Ägglossning och mår illa

Då har jag då ett positivt ägglossningstest och jag mår illa, har en klump i magen och är livrädd. Jag vet inte om det är så att jag inte är redo eller om det bara är så att jag är rädd, sen undrar jag i och för sig om jag någonsin kommer att vara redo, vem är redo att spendera nio månader i rädsla, ångest och ovisshet? Jag vill ju så gärna vara gravid igen men samtidigt så längtar jag ju inte direkt efter allt negativt som det kommer att innebära. All rädsla och oro. Jag tror även att viss rädsla bottnar i att vi har så få gånger på oss, det är den här och en gång till sen måste vi ta beslut om IVF eller inte. Håll alla tummar ni kan hålla för oss i morgon (jag antar att vi får komma i morgon). Jag kanske ska försöka fokusera på det positiva med en graviditet också även om det positiva känns så oerhört långt borta för oss just nu… Ta en dag i taget, en vecka i taget en månad i taget sen sitter vi där med en frisk levande bebis i famnen (hoppas, hoppas, hoppas)!

Noa du kanske får ett syskon om nio månader vad säger du om det?!

Rädd

Denna jävla rädsla, dessa jävla känslor, denna jävla bergochdalbana. Varför ska det vara så jobbigt, har inte fått ägglossning ännu och alla tankar kring det gör mig tokig. Frustrationen över att Noa inte finns hör gör mig tokig, allt gör mig tokig just nu. Jag tror i och för sig att ägglossningen är på gång och att jag kommer att få ett positivt test i morgon (hade ganska ordentligt streck när jag testade tidigare idag). Jag vet inte om jag är redo, men samtidigt kommer jag någonsin att vara det, är det bara rädsla? Det är så jobbigt, även om jag försöker fokusera på det vi har just nu så kan man ju inte undgå att tänka på de nio skräckfyllda månaderna man har framför sig när man väl har blivit gravid. Men vad har jag för val? Jag vill ju ha ett syskon till lilla Noa, jag vill ju så gärna få vara förälder på ”riktigt” och inte bara må dåligt så fort jag ser en bebis och dess stolta lyckliga föräldrar, jag vill vara en av dem, jag vill också vara lycklig förälder…

Fortfarande ingen ägglossning

Jag har fortfarande inte fått min ägglossning, jag var så himla inställd på att jag skulle få den idag eller igår eftermiddag så jag hade intalat mig själv att det var bättre att det blev så. När jag stod och väntade på resultatet av mitt ägglossningstest så fick jag intala mig att det går nu också… Kroppen känns ju helt återställd så jag ser inte varför det inte skulle kunna fungera nu så jag håller bara tummarna för att ägglossningen kommer i morgon eller helst på måndag och att det sen fungerar… Det var i alla fall skönt att det var negativt i morse, nåt som går vår väg… Tänk att man kan bli så glad av så naturliga saker…

I går så träffade jag några kompisar och precis som jag trodde så var det trevligt och jag ångrar inte alls att jag åkte. Var så skönt att träffa dem, de är så lätta att umgås och prata med och det är skönt… Var dock sjuka bilköer, när det är lite bilar så är det mycket vägarbeten och köerna blir lika jävliga som alla andra månader på året (kanske till och med lite jävligare stundvis)…

Nu ska jag peppa mig inför systers bröllop och hoppas på att det blir trevligt och att jag får kul. Känns lite jobbigt att vår lilla snutt inte fick vara med, jag visste ju redan innan han föddes att de skulle gifta sig då och att han skulle vara med…

Försöker tänka positivt

Jag har fortfarande inte fått nåt positivt ägglossningstest (ska testa igen klockan 11 men tror inte att det heller kommer att vara positivt). Försöker tänka på fördelarna med att vänta två månader till, även om de är få så finns de ju ändå. Kroppen hinner återhämta sig ytterligare, även om jag känner mig återställd och pigg så skadar det säkert inte…Öööö, ja sen kom jag inte på några fler… Har jag inte ägglossning denna gång jag testar så hoppas jag att jag inte har det i morgon heller, men försöker som sagt vara så positiv som jag bara kan, det är ju trotts allt bröllop i morgon och jag vill inte vara ledsen hela dagen för att jag fick ägglossning då istället för idag. Det är ju trotts allt min syster som gifter sig och man vill ju inte vara party pooper på sin egen systers bröllop…

Ska träffa några kompisar idag, har egentligen inte så stor lust men jag tror att det blir bra bara jag kommer iväg. Jag gillar ju verkligen dessa vänner och jag tycker vi alltid har trevligt när vi ses även om det även har varit när man har pluggat. Jag är väl bara van i mitt inrutade liv men det är väl även det att jag mår lite (mycket) dåligt av det här med ägglossningen och då har man kanske inte jätte stor lust att träffa massa människor. Det är dock bra att skingra tankarna och komma iväg lite…

Känns så jobbigt

Jag känner att det bara blig jobbigare och jobbigare, fortfarande inte ett positivt ägglossningstest och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Är så sjukt jobbigt att behöva vara beroende på det här viset av när saker och ting sker, mycket irriterande att vi inte bara kan ha sex för att hoppas på att bli med barn. Det känns så förtvivlat jobbigt att behöva gå igenom detta igen, varför kunde inte Noa bara ha fått stanna här från början. Jag vill ju ha min lilla bebis här!

Fortfarande ingen ägglossning

Har fortfarande inte fått ett positivt ägglossningstest, jag hoppas så innerligt att det blir ett i eftermiddag eller absolut senast i morgonbitti. Tänk om det blir på lördag då får vi vänta två månader innan vi förhoppningsvis kan göra ett försök igen. Jag vill ju så gärna få göra ett nu och bli gravid… Varför ska jag behöva gå och våndas så, varför kan de inte ha öppet sex dagar i veckan istället, då kunde ju alla få göra…

Sysselsatt…

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, det händer inte direkt så mycket mer än det vanliga. Det är kanske lite bättre igen men känner en svag ångest och rädsla. Jag har fortfarande inte fått min ägglossning så jag hoppas bara så innerligt att den ska komma nu och jag blir gravid. Det är ju två veckor till av ovisshet efter att ägglossningen har kommit. Jag hoppas bara att det går bra. Jag har försökt gör de saker som jag sagt att jag ska göra innan jag eventuellt blir gravid så jag kan ta det lite extra lugnt de närmsta veckorna efter. Vi håller på och gör ordning våran baksida och det är en jävla massa som ska grävas och dras. Jag har i alla fall fixat det ”lilla” som jag sagt att jag ska göra där och funderar på att tvätta fasaden vid grovingången (är kanske inte så bra att göra när man är gravid). Det är ju även bra sätt att dels röra lite på sig men också att ha något att göra. Måste även ta mig ner till centrum och kolla om jag kan hitta nåt vettigt som jag kan ha på min systers bröllop på lördag, har inte direkt några byxor eller liknande som jag kan ha (inte lätt att ha blivit för tjock)…

Saknar så klart min lilla bebis och tänker på honom mer än konstant, har var så liten och det är så orättvist…

Orolig, saknad, ångest…

Det är så mycket känslor nu, saknad och oro. Jag saknar lilla Noa så enormt mycket och det blir nästan värre när jag tänker på att vi måste gå igenom hela processen med att bli gravida igen. Jag är så himla rädd att det inte ska fungera, vi har ju bara fyra gånger på oss. Tänkarna bara snurrar hela tiden, jag kan bara inte släppa dem. Har en klump i magen, det känns som att det kommer att gå bra men jag är ändå livrädd och känner även ibland att det inte kommer att gå bra. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till om det inte fungerar nu. Jag vill så gärna vara gravid igen, varför var det så här det blev? Jag vill bara ha min lilla Noa här hos mig… Vi skulle ju inte ”behöva” göra det här redan nu igen, vi skulle ju ha våran lilla fyramånaders här hos oss nu… Livet är tungt och känns ganska meningslöst just för tillfället… Hur ska jag klara tre nästan tre veckor till innan jag vet om jag är gravid eller inte? Hur ska jag klara det om jag inte skulle vara gravid, allt är så jobbigt. Om vi bara hade fler gånger på oss så tror jag att det skulle känts lite lättare men vi har bara fyra gånger, fyra, det är ju ingenting… Varför kunde han bara inte fått vara här hos oss istället?!

Alla dessa turer fram och tillbaka

Idag har vi äntligen fått säkert svar när det gäller inseminationen och det är väl både positivt och negativt. Det hade blivit en missuppfattning, inte den jag var orolig för utan den jag inte var orolig för. Vi kommer att få samma donator, vilket jag i och för nästan hade förstått efter förra veckans samtal (och det känns jätte skönt). Vår läkare på Danderyd hade dock missuppfattat antal gånger vi skulle få, de skulle räkna bort den gången då Noa blev till och inte de gångerna innan. Det innebär alltså att vi har fyra försök på oss. På ett sätt så känns det bra, för nu vet vi, samtidigt så känns det lite jobbigt. Nu har vi bara två försök innan vi ska bestämma om vi vill ha IVF eller insemination de två sista gångerna, jag hade nog i alla fall velat ha tre försök innan (men samtidigt två försök är bättre än ett). Vi får ta ett försök i taget, så klart, men jag känner nog att jag vill ta de två sista som IVF om jag inte skulle ha blivit gravid. Det är mycket hormoner och sånt inblandat i det men tänk om det inte skulle funka med insemination och så funkar det inte heller när man åker till Danmark (vilket skulle vara steget efter) så får man i slutendan betala IVFen själv och göra den i Danmark eller nåt annat land (om det ens är möjligt), blir lite skillnad i pris och sen vill jag ju så gärna att Noas syskon ska ha samma donator som han hade, det känns så viktigt (även om det bara blir ett syskon som får samma donator så känns det bättre än inget, det känns som att Noa kanske lever lite igenom sitt syskon då)…

Det känns i alla fall lite bättre nu när vi vet exakt vad som sker och hur många försök vi har, även om det inte var så många som vi räknat med. Jag hoppas bara så innerligt att det ska funka redan nu, den första gången. Jag kommer nog inte må så bra annars, men det är ju så det kan vara och bara för att det inte skulle funka så betyder det ju inte att det inte kommer att funka gången efter… Jag hoppas i alla fall för hoppet är ju det sista som överger en och det vet man ju mer nu än någonsin för hade det inte varit för hoppet så hade jag nog inte suttit här och skrivit dessa rader just nu…

Denna veckar har varit lite jobbig, jag har mått hyfsat förra veckan ändå måste jag säga. Den här veckan har jag dock känt den där enorma saknaden efter Noa, den där kroppen känns som att den ska rasa ihop bara för att jag inte får ha honom nära mig. Tror dock att oron över inseminationen och alla de turerna spär på lite och därför skulle det vara så skönt om det kunde funka med inseminationen nu redan första gången. Även om det kommer hormoner och det säkert kommer att påverka sinnesstämningen till och från så känns det i alla fall som att man kanske kan glädjas åt det nya livet…

Ska åka till mina föräldrar nu och hälsa på lite, jag hade hoppats på att bara mamma skulle vara hemma men tydligen är även min pappa hemma. Hade hoppats på att kunna prata lite med mamma i fred eftersom att pappa gärna byter ämne när Noa kommer på tal…

Denna jävla avundsjuka

Idag var vi på sommarfest hos Petras kusin med familj och ganska många av de som var där har barn och ganska små barn. Alla barn är friska (vilket självklart är jätte bra) och är helt underbara och det enda man vill är att Noa också hade varit där med oss. I alla fall så var en av tjejerna där gravid igen, vad jag förstod det som ganska ofrivilligt (inte så de inte ville ha barnet men ändå), och det enda jag kan känna är en fruktansvärd avundsjuka. De har redan en (levande) son och han är bara dryga året gammal, det känns bara så orättvist. Det är som sagt inte det att jag missunnar andra deras barn men det känns bara så tungt och orättvist att våran lilla Noa inte fick vara här medan andra har friska, fina och framförallt levande barn. När jag fick höra att den här tjejen var gravid så brast det, jag klarade inte av att höra det. På något sätt är det nästan värre när jag hör att andra är gravida än när jag ser andra barn. Viljan är så stor att få vara gravid igen och det är väl svårt att inte bli avundsjuk då, jag kunde i alla fall hålla mig så pass länge innan jag började gråta att jag kunde ta mig där ifrån. Dels vill jag inte gråta framför människor som jag inte direkt känner och sen kanske det inte är så kul om man gör det på en fest bara så där, det förstör stämningen lite. Självklart så hoppas jag att det går bra för dem men det känns lite jobbigt att de råkar bli gravida bara tillfället gavs medan jag själv måste gå till en klinik och hoppas på att det fungerar när jag väl är där för jag får ju inte hur många chanser på mig som helst. Jag hoppas dock att jag har lätt för att bli gravid för det finns så många som inte har det lätt att bli gravida och jag vet inte hur länge jag skulle klara av att inte bli gravid innan jag skulle bli tokig. Tanken på att inte få ett till, levande, barn nu är värre än tanken på att inte fått något barn alls var förut. Jag vet att jag tjatar men jag hoppas bara så innerligt att vi kan göra ett försök nu och att det funkar för det känns även som att det skulle vara lättare att höra om andras barnlycka om vi i alla fall väntade ett barn igen.