Kategoriarkiv: årsdag

Två år – Noas dag

Idag borde vi fått fira en tvåårig liten kille men istället får vi fira en ängel. Förra året, inför Noas ettårsdag, så pysslade jag lite. Jag gjorde klart minnesboken som vi börjat skapa redan några veckor efter att Noa hade fötts. I år ska jag också pyssla lite, har köpt lite vårblommor (som dessvärre måste stå i förrådet för det är för kallt ute) som jag tänk sätta i en kruka (om jag hittar någon den jag tänkt ha har frusit fast på altanen) och sen har jag börjat på en tavla som aldrig blev klar. Tycker det kan vara en fin tradition att pyssla lite på (inför) Noas födelsedag, en tradition som jag hoppas lilla Elliott också kan uppskatta i framtiden. Idag är Noas dag.

Jag har även startat en insamling till minne av Noa, hoppas den får lite mer bidrag än vad som finns nu. Det är via Solvända som insamlingen sker. Vi satte även in ett bidrag direkt till Spädbarnsfonden nu i samband med Noas tvåårsdag. Vi har råd att vara lite givmilda och då tycker jag även att vi kan vara det, jag tycker inte att man ska känna sig tvingad att skänka pengar om man inte har råd.

Det är väldig skillnad på årstiden nu och för två år sedan. När Noa föddes så kom våren men nu är det fortfarande vinter och flera minusgrader, det känns konstigt och nästan lite fel. Jag hoppas det fina vädret håller i sig och att det förblir vindstilla så vi kan släppa iväg lite lyktor.

Nu hinner jag inte skriva så mycket mer, snart är det bebissim…

Älskade Noa saknaden efter dig är enorm!

Snart två år och det gör så ont

Snart borde Noa ha fått bli två år och livet är så tungt just nu, jag saknar honom så enormt mycket och jag tycker det är så orättvist att han inte fick stanna här med oss. Jag har varit så trött de senaste dagarna, mer trött än jag varit tidigare (för självklart blir man trött av att ha ett spädbarn). Jag har inte riktigt insett varför men igår så gjorde jag det, det var en artikel i Vi föräldrar om en familj som fått ett antal missfall, ett dödfött barn och gjort en sen abort och jag klarade inte av att läsa klart artikeln. Sådana artiklar är alltid jobbiga men igår gick det bara inte. På kvällen var det en reklam för hjärtfonen (eller vad de heter) där en bebis opererades och jag har sett reklamen förut utan några större problem men igår vill jag bara gå och lägga mig och storgråta. Så jag insåg att det måste vara lite extra känsligt nu för att det är så nära Noas tvåårsdag. Jag känner verkligen den där känslan komma tillbaka, den som jag inte känns så mycket efter att Elliott föddes, den är svår att förklara. Kanske andra vet som fått syskon efter att de fött ett dött barn. Saknaden efter Noa har ju aldrig försvunnit och sorgen finns ju också där men kanske man kan säga att den blivit mer intensiv igen, jag vet inte vad det är riktigt.

Jag hoppas att det blir som förra året, då var det ju sjukt jobbigt hela början av förra året fram tills Noas födelsedag och sen släppte det så väldigt mycket efter det, det var som att jag tog ett stort steg framåt i sorgen och även i graviditeten.

Oron över att någon ska hända med Elliott kommer och går, jag är väl för det mesta orolig som de flesta föräldrar är men ibland så kommer den där extrema oron över mig. Som att det här inte är på riktigt, som att Elliott inte är våran. Många tankar som är svåra att sätta ord på. Den enorma oron har kommit mer nu och jag tror att den kommer mer när Noa är mer ”närvarande”, när jag tänker på honom mer och undrar hur det skulle vara att ha två små söner här. Nu när man börjat känna Elliott mer så undrar jag även mer över hur Noa hade varit, inte bara på hur det skulle vara att ha en tvååring här utan verkligen hur han skulle ha varit (jag har så klart tänkt på det också men innan har jag inte vetat hur det är att faktiskt ha ett levande barn, hur det är att se dem utvecklas). När de börjar närma sig två så kan de ju även så mycket mer, förstår så mycket mer och det gör väl även att man undrar hur han skulle ha varit nu.

Elliott har börjat sova på mage och det är lite jobbigt, har börjat acceptera det nu, han är ju ändå drygt åtta månader, men jag tycker ändå det är jobbigt. Vi använder fortfarande andningslarm, ett sånt man sätter i blöjan, och det känns ju kanske inte jätte bra att han då lägger sig på larmet. Är vi inte är i samma rum (vilket vi inte är när han somnat på kvällen) är jag tveksam till om vi skulle höra det. Elliott sover ju dessutom i vår säng så att skaffa något annat larm är uteslutet sen kanske det även kan kännas lite överdrivet när han är så gammal som han är. Egentligen tror jag att vi borde sluta med larmet helt men det är svårt, av någon anledning är jag mer orolig på natten än på dagen och därför så har vi det kvar fortfarande. Jag vet inte heller hur villig Petra skulle vara till att vi slutar med det, hon har inte sagt något om det. Jag tror vi kör på larmet ett tag till, han verkar ju inte ”lida” av att ha det på magen då borde han ju inte lägga sig på den och för oss lindrar det väl oron lite på nätterna och det är väl bra?!

Elliott har för övrigt lärt sig att sätta sig upp vilket är jätte kul, det är dock jobbigt när man ska försöka få honom att sova och han inte riktigt ”vill” för då sätter han sig bara upp.