Jobbiga stunder

Ibland så överumplas jag av sorgen oftast bara för en liten kort stund och oftast kanske inte helt oväntat. Idag städade vi ut ett skåp och i det skåpet låg en sån där fylla i bok där man fyller i saker om barnets föräldrar och första tid i livet. Det var Noas och jag frågade Petra vad vi skulle göra med den och öppnade den. I den var typ två saker ifyllda innan han föddes och det blev helt plötsligt så jobbigt. När jag tänker på honom så tänker jag ju på honom som död men när jag skrev det där i boken så var det ju vår lilla ”It” som levde och som vi längtade så efter att få träffa.

Sorgen efter Noa finns så klart där, alltid, men livet har gjort att den inte längre är så påtaglig. Jag tänker så klart på honom och kanske än lite mer nu när vi närmar oss födelsedagen och många andra som var gravida samtidigt börjar fira sina fyraåringar. Oftast när jag tänker på honom så är det flyktigt och ytligt eller vad man ska säga. Mer att vi skulle ha haft ett barn till och kanske inte så mycket på honom. Men ibland så tänker jag lite mer på honom och tänker på hur han skulle vara, vad han skulle göra och hur det skulle vara att ha en fyraåring.