Läkarbesök

Träffade då vår förlossningsläkare igår igen, jag hade ju ”nojjat” lite över att något inte stämde. I alla fall så såg allt bra ut så det är ju i alla fall en lättnad och vi fick även lite svar på andra saker som vi hade gått och grubblat på.
Vi pratade även en del om fertilitetsenheten och IVF och sånt och hon skulle ringa till fertilitetsenheten och prata med dem och försöka få till åtminstone ett försök till, hon trodde att det kanske inte var helt omöjligt då vi tydligen var de första som förlorat ett barn så pass sent i graviditeten, missfall och sånt har de självklart varit med om men just ett dödfött barn hade de tydligen inte varit med om tidigare (i alla fall inte det som enligt lagen anses som ett dödfött barn). Jag kan tycka att det är lite konstigt, de har ju trotts allt gjort inseminationer sedan 1985. Detta förklarar ju även varför det kändes som att det inte hade några rutiner för det, de hade helt enkelt inte det. Jag skulle dock kunna tycka att de kan ha en ”plan” för vad som ska göras i en sådan situation ändå så det är genomtänkt ordentligt, det känns nu som att det blev lite bestämt då när vår läkare pratade med barnmorskan som bestämmer sånt och då kan det omöjligen vara helt genomtänkt.
Som sagt så fick vi även veta lite mer om IVF och jag känner mig mycket tryggare i att gå igenom den behandlingen nu än vad jag kände innan. Det känns dock sjukt onödigt att jag ska behöva göra det när vi vet att det har funkat på det ”naturliga” sättet förut men har jag bara två gånger kvar så vill jag göra IVF för det är åtminstone dubbelt så stor chans att bli gravid då som med insemination och om det blir fler embryon som man kan använda så kan man använda dem utan att det räknas som ett försök (om jag har förstått det rätt), vår läkare sa även att hon personligen hade valt att göra IVF i min situation och enligt henne så ska det inte finnas några risker med det. Det är väl förmodligen inte en så trevlig upplevelse men om riskerna inte finns så ser jag inte varför vi inte skulle ta den vägen.

Ångest, oro och lugn?

Positivt ägglossningstest i går, I GÅR! En söndag, varför? Jag som tror så mycket på denna gång, nu blir jag så orolig. Jag ringde i alla fall fertilitetsenehten och vi fick en tid idag 15.30, vilket jag tyckte var sjukt sent och frågade om de hade en tidigare tid. Vilket de inte hade, tror de klämde in mig för att jag hade positivt ägglossningstest igår, hon var nämligen iväg till labbet och kollade om det var okej. Jag var livrädd att hon skulle komma och säga att de hade för mycket att göra och det inte gick, som tur var så var det inte så. Kanske ska se det som ett tecken. Jag frågade henne för övrigt om det inte var för sent med tanke på att jag hade positivt ägglossningstest igår men hon sa att det inte var det, vilket lugnade mig en del. Jag ska lyssna lite på avslappningsskivan jag har idag och se om jag kanske kan lyckas slappna av lite, det har varit svårt de senaste dagarna. Spela lite tv-spel, Ratchet and Clank, ska jag också göra, det brukar hjälpa.

Har för övrigt en svärmor som ganska ofta säger saker innan hon hinner tänka efter. Igår var hon, svärfar och deras grannar över på besök. Min svärmor vill då att vi ska visa en bild på braskaminen vi har beställt och när hon tittar på den så frågar hon hur högt upp glaset sitter med tanke på eventuella kommande barn (Petras systers dotter brände sin hand ganska ordentligt på en braskamin när hon precis lärde sig stå). Jag trodde hon hade sagt fel och sa då lite skämtsamt vadå eventuella barn. Hon svarar då ja man vet ju aldrig vad som händer. Men tack för den, det är inte så att jag går varje dag och tänker och är rädd för att vi aldrig kommer att få uppleva att ha ett levande litet barn hos oss. Jag behöver verkligen inte någon annan som också påpekar det. För övrigt så tycker jag väldigt bra om min svärmor men ibland så önskar man att hon kanske tänkte lite innan hon pratade…

Nu ska jag bara hålla tummarna och hoppas på att det sätter sig ett litet ”frö” i min livmoder och att vi i maj nästa år har ett levande, friskt, litet syskon till vår lilla älsklig!

Noa, mamma och mamma kommer inte att sakna eller älska dig mindre när det kommer ett litet syskon till dig. Kärlek har jag hur mycket plats för som helst!
Älskar dig mer än vad jag någonsin trodde var möjligt, du finns för evigt i mammas hjärta och jag kommer alltid att önska att du fanns här hos oss!

Skönt att komma bort ett tag och skönt att vara hemma igen

Kryssningen var en välbehövlig avkoppling vi åt och badade, typ. Birka är en riktig pankisbåt, vilket jag i och för sig redan visste men jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så sjukt många pankisar och så få icke pankisar. Jag höll till och med på att få gå som under 15 år när vi skulle äta frukost, då måste man väl ha lite fel på synen tycker jag… Okej att jag får visa leg på systemet men att tro att jag är under 15 det var kanske att dra det lite väl långt. Vi åkte ju inte på kryssningen för att träffa folk så det var faktiskt ganska skönt att komma iväg. Vi badade både på kvällen när vi kom och dagen efter så gick vi till spat och tog massage och badade i de poolerna. Det var mycket skönt. Jag har märkt att jag inte tänker på Noa varje sekund av varje dag längre och det är lättare att inte tänka på honom när man inte är hemma. Det var nog även därför som det var så skönt att komma bort både när vi gifte oss och nu. Hemma så är det så mycket lättare att man kommer att tänka på honom och även om det på ett sätt känns hemskt att säga att det är skönt att inte tänka på honom hela tiden så är det fortfarande bra. Vi måste ju gå vidare med våra liv och bara för att jag inte tänker på honom varje sekund så betyder inte det att jag inte önskar att han vore här och jag är fortfarande övertygad om att våra liv skulle vara så mycket bättre om han vore här. Jag känner mig lugnar i kroppen och just nu är jag nog så redo jag någonsin kommer att kunna bli inför att bli gravid igen, jag tror och hoppas på att det ska funka nästa gång! Jag tror, lite som med jobbet, att jag inte kan komma så mycket längre i den här sorg processen utan att vara gravid igen, ha ett nytt liv som är på väg och ha något nytt att glädjas åt. Ett litet syskon till vår lilla älskling skulle ju vara så underbart…

En fruktansvärt jobbig dag

I dag är det en sån där extremt jobbig dag, jag kände redan igår att det var på gång. Jag vet inte om det är för att det idag har gått fem månader sedan vi fick det värsta beskedet man kan tänka sig eller om det bara är skitjobbigt ändå.
Jag gick ut och tog en promenad när jag gick upp, dels för att jag måste börjar röra mig mer men också för att det brukar få mig att må bättre. Men inte idag, idag hjälpte det inte alls, blev kanske till och med värre. Fick en sån ångestattack när jag kom hem trodde jag skulle spy och den där panikångestkänslan kom. Allt känns verkligen bara skit, jag saknar min lilla kille så fruktansvärt mycket, vet inte vart jag ska ta vägen. Rädslan över att inte kunna bli gravid igen är så fruktansvärt stor. Tänk om jag i alla fall kunde få vara gravid, även om det kommer att vara fruktansvärt jobbigt så kanske det kan ta mig ur det här svarta hålet som jag åter har hamnat i. Den enda lilla ljuspunkt i tillvaron är Petra, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara livet utan henne, framförallt de dagar då livet bara känns som något fruktansvärt tungt som man måste ta sig igenom. Jag är så rädd för att jag verkligen har hamnat i en depression nu, jag gråter så mycket igen och jag känner verkligen ingen lust till någonting. Jag undrar om det är rätt tidpunkt att gifta sig på men samtidigt så är det även det enda som jag känner någon lycka över just nu, jag vill ju verkligen leva mitt liv med Petra och jag har ju längtat efter denna dag så länge nu och även om dagen kanske inte blir som den blivit annars så känns det ändå rätt att göra det. Ingenting i livet kommer att vara som det hade varit om lilla Noa hade fått vara här med oss…

Jag känner mig inte som mig själv längre, jag känner mig som ett skal av den jag var där innehållet har bytts ut mot en enorm tomhet, jag känner bara en sån enorm tomhet. Varför ska det behöva vara så här?! Varför kunde vår lilla plutt inte fått komma ut på tid då hade han nog varit här idag, livet är bara så jävla brutalt orättvist…

Mens och känslokalla människor!

Jaha så igår så kom då mensen, lika oväntad som ovälkommen. Jag trodde verkligen att jag var gravid, det var så många symtom som jag hade (har) men ändå så kom den där jävla mensen… Jag hade väl hoppats på lite tur nu efter all skit som har hänt men inte då. Det är bara att hoppas på nästa gång då, om typ sex veckor, tungt… Jag tror dock på nästa gång, det har hela tiden känts som att det är då det ska fungera så nu bestämmer jag att det ska göra det!

Läste en ledar i DN i går som var skriven av spädbarnsfondes ordförande, Ingela Rådestad, och jag blev helt förskräckt över vissa kommentarer. Förstår verkligen inte hur folk kan tänka så. Många tyckte i stort sätt att det var lika bra att barnen dör i en ändå överbefolkad värld, mycket konstigt sätt att se på saken. Ja världen kanske är överbefolkad eller i alla fall på väg att bli det men för det så betyder det väl inte att ofödda barn ska dö. Tycket man verkligen så så kan man ju själv gå och dränka sig så är det ju en människa mindre i den så ”överbefolkade världen”. Självklart så kanske man ska sätta in även andra åtgärder i länder där många har tio barn men för det så är det väl inte rätt att ofödda barn ska dö, vad har man för människosyn när man skriver eller säger en sån sak. Skulle deras liv vara mer värt än ett ofött barns liv? Jag förstår inte hur de tänker. Jag kan ju i alla fall hoppas att de inte skaffar egna barn då om de anser att världen är överbefolkad och att det är lika bra att barn dör. I fattiga länder där man får väldigt många barn, förmodligen ganska ofrivilligt i många fall, kanske gratis preventivmedel skulle vara en väg att gå men det är inte vad denna ledare handlade om. Ett liv är ett liv! Bara för att en person inte har andats så betyder det inte att den personen är mindre värd, eller mindre älskad, än andra personer. Om de verkligen har de åsikterna så undrar jag om de inte skulle söka vård och hjälp om de själva blev svårt sjuka för om de inte dör så bidrar de till att världen forsätter att vara överbefolkad.
Fruktansvärda kommentarer var det i alla fall, skulle någon säga en sån sak till mig rakt ut så vet jag inte vad jag skulle göra. Kände bara att jag ville ge vissa personer som kommenterat ledaren en fet jävla käftsmäll… Idioter!

Panik, ångest…

Är så sjukt rädd för att jag ska få min mens, att alla symtom som jag har känt bara har varit inbillning. Jag vill ju bara så gärna vara gravid. Jag vill ju bara få uppleva vad de allra flesta får uppleva när de blir föräldrar, jag vill få hålla i mitt eget friska och levande lilla barn!

Gravidsymtom?

Mår illa, känner mig trött och har ”mensverk” men vet inte om det bara är symtom på andra saker eller om det kanske faktiskt är så att jag är gravid. Jag har ju mått illa lite till och från nu i flera veckor, jag inbillar mig dock att jag mår mer illa nu än vad jag har gjort tidigare. Jag har varit tröttare sen några dagar efter inseminationen men samtidigt så har jag slutat äta rosenrot (vilket ska vara uppiggande) och de senaste dagarna har jag dessutom hålltigång ganska mycket så även där är det svårt att säga om det är ett symtom. Sen mensverken som kom igårkväll kanske bara är ett tidigt tecken på att mensen är på G… Jag vågar inte tro men jag hoppas så innerligt. Jag funderar på om jag ska göra ett graviditetstest men samtidigt så tror jag väl inte att det kommer att visa något redan nu då jag bara hade ett jätte svagt streck på testdagen när jag var gravid med Noa. Även om det skulle visa något nu så vet jag inte om jag vill veta, när jag väl vet att jag är gravid så kommer jag ju att vara jätte orolig för allt som kan då fel. Tankarna just nu är mest på om jag är gravid eller inte, om illamåendet och tröttheten är symtom eller inte…
Jag är även lite orolig för att det ska vara något fel på testet och det visar ett svagt streck nu och sen när jag testar när jag ska testa så visar det inget… Är det det här som kallas i-landsproblem?

Lite roligt är i alla fall att Petra drömde att jag gjorde graviditetstest och det visade positivt och jag tänkte att jag skulle göra ett test i morse men gjorde det inte.

Det skulle vara så skönt om jag ändå kunde vara gravid nu för då är det förhoppningsvis ”bara” åtta månader kvar tills jag får hålla i ett levande litet syskon till Noa. Skulle jag inte vara det så är det minst tio månader kvar och vare sig jag är gravid eller inte så går jag ju i väntas tider…

Längtar efter illamående

Ja jag vet, det låter ju lite konstigt, men jag längtar faktiskt efter illamåendet för det var så starkt och tydligt, det var ju ett tecken på att lilla Noa låg där inne och växte. När jag var gravid med Noa så började jag att må illa innan jag hade fått det berömda ”pluset”, jag fattade ju dock inte att jag var gravid ändå och inte ens när mensen var sen så vågade jag tro på det, så förmodligen så spelar det nog ingen roll denna gång heller. Framförallt inte eftersom att jag redan mår illa och är trött nu så kommer jag ju inte kunna lita på det i vilket fall som helst och efter några dagars illamående så kommer jag nog bitter ångra denna rubrik. Men ändå, jag vill ju vara gravid och jag vill ju få en liten levande bebis så det kanske ändå inte är så konstigt att jag längtar även efter alla jobbiga gravidsymtom?!

Sperma

Jaha då har man fått en hel milliliter sperma i sig (eller det ”god stuff” som Petra kallade det). 12 miljoner spermier nån borde väl då hitta fram till ägget kan man tycka… Hoppas bara min kropp välkomnar besöket och gör det hemtrevligt…

13 och 45

Ringde barnmorskan på fertilitetsenheten nu på morgon och fick en tid för insemination klockan 1345. Hon frågade även om jag hade så lång cykel nu (skulle vara 33 dagar om man bara räknar denna) och jag sa att jag inte visste och frågade om hon trodde det var någon fara. Det verkade dock inte vara så vi ska få komma idag och jag blev så glad. Det kändes helt plötsligt lite lättare igen, det kommer nog dock vara jobbiga två veckor (fram till mensen kommer, eller inte kommer)… Men vad jag längtar till illamående, ryggont, brist på rörelsefrihet och alldeles förstora och tunga bröst… De orden kommer jag nog få äta upp när jag väl sitter där med en cola i handen och kommer ihåg hur jävla hemskt det var med allt illamående, all ryggvärk och hur icke mobil man var… Men jag hoppas så att vi får en liten bebis till i februari/mars nästa år… Vad jag hoppas att jag inte får nån mer mens i år (alltså att jag blir gravid då och inte att mensen slutar komma)…

Älskade lilla Noa tänk om du får bli storebror snart!