jag att man kanske skulle köra på tygblöjor hemma på honom. Byxblöjorna ska typ klara en ”olycka” men tveksamt om de klarar en ordentlig olycka när det gäller Elliott. Tror att ett problem är att de inte sitter tillräckligt tight kring låren så det hinner läcka där innan byxan sugit upp allt. De verkade funka lite bättre efter ytterligare en tvätt så kanske blir de ytterligare lite bättre efter några tvättar till. De verkar till viss del göra sitt jobb i alla fall, de två gånger som han haft sådana på sig har han på kvällen velat gå på pottan utan att vi ens har frågat och det är ju det som är tanken med dem.
Det finns ju självklart nackdelar med tygblöjor också men jag tycker för vår del att de inte är så farliga. Den största nackdelen som jag ser det är det här med andningslarmet som vi har, det fests i blöjan och tygblöjor blir tjockare eftersom att de är gjorda av just tyg och inte massa konstiga kemikalier och sånt. I övrigt så tycker jag inte att det är så farligt. Jag tror att många tycker det är läskigt för att man måste ju ta hand om bajset men allvarligt talat så måste man väl ta hand om bajs ändå?! Okej det som hamnar i blöjan med vanliga blöjor är ju bara att hiva i soporna tillsammans med blöjan men med tygblöjor så måste man ju på ett eller annat sätt ta hand om själva bajset. För mig är detta inget stort problem framförallt inte på en tvåmånaders. Så länge man bara ammar (eller ger ersättning) så kan man bara spola av blöjan i kranen och låta bajset försvinna ner i avloppet när barnen blir större är det en annan sak men då finns det engångsinlägg som man kastar ihop med bajset i soporna eller komposten (alltså lika enkelt som med en vanlig blöja) har man skötbordet vid toaletten kan man istället ”skaka ner” bajset direkt i toaletten och spola iväg det (då ska man dock inte använda engångspapperna då dessa kan orsaka stopp). Har man inte en egen tvättmaskin så är det helt klart krångligt med tygblöjor då man ska tvätta dessa minst var tredje dag (förmodligen för att de ligger fuktiga och därför inte ska hinna mögla) men för mig är detta inte ett problem då jag bor i hus och har tvättmaskin. Tygblöjor behövs även bytas oftare men man kan köpa extra inlägg på natten (vi använder än så länge vanliga blöjor på natten). Med en liten bebis märker man nog inte så stor skillnad då de har en tendens att bajsa i tid och otid och är man van från att de är små att byta blöjan ofta så tänker man ju inte på det när de blir lite äldre. I det stora hela blir det nog i alla fall färre blöjbyten med ett barn som använder tygblöja än med ett barn som inte gör det då barn som använder tygblöja har en tendens till att bli blöjfri tidigare även om man inte kör mer potträning än vad andra föräldrar gör. Använder man tygblöja tillsammans med EC så kan man ha ett blöjfritt barn väldigt tidigt. Kanske kör jag det med Dante, får se, i sånt fall blir det senare när han kan sitta på pottan själv. Ser jag att han ska kissa så brukar jag försöka hinna hålla honom över hon bredvid skötbordet men annars får det vara för tillfället. Blev ett långt inlägg om tygblöjor men jag är lite i tankar kring det just nu och eftersom att Petra är så anti så får jag skriva om det här istället. Jag hoppas på att även hon kan inse att det inte är så farligt, hon har ju trots allt tagit hand om Elliott när han har varit helt nerbajsad vid fler än ett tillfälle och det har ju gått bra det är ju dessutom jag som tvättar så jag har lite svårt att se problemet men men. Kanske är från henne Elliott har fått sin envishet 😉

Vår tredje son är tre veckor

Jag har blivit väldigt dålig på att skriva här i bloggen men jag är väl egentligen inte en bloggskrivare, jag skriver när jag känner att jag behöver. Det är som en slags terapi när livet är hårt mot mig.

Just nu känner jag mig lycklig, så mycket som jag har velat ha i mitt liv har jag fått. Det känns ändå lite fel att känna denna lycka när ett barn saknas mig men kanske kan jag känna lyckan i det jag har delvis just för att jag förlorat ett barn. Vad vet jag?

Om det nu finns några läsare där ute så känns det som att jag kanske ska berätta att vårt tredje barn nu har fötts och allt gick bra. Det blev en liten kille till och han heter Dante.

Jag blev, som planerat, igångsatt den femte juni (så nära innan 38+0 som vi kunde komma då de inte sätter igång på helger om inte medicinska skäl finns). Jag var då i vecka 37+5. Dagen innan hade vi varit inne på CTG-kontroll och eftersom att vi väntade ett litet busfrö så ville de även kolla så bebisen fortfarande låg med huvudet nedåt, de två föregående dagarna hade hen gjort det. Men självklart så hade busfröt lagt sig med huvudet uppåt nästan helt i säte så de ringde förlossningen och förvarnade och vi fick ställa in oss på ett vändningsförsök innan igångsättning. Den femte fick vi komma in direkt på morgonen och de började med att sätta en kurva och lite senare kom en läkare och kände. Läkaren tyckte det kändes som att huvudet var neråt och efter kontroll med ultraljud så kunde detta även konstateras och jag drog lite av en lättnadens suck då jag inte riktigt ville göra ett vändningsförsök. Eller försök och försök, det hade blivit en vändning det var de övertygade om då bebisen var så rörlig. Den hade nästan ändrat ställning från dag till dag när vi var inne på kontroller (vilket vi var varje dag hela sista veckan).
I alla fall så började igångsättningen ganska precis klockan tolv den femte juni. De hade gått över från igångsättning med gel till att man fick dricka något varannan timme max åtta gånger. Detta var 16 timmar som helt kastades bort då det inte hände i stort sätt någonting. Redan när jag kom in var jag 1,5 – 2 cm öppen och tappen var typ 3-4 cm och efter 16 timmar var jag typ 2 – 2,5 cm öppen och tappen var typ samma som vid start. En ballong sattes som åkte ut redan efter 30 minuter (då den åker ut när man är öppen tre cm). Efter det fick jag gel (äntligen) men det hände fortfarande inte ett skit vid nästa dos (drygt sex timmar senare) så visade det sig att läkaren som satte första gelen tyckte jag hade för mycket förverkar/sammandragningar gången innan och bara satt en halv dos. Nu var det inte många timmar kvar av nationaldagen och en full dos gel sattes och äntligen hände det saker. Det tog inte lång tig innan lustgas behövdes och jag fick flytta runt i olika ställningar för att få bebisen att sjunka ner och få tappen att utplånas helt. Redan innan hade jag bestämt att jag nog inte skulle ha epidural, inte för att förda så naturligt som möjligt utan för att den gången innan knappt hann hinna verka innan det var dags att föda och mot trycket neråt hjälper inte ett skit… Denna gång var det lite värre och epidural hade nog inte varit helt fel även om det kändes skönt när det var över att jag inte fått (tagit) det. När krystvärkarna väl satt igång så tog det inte lång stund innan lillskrutten var ute. Första eller andra krystvärken fick jag andas mig igenom halva och då bestämde jag mig för att bebisen skulle ut vid kommande krystvärk så jag tryckte på som bara den så bebisen bokstavligt talat flög ut. Tur att det var en skicklig barnmorska och att nedre delen av sängen inte var bortplockad. Lillkillen började skrika direkt (vilket var enormt skönt) och han skrek ett bra tag efter det. Han var ganska liten endast 48 cm lång och vägde bara drygt tre kg han hade dessutom två cm mindre i omkrets runt huvudet än vad Elliott hade, inte för att smärtan blev mindre av det men ändå. Dante föddes 03:21 den sjunde juni i vecka 38+0. Jag fick sys lite på operation och det jobbigaste med det var att jag fick vänta så länge på att bli sydd vilket inte var så kul då jag både var törstig och hungrig. Eftersom att jag inte hade haft epidural denna gång så fick jag spinalbedövning istället och det var väldigt mycket bättre då den släppte mycket fortare och jag då bara behövde ligga på uppvaket de minimala två timmarna.
På BB stannade vi en natt, av egen fri vilja. De var väldigt tydliga med att vi fick stanna längre om vi ville. Allt kändes ändå ganska bra och Elliott hade redan sovit borta tre nätter i rad så vi kände att vi ville komma hem. Jag hade kunnat stanna en natt till om det inte varit för Elliott men samtidigt var det väldigt skönt att få komma hem så snabbt och ändå må ganska bra. Nu tre veckor senare känner jag av extremt lite efter förlossningen och allt verkar fungera som det ska så det känns väldigt skönt. Första veckan hemma var lite jobbig just för att jag hade väldigt ont och svårt att sitta men i övrigt så tycker jag det har gått bra.

Att vara tvåbarnsförälder (i detta fall syftar jag till att vi har två levande barn, självklart är jag trebarnsförälder egentligen) är inte direkt som en chock. Inte alls på det sättet som det var att bli förälder till vårt första levande barn, man vet ju ändå vad det innebär att ha en bebis. Jag hörde någon säga att bli tvåbarnsförälder är inte dubbelt så jobbigt utan trippelt och jag kan förstå vad de menar. När vi båda är hemma så tycker jag inte att det är trippelt jobbigt men när jag är ensam med dem så är det nog det.  Elliott är dessutom i marodöråldern (två år) och så extremt trotsig just nu, vilket nog inte blev bättre av att bli storebror. Igår fick Petra ta med honom ut ur matbutiken för att han röjde runt där inne och lyckades kasta en hel del saker på golvet innan vi hann stoppa honom. Så jag försöker hålla extrema rutiner på morgonen och tala om innan vad som ska hända och när och det går ofta ganska bra. Det jobbiga är att jag inte får lyfta honom mer än absolut det nödvändigaste så jag är lite orolig inför den dagen då han totalvägrar att göra någonting alls och jag måste bära honom sparkandes till skötbordet… Är bara denna vecka sen ska Petra vara hemma i fyra veckor så jag hoppas att det går bra de sista dagarna. Elliott går ju på förskola dessutom så större delen av dagarna är han ju där.

Elliott var till en början väldigt svartsjuk men ändå väldigt stolt som storebror. Han är fortfarande svartsjuk men det har lugnat ner sig. Största problemet är att Dante sover i våran säng och därför kan Elliott inte göra det och det blir det en hel del bråk om på natten. Elliott har nog dessutom nu förstått att så är fallet och jag kan förstå att det känns orättvist. Det dumma var att vi innan hade börjat vänja honom vid att inte sova i vår säng men sen lagt ner det de sista veckorna innan Dante kom för att vi inte orkade. Inte så smart men så är det ibland…

Noas och Elliotts lillebror - Dante
Noas och Elliotts lillebror – Dante

Tankar om oro, kommande förlossning och tvåårsdag

Tänk att vår lilla Elliott snart blir två år, det är helt ofattbart vad tiden gått fort. De nio månader som jag var gravid med honom kändes som en evighet medan de två senaste åren verkligen rusat förbi. På lördag ska vi ha lite kalas för honom och jag har börjat bli lite orolig för att förlossningen med skrutten i magen ska sätta igång innan eller typ då. Skulle ju vara trevligt att i alla fall kunna fira Elliotts födelsedag innan förlossningen sätter igång. Men samtidigt sätter förlossningen igång så gör den det och då får det helt enkelt vara så, då anser väl min kropp att det är dags (den kanske har lärt sig nåt den med).

Just nu är jag inte jätteorolig för att förlossningen ska komma igång av sig själv men här om dagen så hade jag många sammandragningar/förverkar som gjorde ganska ont och dessutom kom hyfsat jämt så då började jag undra om en igångsättning kommer att bli aktuell. Nu är det nästan bara en vecka kvar till den planerade igångsättningen och oron börjar växa. Inte så mycket för förlossningen utan för vad som kan hända. Noa dog ju trots allt i slutet av graviditeten och även om slutet av graviditeten då var i vecka 42 så spelar det ingen roll. Oron ökar nu. Nu oroas jag inte heller bara för bebisen i magen utan oron för att något ska hända Elliott har även den ökat markant de senaste veckorna. Till viss del tror jag ökningen av oron har att göra med CTG-kontrollen vi gjorde för två veckor sedan (den enda jag gjort utan Petra). Jag hade känt bebisen innan och när barnmorskan skulle ”hitta” hjärtat så hördes det men det kom inte upp på skärmen så hon fick leta och leta. Efter ett tag kom en annan barnmorska in och hjälpte till. Ytterligare en barnmorska kom in efter ett tag med en doppler (som inte användes). Efter ytterligare ett tag kom en läkare (läkaren vi har träffat mest) in med en ultraljudsmaskin för att de skulle kunna lokalisera vart hjärtat var. Jag var egentligen inte orolig för bebisen för vi hörde den vid flera tillfällen och jag kände den också en del men själva situationen var så extremt lik den när Noa hade dött i min mage. Jag insåg inte direkt vad det var med situationen utan det tog en stund och det gjorde att känslor som jag inte alls känt sedan den dagen kom upp till ytan igen. Jag tror att detta gjorde att min oro ökade lite extra. Sen är det väl också så att livet och döden ligger varandra så nära så här i slutet av graviditeten och det gör väl också att man tänker mer på det även när det gäller den lilla kille som finns här hos oss. Den galna tvååringen som inte förstår att man inte kan springa rätt ut på en parkering eller en väg. Den lilla killen som gärna gömmer sig i klädställningar när man är i en affär. Den lilla kille som springer iväg när man säger stopp eller stanna. Han förstår ju inte farorna som finns och farorna som jag är så rädd för.

Jag känner mig ovanligt lugn inför förlossningen, vilket jag själv har svårt att förstå men som ändå är skönt. Bebisen har lite för gott om utrymme i magen och ligger därför inte hela tiden med huvudet neråt vilket jag inte riktigt gillar. Vi har pratat om eventuellt vändningsförsök och ”vår” läkare – pratade om att man gör ett innan förlossningen vilket jag tycker känns helt meningslöst i och med att bebisen faktiskt själv lägger sig så ibland för att sedan vända sig igen. Sist vi var på CTG-kontroll så låg bebisen med huvudet neråt vilket var lite skönt även om jag vet att den legat på tvären efter det (vet inte riktigt hur den ligger nu). Den läkaren höll med mig och vi pratade om att bara göra ett vändningsförsök (om det skulle behövas) vid igångsättning. Gör man ett vändningsförsök då (som lyckas) så ligger bebisen oftast kvar så. Har jag många (onda/starka) sammandragningar så kan det hjälpa bebisen att lägga sig rätt, vilket läkaren trodde kunde haft med saken att göra i måndags när bebisen låg med huvudet neråt. Det konstiga är att jag inte känner någon större oro för ett vändningsförsök på själva förlossningen men inför att göra ett innan. Jag hoppas att bebisen av sig självt ligger med huvudet neråt när det är dags så jag slipper den oron i alla fall (jag tror att jag kommer att bli orolig om/när det blir aktuellt).

En liten sjukling

Då har ytterligare en påsk passerat, inte för att det för mig på något sätt är jobbigt. Påsken är aldrig något jag har firat och inget jag direkt har brytt mig om. Mina föräldrar har alltid jobbat skift och även jag så påsken har inte ens betytt långledig för min del.

Den här påsken var det så fint väder och så går sonen och blir dundersjuk (inget farligt utan bara helt däckad). I fredags så kände vi inte igen honom alls och även om man blir trött av feber så kändes det lite konstigt att vår lilla kille inte orkade vara vaken mycket mer än fyra timmar och då inte gjorde annat än satt i soffan och kollade på Dora. När han hade tredagarsfebern så var han piggar med högre feber så vi blev lite oroliga och Petra ringde 1177 (Elliott hade dessutom ramlat dagen innan, två trappsteg med huvudet före så vi var lite rädda att det hade något med saken att göra). Han som svarade på 1177 gjorde inte direkt oss lugnare utan snarare tvärt om, han sa att barn som var under två år alltid skulle undersökas av läkare om de haft feber i mer än ett dygn utan andra symtom (vilket vi aldrig har hört förut) han hade inte heller koll på öppettider för närakuten och närmsta barnakuten utan sa helt fel till oss. När vi åkte in till barnakuten (närakuten var stängd) så tyckte läkaren att vi åkt in i onödan även om det nu visade sig att han hade medelhög snabbsänka och hon var inte alls imponerad av 1177 och än mindre det råd vi hade fått. Vi fick komma tillbaks dagen efter för att lämna in ett urinprov och ta ny snabbsänka, som hade stigit ganska mycket utan att de hittade vad som var fel så vi fick åka hem och komma tillbaks dagen efter för att ta snabbsänkan igen och då var den densamma som dagen innan. Läkaren såg då vita prickar i halsen och testade för streptokocker och sen för körtelfeber, vilket det inte var, så han har förmodligen haft ett virus som heter adenovirus och som inte är så kul första gången man får det. Jag tycker det är extremt jobbigt när han blir så dålig och är alltid rädd att det ska vara något farligt vilket jag tror ligger kvar delvis från när han låg på neonatalen och det faktiskt var värre än vad de trodde från början men sen visade sig inte vara så farligt. Sen har vi ju faktiskt förlorat ett barn och det kommer ju alltid att följa med en. I måndags mådde han i alla fall bättre så då var vi hos Petras föräldrar lite och igår fick Elliott också vara hemma för det kändes som att han behövde vila lite mer och inte springa runt på förskolan och busa hela dagen.

Det är lite jobbigt att ha oro för sin levande son samtidigt som oron för det ofödda barnet i magen växer. Jag tror ibland att den ena oron göder den andra så det ibland nästan blir ohållbart. Lägg till lite graviditetshormoner till det så kan ni ju tänka er att det inte alltid är så kul.

Det är drygt sex veckor kvar till igångsättning och på ett sätt känns det nära men eftersom att oron ökar, vissa dagar ganska lavinartat,  så känns det även väldigt långt bort. Jag tycker även att det är lite jobbigt att vi inte får träffa samma läkare varje gång vi ska till specialistmödravården utan ibland får träffa helt nya läkare. Det bästa skulle ju varit om vi kunde ha haft samma läkare som graviditeten med Elliott men hon är ju föräldraledig så det blir ju då jättesvårt. Jag hoppas att de sista veckorna inte blir allt för jobbiga och att vi inte behöver sitta på obstretiskamottagningen allt för mycket (dit vi åker om jag blir orolig på dagtid).

En liten kille med seperationsångest

Vabruari blev nog nästan vabrumars för oss (not as fun wordplay). Den ena förkylningen har avlöst den andra och i slutet på förra veckan så hade nog Elliott tredagarsfebern. Han hade hög feber i nästan tre dygn och den försvann lika hastigt som den kom. Den ena förskoleläraren sa att de känt på hans panna och att han inte kändes varm men de tog tempen och på den stunden, från att de kände till att de tog tempen så hade han fått 39 graders feber och det rörde sig om typ en halvtimme. I lördagskväll när Elliott skulle sova hade han nästan 41 graders feber så vi gav honom en Alvedon och la honom. Klockan sex på söndagsmorgonen vaknade han pigg och ville gå och leka, febern var helt borta.

Förra veckan var dessutom jag sjuk (är det fotfarande även om det är bättre) så Petra jobbade hemma onsdag och torsdag så hon kunde lämna och hämta Elliott (torsdags fick hon ju hämta honom tidigare då han blev sjuk). Jag vet inte om det är allt detta eller om det är något annat men Elliott har blivit extremt klängig på Petra, jag fick inte ens ge honom russin när han var sjuk utan det var tvunget Petra som skulle göra det (han åt typ ingenting så han fick det han ville ha). När Petra gick till jobbet i morse så stod han och skrek vid grinden (ut till hallen) i säkert en halvtimme och jag försökte muta honom med lite allt möjligt sånt som han brukar gilla att göra. När jag lämnade honom på förskolan i dag så blev han jätteledsen och frågade även då efter mamma Petra (eller Pittra som han säger). Igår hade han tydligen varit ledsen i typ 20 minuter och sagt mamma (ingen specifik). Det känns så jobbigt när man vet att han är så och det är svårt att veta vad man ska göra och om det är något tillfälligt. Jag är lite rädd att det är för att jag är gravid och att han är orolig inför förändringen, kanske till och med orolig över att vi ska överge honom. Är det på grund av graviditeten så lär det ju inte bli bättre fören bebisen har kommit och Elliott inser att vi inte överger honom och han ser förändringen och ser att den kanske inte var så farlig.

En av pedagogerna på förskolan sa att barn under två kan vara väldigt känsliga när deras mamma är gravid och det kan ibland innebära väldiga problem om man har inskolning av det barnet just då. Ligger säkert något i det men vad kan jag göra åt det? Jag kan ju inte ha honom hemma för det. Dels tror jag inte att han skulle tycka det var så kul i längden och sen skulle jag nog faktiskt inte orka det då mina graviditeter har en tendens att vara ganska fysiskt jobbiga.

Det är svårt att veta när de är så små för även om Elliott är väldigt duktig på att prata så förstår de ju inte sånt och kan inte förklara hur/vad de känner. Jag hoppas bara att det inte är något annat. Det är mycket gnäll och trots du och då är det så svårt att veta om det även är något annat.

Läkarbesök

Idag har jag och Petra varit på läkarbesök på MVC. Förra veckan hade jag lite nojja och var orolig för att jag läckte fostervatten så vår barnmorska bokade in ett läkarbesök idag (om det blev värre så skulle vi åka in och kolla akut). Efter att jag pratade med henne då förra veckan så blev jag lite lugnare och jag var väl egentligen inte så orolig för det längre. Jag tyckte dock att det var skönt att få kolla att allt såg bra ut och få prata med en läkare även om det inte ens är en vecka kvar till inskrivning på specialistmödravården. Han kollade tappen och gjorde en gynundersökning och allt så jättebra ut. Han gjorde även ett vanligt ultraljud och fostervattenmängden var bra och den lilla i magen såg ut att må bra så läcker det fostervatten så kan det inte vara mycket. Förmodligen är det mest flytningar och sen framförallt lite urinlekage, jag hade ju lite sånt efter att Elliott föddes och det här är ju trotts allt min tredje graviditet på ändå ganska kort tid. Tänk att sedan 2010 så har jag varit gravid varje år – med mellanrum, men ändå…

Jag har varit lite mer orolig nu ett tag och igår så var det lite extra, drömde så himla obehaglig dröm så var nog delvis därför. Jag kände ju skrutt i magen och jag visste ju att vi skulle på läkarbesök idag så jag lyckades ändå hålla mig ganska lugn. Jag har väldigt mycket sammandragningar också men det ska tydligen vara normalt och ofta blir det fler ju fler graviditeter man gått igenom. Läkaren sa att jag skulle försöka ta det lugn och att Petra kanske skulle ta lite mer ansvar för Elliott men det blir ju lite svårt. Han är ju efter henne som en igel när hon är hemma så då tar jag ju knappt honom alls. Sen är jag ju med honom ensam typ fyra timmar per dag men det finns ju inte så mycket att göra åt det förutom att förlänga tiden på förskolan och det vill vi nog inte riktigt (om det inte skulle vara absolut nödvändigt då så klart). Han går redan som det är en timme mer än vad han har gjort tidigare just för att jag inte riktigt orkar.

Oron för Elliott har också blivit lite värre nu igen, den har nu ett tag legat på ganska normal föräldranivå men nu har den ökat igen. Tror att det kan ha lite med att Noas födelsedag närmar sig och sen gör kanske oron för skrutten i magen sitt också.

Trött, fosterrörelser och lite oro

På något sätt har rutinultraljudet gjort graviditeten mer verklig, eller kanske bara gjort så jag vågar tro och hoppas lite mer vilket i sin tur har gjort att oron har ökat lite. Inte jättemycket och absolut inte hela tiden men ändå så det till och från blir ganska påtagligt. I fredags ringde jag MVC för att kolla om vi kunde komma in då istället för i morgon (om vår barnmorska hade tid då) det hade hon inte. Jag ringde och ville ändra tid för att jag var lite smått orolig och då tyckte hon att det var bra om jag kom in och lyssnade lite om det kunde lugna och eftersom att det var innan helgen så kändes det lika bra att göra det. Jag märkte att jag inte var så jätteorolig när vi väl var inne men det var ändå skönt att få lyssna lite och jag vet ju hur jag är, ibland får jag svårt att stoppa mina konstiga tankar och oron kanske hade blivit värre och då var det ju bättre att åka in när MVC var öppet än att åka in på helgen och behöva åka till gynakuten. När hon vi skulle lyssna på fostret så tog det en evighet innan hon hittade hjärtljuden (jag har ju moderkakan i framvägg) och det blev faktiskt lite jobbigt. På fjärde eller femte stället som hon lyssnade på så hittade hon fostret och hjärtat slog så fint och jag blev med ens lugn. När jag åkte hem sen så kände jag så klart lilla skrutten som bara den och har faktiskt känt den halvmycket efter det. Nästan så man kan känna den på utsidan. Jag hoppas att jag snart kommer att känna den mer regelbundet för det gör mig mycket lugnare (än så länge i alla fall). Moderkakan låg ganska högt upp så har jag tur så kommer den bara delvis ligga ”i vägen” för att känna även små fosterrörelser.

Jag är väldigt trött nu för tiden och det har blivit värre nu så det är nästan så jag hoppas på att jag har lite järnbrist så det är orsaken till min trötthet. Vi ska ju till MVC i morgon och då lär hon ju kolla det. Jag ska även kolla om hon kan skriva en remiss så jag får kolla sköldkörtelvärdet igen eftersom att jag i förra graviditeten åt högre dos av levaxin än vad jag gör nu. Sen att ha en 1½-åring att ta hand om gör väl inte att man blir mindre trött, det är ju nästan omöjligt att få så mycket sömn som jag kunnat ta de tidigare graviditeterna. Jag ska plugga halvtid nu och Elliott går 75% på förskolan så förhoppningsvis kan jag få lite vila på dagarna i alla fall. Försöker även få Petra att ta ut en kvartsdag i veckan så hon kan hämta Elliott då men hon vill göra det på fredagar och då känns det som att det kan kvitta för hon är ju i alla fall hemma på helgen. Får se hur det blir.

Nu ska jag gå och hämta min lilla trotsiga son och hoppas att han är på sitt solstrålshumör (förmodligen inte efter sin längsta dag på förskolan hittills). Men man ska inte klaga för tänk vad mycket rikare mitt liv har blivit tack vare den underbara lilla killen.

En liten lögnare

Vi har börjat märka mer och mer att Elliott helt medvetet ljuger för oss. Första gången var nog lite av ett test för att se hur vi skulle reagera eller om man kunde ljuga eller nåt sånt. Jag frågade honom om han hade ätit upp allt mat när han kom ut till mig i vardagsrummet, Petra hade suttit med honom när han åt, och då sa han ”Ja” och så frågade jag igen och fick samma svar. Jag var tvungen att fråga Petra om han verkligen hade ätit upp all mat och det hade han ju så klart inte gjort. Lite sådan lögner har det sedan varit men idag kom han med en lögn för att få sin vilja igenom, så alltså en väldigt genomtänkt sådan.

Jag låg i vår säng och vilade ryggen lite och Elliott lekte i sitt rum, som ligger vägg i vägg med vårat sovrum. Efter ett tag kommer han in och gnäller lite och klänger på mig och jag frågar: ”Ska vi gå till förskolan?”
Elliott: ”Nej”
Jag: ”Nähä, vad ska vi göra då, sova hela dagen?”
Elliott: ”Mmm” (Elliott vill aldrig sova om man frågar honom även om han är så trött så han har lagt sig på golvet och skulle kunna somna där).
Jag: ”Ska du sova här hos mamma?” (högst medveten om att det inte är det han är ute efter)
Elliott: ”Mmm”
Jag lyfter upp honom i sängen och lägger honom bredvid mig varpå det tar mindre än två sekunder innan han slingrar sig ur greppet och jag frågar: ”Skulle du inte sova?”
Elliott: ”Nej”
Han klättrar över mig in i sängen och börjar busa – för busa i vår stora säng är bland det bästa han vet…

En till liten skönhet

Har precis kommit hem från MVC där jag och Petra träffat en läkare och gjort ultraljud. I mig växer återigen en liten krabat och den lilla krabaten såg ut att må bra och det man kan se nu såg bra ut. Känns skönt. Har ganska precis gått en tredjedel av graviditeten och är alltså i vecka 14 (13+3 eller något). Det känns väldigt overkligt att återigen vara gravid, det är ju inte alls som någon av de andra gångerna. Detta lilla foster som förhoppningsvis blir ett barn är ju lika efterlängtat som de andra två har varit men det är ändå svårare att ta till sig tycker jag. Självklart finns det inte lika mycket tid att tänka på nytillskottet som det funnits för de andra två, vi har ju trotts allt en väldigt livlig 1½-åring i huset. Att jag mått extremt illa gör väl sitt också och kanske var det även så här med Noa (jag mådde ju lika illa med honom). Nu har illamåendet släppt något även om det är väldigt svårt att få i sig något stundvis och jag är inte speciellt sugen på att äta någonting alls. Hoppas det vänder snart.

Hittills har graviditeten varit helt okej psykiskt, jag har haft några dagar här och där när jag fått extrem ångest och inbillat mig saker men annars har det gått ganska bra. I början var det dock jobbigt men det släppte i och med att illamåendet kom. Graviditetssymtom har ju sina fördelar om man säger så. Jag har känt den lilla några gånger men har misstänkt att moderkakan ligger i framvägg eftersom att jag inte alls känt lika mycket som med Elliott och jag hade rätt. Har man tur så hamnar den ändå i bakvägg när livmodern växer men det känns lite långsökt –  jag hoppas dock.

Nu hoppas vi på att den här graviditeten går utmärkt och slutar med att vi får ett friskt levande barn som vi kan åka hem med som ”normala” föräldrar efter några dagar på BB.

Jag har förresten frågat Elliott vid några tillfällen om han vill att vi ska ha en bebis och får alltid ett ja, får hoppas att han tycker likadant om ett halvår. Han gillar dock sin kusin väldigt mycket och ska gärna hjälpa till med att sätta tillbaka nappen när hon tappar den. Första gången min syster var här med lillkusinen så var hon (lillkusinen) bara tre veckor och när hon blev rapad (buffad på rumpan) så gjorde Elliott lika dant med sin docka och han kan fortfarande göra så ibland. De är så underbara de små.

Just nu händer det så extremt mycket med Elliott, han pratar väldigt mycket och visar saker. Han förstår också så otroligt mycket, man blir så förvånad ibland. Han är även i en begynnande trotsålder och säger man åt honom att inte röra något så måste han röra det lite extra och sen när man tar i från honom det så kommer krokodiltårarna. Petra är dessutom en sucker och låter honom vinna lite för ofta (även när det gäller saker som är ganska olämpliga för en 1½-åring att ha).

Det finns säkert en miljon grejer att skriva men jag ville mest uppdatera och säga att vi ska få ett litet barn till, inte kunde jag tro det för drygt 2½ år sedan…

Vabbtider

Det var ett tag sedan jag skrev något, eller ens var inne på bloggen men jag kände ett slags behov av att läsa lite gamla inlägg. Jag läser inläggen som jag skrev för två år sedan och jag kan inte låta bli att gråta. När jag läser det så är det som att det är någon annan som har skrivit inläggen och jag kan förstå hur utomstående kunde säga att man var så stark. När jag läser inläggen så är det precis det jag också känner, vad stark den där människan måste vara som orkade ta sig igenom allt det där. Men jag vet ju hur icke stark jag kände mig då. När jag tänker på den extrema ångest som låg bakom de inläggen så är jag så glad att jag har en liten kille på snart 18 månader sovandes några rum bort, tänk att det lilla embryot/fostret jag läser om är han…

Folk säger att första året på förskolan är vabbår och än så länge har vi inte märkt så mycket av det när det gäller Elliott. Nu verkar han dock ha någon superförkylning eller förkylningar som löser av varandra utan något som helst uppehåll. Förra veckan vabbade Petra två dagar (ena dagen hade inte behövts men det är inte så lätt att veta dagen innan) och i morgon ska jag vabba då Elliott har varit hängig på förskolan idag och mest suttit i mitt knä hela kvällen. Det rinner ur näsan konstant och hans ögon är svullna och det ser ut som att han gråter för det rinner så ifrån dem.

Kan ju även meddela att Elliott går nu. Det tog sin lilla tid men när han väl tyckte han gick tillräckligt bra så började han att gå och nu går han hellre än han kryper så det känns skönt. Han brukar snurra och dansa och stampa, så underbart att se.