Donator

Att allt ska bli så jävla drygt jämt. Ringde idag till fertilitetsenheten för att säga att jag fått min mens (det ska man göra så de kan se hur ens cykel är och säga när man ska börja testa). Eftersom att jag är så jävla nojig av mig så frågar jag då också om vi kommer att få samma donator som vi hade sist (det var det beskedet vi har fått av vår läkare på Danderyd men som sagt jag är ju så nojig av mig så jag måste ändå dubbelkolla). När jag frågar det så ser inte hon som jag pratar med något om vi inte skulle få det eller om vi ska få det. Jag talar då om att vår läkare på Danderyd hade pratat med någon hos dem om att vi ville ha samma donator och om att vi skulle få börja om från början (fast då med samma donator). Hon i telefonen blir nästan lite irriterad och säger typ att hon tycker det verkar konstigt att vi skulle få sex nya försök då vi redan har använt tre (på hennes ton lät det lite som att det skulle vara orättvist typ om vi fick sex nya försök). Jag sa att eftersom att det som har hänt har hänt så var det lite special, det var den upplysningen som vi fick. Nu sitter jag i alla fall här och nojjar som fan över att vi kanske inte får göra sex försök, jag blir tokig…

Varför kan alla inte bara ha samma information så jag slipper det här nojjandet?

Varför kunde inte Noa ha fått överlevt??? Varför?!

Livrädd

Nu börjar det närma sig igen och jag är rädd… Har nu fått min mens och har idag varit ledsen och haft ångest. Jag är så jävla rädd för att jag inte ska blir gravid, den största rädslan i detta nu är att jag aldrig kommer att få hålla min egna LEVANDE bebis… Jag vet att när jag blir gravid så kommer rädslan gå över till rädsla för att få missfall och sen rädsla för att bebisen ska dö och så vidare. Men egentligen så är väl ingen av dessa rädslor konstiga, vare sig man har varit med om det vi har varit med om eller inte. Jag är ju dessutom en person som konstant är orlolig för allt och inget. Till exempel så går jag fortfarande och nojjar över att vi inte ska få samma donator fast vår läkare på Danderyd har sagt att vi ska får det. Jag vet dock hur lätt det blir missförstånd och även om de har sagt det till henne så kanske det ändå blir nåt annat för nån har missuppfattat nåt annat… Varför kan jag inte bara lugna ner mig, varför ska jag tänka så mycket, analysera så mycket? Blir tokig på mig själva…

Jag har saknat lilla Noa idag också, det var därför jag var ledsen. Självklart saknar jag honom varje dag men ibland så greppar det tag om en så hårt och det känns som att någon åter igen är på det stora öppna såret man har. Det känns fortfarande som att det är en stor sten som ligger och skaver i bröstet på en men det känns oftast som att den inte skaver lika mycket längre.

Tänk om jag bara kunde bli gravid, en sak mindre att gå och vara nojjig över…

Var och hälsade på mina föräldrar i söndags, Petra var med. Det är väldigt jobbigt när man har varit med om en sån här sak och har en pappa som tror att han alltid har svar på allt och vet bäst i alla situationer. Han tyckte att vi skulle vänta tills vi mår bättre, tills vi mår så som vi kommer att göra resten av livet… Hur man mår ändras ju konstant så jag vet inte riktigt när han tycker att det skulle vara… Vi orkade inte ta någon diskussion men ibland så önskar man att han kanske kunde inse att han faktiskt inte har svar på allt och vet hur allt är. Petra hade lust att säga till honom att han inte har varit med om det här så han har ingen aning om hur vi känner… Pappa försöker även hela tiden byta ämne om ämnet blir Noa, vilket känns jobbigt, ska det alltid vara så? Ska jag inte kunna tala om min förstfödda son med mina föräldrar? Jag vet inte om jag gillar den här sidan jag ser av dem (framförallt pappa) som jag ser nu…

Igår var jag även förbi jobbet och fikade lite, syrran jobbade och en annan kollega som jag känner väl. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem, konstigt att man kan bli trött av bara en sån sak…

Antiklimax

Det var väl skönt att jag i alla fall fick känna någon liten sekunds lycka igår för jag kom inte alls ihåg hur det kändes. Blev dock lite av antiklimax idag när jag ringde till fertilitetsenheten, de hade för lite personal så de kunde inte göra några inseminationer… Vadå för lite personal, känns tungt som fan… Eller det kändes i alla fall tungt som fan, just nu känner jag mig bättre än vad jag hade förväntat mig. Chansen att det skulle gå denna gång kanske i alla fall inte var så stor, tydligen tyckte inte chefsbarnmorskan att jag skulle göra denna gång i alla fall. Men samtidigt så har jag haft väldigt regelbunden mens sen jag fick tillbaka den och det borde ju rimligtvis räknas som nåt… Tycker på ett sätt inte att det gör så mycket, det är säkert inte jätte dåligt för kroppen att vänta en månad till… Problemet är väl snarare att man inte garanterat blir gravid när man gör ett försök vilket i sin tur betyder att det kan ta väldigt lång tid innan jag sitter där med en levande liten bebis, ett litet syskon till Noa. Jag hoppas det går nästa gång (bara ägglossningen inte kommer på en lördag… hoppas hoppas hoppas). rimligtvis borde jag ha min nästa ägglossning i månadsskiftet juni/juli och jag hoppas att det då inte blir den andra juli, dels för att det är en lördag men sen också för att min syster gifter sig då. Kanske inte den bästa dagen att ha en dålig dag på om man säger så. Nu ska jag göra allt jag kan för att göra det så gynnsamt att bli gravid som möjligt, sånt som jag har läst och sånt som känns ganska naturligt att det kanske kan hjälpa.

Till att börja med ska jag äta bra mat och regelbundet (så gott det går), sen ska jag försöka äta så lite sötsaker som möjligt, inte för att jag tror att det påverkar jätte mycket om man även äter en bra och varierad kost. Inte dricka så mycket kaffe och te. Hålla mig borta från alla light-produkter. Dricka standardmjölk och äta yoghurt (ej lätt). Äta rosenrottillskott till nästa ägglossning. Röra på mig, gå ut och gå och jobba lite i trädgården. Inte dricka någon alkohol, eller möjligen ytterst lite (funderar på ett glas rött idag, var över ett år sedan sist). Ta lugna stunder där jag verkligen bara tar det lugnt och inte gör någonting, helst inte ens tittar på TV. Det mesta av det ovanstående gör jag redan så jag hoppas det hjälper (det är sötsakerna som är svårast att hålla sig borta ifrån).
Ska även kolla lite om jag hittar mer tips på vad som kan hjälpa till att öka chanserna men tror att jag är ganska ”rätt” ute som det är, äter även vitamintabletter (mitt Val, kvinna) och folsyretabletter….