Ångest, oro och lugn?

Positivt ägglossningstest i går, I GÅR! En söndag, varför? Jag som tror så mycket på denna gång, nu blir jag så orolig. Jag ringde i alla fall fertilitetsenehten och vi fick en tid idag 15.30, vilket jag tyckte var sjukt sent och frågade om de hade en tidigare tid. Vilket de inte hade, tror de klämde in mig för att jag hade positivt ägglossningstest igår, hon var nämligen iväg till labbet och kollade om det var okej. Jag var livrädd att hon skulle komma och säga att de hade för mycket att göra och det inte gick, som tur var så var det inte så. Kanske ska se det som ett tecken. Jag frågade henne för övrigt om det inte var för sent med tanke på att jag hade positivt ägglossningstest igår men hon sa att det inte var det, vilket lugnade mig en del. Jag ska lyssna lite på avslappningsskivan jag har idag och se om jag kanske kan lyckas slappna av lite, det har varit svårt de senaste dagarna. Spela lite tv-spel, Ratchet and Clank, ska jag också göra, det brukar hjälpa.

Har för övrigt en svärmor som ganska ofta säger saker innan hon hinner tänka efter. Igår var hon, svärfar och deras grannar över på besök. Min svärmor vill då att vi ska visa en bild på braskaminen vi har beställt och när hon tittar på den så frågar hon hur högt upp glaset sitter med tanke på eventuella kommande barn (Petras systers dotter brände sin hand ganska ordentligt på en braskamin när hon precis lärde sig stå). Jag trodde hon hade sagt fel och sa då lite skämtsamt vadå eventuella barn. Hon svarar då ja man vet ju aldrig vad som händer. Men tack för den, det är inte så att jag går varje dag och tänker och är rädd för att vi aldrig kommer att få uppleva att ha ett levande litet barn hos oss. Jag behöver verkligen inte någon annan som också påpekar det. För övrigt så tycker jag väldigt bra om min svärmor men ibland så önskar man att hon kanske tänkte lite innan hon pratade…

Nu ska jag bara hålla tummarna och hoppas på att det sätter sig ett litet ”frö” i min livmoder och att vi i maj nästa år har ett levande, friskt, litet syskon till vår lilla älsklig!

Noa, mamma och mamma kommer inte att sakna eller älska dig mindre när det kommer ett litet syskon till dig. Kärlek har jag hur mycket plats för som helst!
Älskar dig mer än vad jag någonsin trodde var möjligt, du finns för evigt i mammas hjärta och jag kommer alltid att önska att du fanns här hos oss!

Åka bort…

Imorgon ska vi åka på kryssning, vilken lyx, eller inte. Vi hade lite svårt att hitta något som vi dels kunde tycka var värt pengarna men också som var på lagom avstånd och lagom längd. Blev helt enkelt en 22 timmarskryssning med Birka. Har aldrig åkt Birka förut men det känns som att det borde vara lite fräschare än typ Viking och vi åker ju inte på kryssning för att supa utan för att ta det lugnt. De verkar även ha en nice SPA-avdelning så det blir nog bra och förhoppningsvis avkopplande. Ska bli skönt att komma bort ett tag i alla fall även om det bara är för en stund. Känner att jag behöver försöka koppla av för jag börjar få lite ångest igen inför nästa försök och jag tänker så mycket på Noa igen, eller det gör jag ju jämt men ibland är det jobbigt att tänka på honom och ibland inte. Det känns som att mina känslor är lite överallt, känner mig ganska bra ena sekunden och sen känner jag mig jätte ledsen och allt känns jobbigt. Ibland så är alla känslor där samtidigt…

Nästa försök

Jag har börjat känna lite ångest över nästa försök, det känns lite läskigt och jobbigt. Tänk om det inte funkar, jag är så inställd på att det ska funka men det kan ju mycket väl vara så att det inte gör det. Den känslan man får då när mensen kommer, känslan att veta att försöken snart är slut… Blä! Jag vill inte tänka på det men det går inte att låta bli, det är ju så nära nu. Tror vi behöver åka bort, men jag får ångest av den tanken också. Bara en jävla massa ångest, livet är jobbigt…

Om det inte funkar nu så blir det IVF och jag skulle ju så gärna slippa det, måste försöka fokusera på detta försök och ta IVF som när och OM det behövs…

Återbesök hos barnmorskan – MVC

Idag var jag och Petra på återbesök hos barnmorskan vi gick till under graviditeten, jag kände väl egentligen inte ett jätte behov av att gå dit men kände ändå att det kunde vara skönt att ha varit även där. Nu så här i efterhand så känns det jätte bra, vi pratade kanske inte direkt om graviditeten och sånt utan mer om hur livet är och blev. Hon ville att vi skulle höra av oss när vi fick ett levande syskon sen så vi lovade att vi även skulle komma på besök då. Vi kommer att gå på MVC i Danderyd vid nästa graviditet då jag inte direkt har några ”ärenden” i stan längre och även specialistmödravården ligger ju där.

När jag åkte till MVC så åkte jag från en kompis som bor tio minuter där ifrån, det tog dock 1½ timme att komma fram, hade nog gått fortare att gå… Helt sanslöst, de har stängt söderledstunneln och jag hittar ju inte i stan så jag hamnade nån konstig stans och GPS ville att jag skulle åka tillbaka och ”försöka igen”, det blev för mycket så jag började gråta och fick panikångest där i bilen, lugnade dock ner mig själv. Kände mig jätte löjlig, lyckades i alla fall ta mig till centralen där Petra mötte upp (hon åkte tillbaka från mama mia) och körde sista biten till skanstull, tog väl typ en halvtimme (borde ta fem minuter). Det var ju tur att barnmorskan inte hade några mer patienter den dagen och skönt att hon stannade så vi ändå fick det här ”gjort”, hon var nog i och för sig mer angelägen att träffa oss än tvärt om även om det verkligen känns skönt att ha varit där nu så här efter. Det var inte så hemskt som jag trodde det skulle vara.

Vi har även haft översvämning på vår baksida idag och hoppas på att det inte ösregnar något mer i natt och att de kommer, som utlovat, och fixar avloppen… Petras hårda arbete är riskabelt nära att vara i onödan om det fortsätter så här… Ibland är det inte roligt att bo i hus…

Träffade som sagt även en kompis idag och jag kände mig faktiskt lite gladare, vad små saker ändå kan göra att man mår bättre…

En fruktansvärt jobbig dag

I dag är det en sån där extremt jobbig dag, jag kände redan igår att det var på gång. Jag vet inte om det är för att det idag har gått fem månader sedan vi fick det värsta beskedet man kan tänka sig eller om det bara är skitjobbigt ändå.
Jag gick ut och tog en promenad när jag gick upp, dels för att jag måste börjar röra mig mer men också för att det brukar få mig att må bättre. Men inte idag, idag hjälpte det inte alls, blev kanske till och med värre. Fick en sån ångestattack när jag kom hem trodde jag skulle spy och den där panikångestkänslan kom. Allt känns verkligen bara skit, jag saknar min lilla kille så fruktansvärt mycket, vet inte vart jag ska ta vägen. Rädslan över att inte kunna bli gravid igen är så fruktansvärt stor. Tänk om jag i alla fall kunde få vara gravid, även om det kommer att vara fruktansvärt jobbigt så kanske det kan ta mig ur det här svarta hålet som jag åter har hamnat i. Den enda lilla ljuspunkt i tillvaron är Petra, jag vet helt ärligt inte hur jag skulle klara livet utan henne, framförallt de dagar då livet bara känns som något fruktansvärt tungt som man måste ta sig igenom. Jag är så rädd för att jag verkligen har hamnat i en depression nu, jag gråter så mycket igen och jag känner verkligen ingen lust till någonting. Jag undrar om det är rätt tidpunkt att gifta sig på men samtidigt så är det även det enda som jag känner någon lycka över just nu, jag vill ju verkligen leva mitt liv med Petra och jag har ju längtat efter denna dag så länge nu och även om dagen kanske inte blir som den blivit annars så känns det ändå rätt att göra det. Ingenting i livet kommer att vara som det hade varit om lilla Noa hade fått vara här med oss…

Jag känner mig inte som mig själv längre, jag känner mig som ett skal av den jag var där innehållet har bytts ut mot en enorm tomhet, jag känner bara en sån enorm tomhet. Varför ska det behöva vara så här?! Varför kunde vår lilla plutt inte fått komma ut på tid då hade han nog varit här idag, livet är bara så jävla brutalt orättvist…

Orolig, saknad, ångest…

Det är så mycket känslor nu, saknad och oro. Jag saknar lilla Noa så enormt mycket och det blir nästan värre när jag tänker på att vi måste gå igenom hela processen med att bli gravida igen. Jag är så himla rädd att det inte ska fungera, vi har ju bara fyra gånger på oss. Tänkarna bara snurrar hela tiden, jag kan bara inte släppa dem. Har en klump i magen, det känns som att det kommer att gå bra men jag är ändå livrädd och känner även ibland att det inte kommer att gå bra. Jag vet bara inte vad jag ska ta mig till om det inte fungerar nu. Jag vill så gärna vara gravid igen, varför var det så här det blev? Jag vill bara ha min lilla Noa här hos mig… Vi skulle ju inte ”behöva” göra det här redan nu igen, vi skulle ju ha våran lilla fyramånaders här hos oss nu… Livet är tungt och känns ganska meningslöst just för tillfället… Hur ska jag klara tre nästan tre veckor till innan jag vet om jag är gravid eller inte? Hur ska jag klara det om jag inte skulle vara gravid, allt är så jobbigt. Om vi bara hade fler gånger på oss så tror jag att det skulle känts lite lättare men vi har bara fyra gånger, fyra, det är ju ingenting… Varför kunde han bara inte fått vara här hos oss istället?!

Känslor, ångest och illamående

Känslorna spretar åt alla håll av alla möjliga anledningar. Den största känslan är saknaden efter Noa, den finns där och på något sätt så gör den känslan att jag ”mår bra” – jag får inte dåligt samvete för att jag inte tänker på honom. Den känslan är ganska stabil även om jag ibland känner den mer än annars. Nu när det återigen börjar ”närma sig” ett nytt inseminationsförsök så börjar jag få massa andra konstiga känslor som jag tror i grund och botten grundar sig i rädslan för att det inte ska funka. I går när jag gick upp, till exempel, så tänkte jag ”vill jag ha fler barn…” – men va fan, det vet jag ju att jag vill, det finns egentligen ingen tvekan i världen om just det. Men det är rädslan, vad skulle det annars vara, rädslan för att inte blir gravid, rädslan för att bli gravid men att nåt går fel, kanske även till en viss del rädslan för att bli gravid och allt går bra (vem har inte rädsla över att ha ansvar för någon annan persons liv?). Den sista rädslan kan jag i alla fall stå ut med för jag längtar så tills den dagen då jag kan skriva att ”Vår ängel Noa har blivit storebror…” – tänk den känslan, att få hålla i sin levande lilla bebis för fösta gången, få höra den skrika. Jag längtar så fruktansvärt mycket…

Igår kväll när jag och Petra hade gått och lagt oss för att sova så låg vi och pratade, som så många andra gånger, om Noa och syskon till Noa. Petra säger hela tiden ”snart…”, och vad vi hoppas att det är snart… I alla fall så räknade vi (eller jag) på hur många dagar man faktiskt är gravid, det är drygt 270 dagar om man går 40 veckor… Det är många dagar det… I en graviditet kan man ju i och för sig räkna bort de två (ungefär) först veckorna för man är ju egentligen inte gravid mellan mensen och ägglossningen, skulle vi nu få göra ett försök på denna cykel och jag skulle blir gravid så skulle det räknas som att jag var det nu, och det är jag ju inte… Så säg att man är gravid cirka 260 dagar om man får på beräknatdatum, det är fortfarande en jävla massa dagar… Fördelen är väl att nästa gång så vet jag att det inte blir fler än så många dagar i alla fall, jag hoppas att det blir några färre (dock inte för få)…

För att hoppa lite fram och tillbaka mellan olika saker så tycker jag det är skit jobbigt att de inte ringde från fertilitetsenheten igår, jag hatar verkligen att prata i telefon och då blir inte ångesten precis bättre av att man går och väntar på ett samtal. Petra ringde idag och bad dem ringa till henne istället men det visade sig dock att hon var på semester fram tills på onsdag (det känns som att det då borde betyda att vi i alla fall får samma donator och det är det jag är mest orolig för)… Nu kanske ångesten över att prata i telefon lägger sig lite fram tills på onsdag i alla fall, det känns som att det är lite dålig ordning där dock så de kanske ringer även mig trotts att det står att vi vill att de ska ringa till Petra istället…

Nu är det snart helg, vädret är pissdåligt, det är kallt och det regnar (riktigt midsommarväder en vecka för tidigt). En vecka till har gått och det är konstigt hur mycket ljusare livet har börjat bli igen. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här igen och jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna leva resten av mitt liv. Självklart så är det långtifrån en dans på rosor men jag ser ljuset ibland och kan även njuta av vädret och hur vackert det är ute. Jag har fortfarande jobbiga stunder och det är inte många dagar i veckan som jag inte gråter, saknaden efter Noa är så enorm och längtan efter att få hålla mitt eget levande barn är nästan lika enormt stor som saknaden efter Noa. Det var ju inte så här livet skulle bli… Älskade Noa med sin fina lilla landstinget-tröja på sig…

Livrädd

Nu börjar det närma sig igen och jag är rädd… Har nu fått min mens och har idag varit ledsen och haft ångest. Jag är så jävla rädd för att jag inte ska blir gravid, den största rädslan i detta nu är att jag aldrig kommer att få hålla min egna LEVANDE bebis… Jag vet att när jag blir gravid så kommer rädslan gå över till rädsla för att få missfall och sen rädsla för att bebisen ska dö och så vidare. Men egentligen så är väl ingen av dessa rädslor konstiga, vare sig man har varit med om det vi har varit med om eller inte. Jag är ju dessutom en person som konstant är orlolig för allt och inget. Till exempel så går jag fortfarande och nojjar över att vi inte ska få samma donator fast vår läkare på Danderyd har sagt att vi ska får det. Jag vet dock hur lätt det blir missförstånd och även om de har sagt det till henne så kanske det ändå blir nåt annat för nån har missuppfattat nåt annat… Varför kan jag inte bara lugna ner mig, varför ska jag tänka så mycket, analysera så mycket? Blir tokig på mig själva…

Jag har saknat lilla Noa idag också, det var därför jag var ledsen. Självklart saknar jag honom varje dag men ibland så greppar det tag om en så hårt och det känns som att någon åter igen är på det stora öppna såret man har. Det känns fortfarande som att det är en stor sten som ligger och skaver i bröstet på en men det känns oftast som att den inte skaver lika mycket längre.

Tänk om jag bara kunde bli gravid, en sak mindre att gå och vara nojjig över…

Var och hälsade på mina föräldrar i söndags, Petra var med. Det är väldigt jobbigt när man har varit med om en sån här sak och har en pappa som tror att han alltid har svar på allt och vet bäst i alla situationer. Han tyckte att vi skulle vänta tills vi mår bättre, tills vi mår så som vi kommer att göra resten av livet… Hur man mår ändras ju konstant så jag vet inte riktigt när han tycker att det skulle vara… Vi orkade inte ta någon diskussion men ibland så önskar man att han kanske kunde inse att han faktiskt inte har svar på allt och vet hur allt är. Petra hade lust att säga till honom att han inte har varit med om det här så han har ingen aning om hur vi känner… Pappa försöker även hela tiden byta ämne om ämnet blir Noa, vilket känns jobbigt, ska det alltid vara så? Ska jag inte kunna tala om min förstfödda son med mina föräldrar? Jag vet inte om jag gillar den här sidan jag ser av dem (framförallt pappa) som jag ser nu…

Igår var jag även förbi jobbet och fikade lite, syrran jobbade och en annan kollega som jag känner väl. Det gick riktigt bra men jag var helt slut när jag kom hem, konstigt att man kan bli trött av bara en sån sak…

Mer ångest

Jag har börjat få ångest igen, jag vet inte riktigt varför men jag tror att det har med alla tankar på framtiden att göra. Tanken på att Noa inte kommer att vara i den och tanken på svårigheterna som kommer, vare sig vi lyckas med att bli gravida igen eller inte så kommer ju framtiden att bli jobbig. Blir jag gravid så kommer ju nio månader av oro att hägra framför oss, samtidigt som man kommer att vara ledsen över det livet som aldrig blev med Noa. Men förhoppningsvis så kommer ändå lyckan över att vara gravid igen att väga över och framför allt så hoppas jag att den graviditetn slutar bättre än den här gjorde. Lite ångest är nog också för att jag tycker så synd om Noa, allt han inte fick uppleva, allt vi inte fick uppleva med honom. Ångesten är nog även en del saknad, saknade är så stor så jag vet nog inte riktigt vad jag ska göra med den. Jag tänker konstant på honom och även när jag inte aktivt tänker på honom så känner jag hur det ligger och gnager där i bakgrunden. En del ångest beror nog också på att jag helt till fullo har insett att det inte kommer att spela någon roll om jag blir gravid igen, Noa kommer inte tillbaka och saknaden efter honom kommer inte att bli mindre eller försvinna. Jag har förstått det tidigare men vissa saker går bara inte att ta in. Jag undrar om man kommer att kunna känna samma lycka under nästa graviditet, den lyckan man kände när man för första gången fick se hans lilla hjärta, stort som en pixel, ticka där på skärmen när jag bara var i sjunde veckan. Eller det där lyckoruset man fick när man såg honom på det andra ”riktiga” ultraljudet. Kommer man våga känna lycka? Kommer man våga att känna trygghet i att man hör hans hjärta slå på mvc-besöken? Jag vet att jag ska tänka på nuet och ta en dag i taget, men det är svårt när nuet är så hämskt och saknaden efter Noa är så överväldigande. Hur ska jag kunna leva nu och ta en dag i taget när det enda jag vill är att vara mamma till ett friskt levande barn?! Om man på förväg kunde veta att jag skulle bli gravid igen och att det skulle gå bra så skulle allt kännas så mycket lättare men det kan man ju aldrig veta…

Allt är bara jobbigt

Allt är jobbigt, jag saknar Noa så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Egentligen så saknar jag honom nog inte mer än andra dagar det är bara att det ibland blir så mycket mer påtagligt. Jag vill ju bara ha honom här, jag vill ha min bebis här, varför får jag inte ha honom här?

Sen har vi rädslan över framtiden, varför får jag ingen ägglossning? Kommer jag att lyckas bli gravid snart? Kommer jag lyckas bli gravid alls? Kommer graviditeten gå bra och vi får ett levande och friskt barn? Det är så mycket som gör att det är så jobbigt, därför känns det också som att jag saknar min lilla Noa lite extra mycket. Även om vi skulle lyckas med att bli gravida snart igen så är det ändå så långtid kvar tills jag får hålla i en liten levande bebis igen, en bebis som är vår… Jag vill bara ha Noa här, andandes, skrikandes, sovandes, levandes… Varför får han inte vara här min älskade lilla pojke?! Saknar honom så ofantligt mycket, jag vill bara hålla i min två månaders bebis…

Om jag vore religiös så skulle jag be varje dag om att jag skulle bli gravid snart igen och att den bebisen skulle komma ut levande och frisk, men jag är inte religiös så jag får bara hoppas att det blir så… Jag vill ju så gärna ha en liten bebis och eftersom att Noa inte fick stanna hos oss så hoppas jag att ett litet syskon till Noa snart är på väg och kan fylla vårt liv med lycka igen, för hur ska jag någonsin kunna bli lycklig om jag inte får ett levande barn?! Saknaden efter Noa kommer så klart inte att bli mindre men längtan efter en bebis är så otroligt mycket större nu än vad jag trodde var möjligt… Kan inte förstå att livet kan vara så orättvist att en person som jag som alltid velat ha barn får en död bebis medan andra personer blir gravida av misstag och sen inte tar hand om sina barn.. Vem är det rättvist emot, inte mot barnet och inte mot föräldrarna… Varför ska det behöva vara så här?!

Egentligen så tror jag väl att jag ska få ett barn till, finns ju egentligen ingen anledning att inte tro det, men paniken och ångesten byggs ändå på och tankarna om att det kanske inte blir så är så sjukt skrämmande och jag kan inte låta bli att tänka dem… Allt jag vill ha är en liten bebis, en levande, frisk liten bebis… Helst av allt så vill jag ju ha Noa men det vet jag ju att det inte går…

Saknar dig förevigt NOA!