Månadsarkiv: april 2014

Så oerhört tungt

Jag sitter här och gråter, mer än vad jag gjort på länge. Jag påminns om min lilla son som skulle ha varit min stora son. Jag längtar efter honom och jag saknar honom. Livet har gått vidare men saknaden finns alltid där. Rädslan för att behöva uppleva ett förlorat barn igen finns alltid där. Vissa dagar är jobbigare än andra, vissa dagar vill jag bara krama den lilla pojke som vi har haft turen att få ha hos oss. De flesta dagar vill jag bara att bebisen i magen ska vara här så jag slipper ångesten och oron i graviditeten. Känslorna är delade, jag vill ju inte att bebisen föds redan nu (om den inte måste) men samtidigt så har jag vissa dagar svårt att förstå hur jag ska stå ut i över en månad till… Tänk om vi kunde få uppleva lyckan av ett friskt och levande barn till. Jag hoppas vi har den turen.

Min älskade Noa vad jag saknar dig. Jag undrar hur du hade varit. Jag saknar dig så!

Specialistmödravården och ultraljud

Igår var vi och gjorde ett tillväxtultraljud (TUL) och det var lite rörigt. Tydligen var ingen remiss skickad utan bara en tid bokad och det var en läkare som gjorde ultraljudet och inte en barnmorska som det brukar vara. Varför vet jag inte riktigt men läkaren sa att det var dubbelbokat så kanske var därför. Tror inte han var jättevan att göra TUL för han mätte magen på bebisen säkert tio gånger. Jag tror inte läkarna på ultragyn på Danderyds sjukhus i första hand gör TUL de kommer nog in i bilden om man upptäcker något som kanske inte är som det ska. Magen är tydligen ganska svår att mäta då det är svårt att veta var den slutar och var den börjar och bara några millimeter kan göra skillnad. Bebisen växer i alla fall och följer sin kurva, ligger på minus 8% och det har den gjort de tre senaste TULen vilket inte alls är ovanligt. Det är som med bebisar utanför magen, så länge de följer sin kurva så är det bra. Bebisen hade lagt sig med huvudet neråt men så har den legat förut och sen flyttat sig så jag bryr mig inte så mycket om det ännu. Tror dessutom att den flyttat sig lite igen och att huvudet ligger åt min ena sida nu.

Efter ultraljudet var vi på specialistmödravården och då fick vi träffa en läkare som vi tidigare inte har träffat. Hon var inte ”bra” alls. Hon var förmodligen duktig på sitt jobb men det kändes som att hon kanske inte skulle vara på specialistmödravården. Hon frågade inte alls hur det var eller något sånt och då är jag till och med sjukskriven på grund av sammandragningar. Hon verkade inte alls ha kollat journalen innan vi kom in utan satt och läste den när vi var där. Hon började även att prata om att det var bra om vi väntade 38 fullgångna veckor innan igångsättning, hade hon läst journalen så hade hon vetat varför vi inte skulle vänta riktigt så länge. Det hon frågade var dock om det var inbokat och det har inte den andra läkaren sagt något alls om. Läkaren vi var hos i går sa att det kunde vara bra att göra det redan nu eftersom att det var längre helg sen efter men om hon bokade in det eller inte det vet jag inte. Jag antar dock att hon hade koll på att min sjukskrivning går ut om två veckor för hon sa själv att vi skulle komma på återbesök då och så tätt har vi inte gått hittills. När vi bokade läkartiden för nästa gång så fick vi inte veta vem vi ska till för hon som bokade in kunde inte se vem som hade polen (vet inte hur det stavas) så det är bara att hoppas på att vår tidigare läkare jobbar eller att vi får någon annan vettig läkare. Det känns lite rörigt tycker jag. Hade varit så skönt om vi kunnat ha samma läkare helat iden men det verkar helt omöjligt att ens få komma till bara två olika läkare.

En liten sjukling

Då har ytterligare en påsk passerat, inte för att det för mig på något sätt är jobbigt. Påsken är aldrig något jag har firat och inget jag direkt har brytt mig om. Mina föräldrar har alltid jobbat skift och även jag så påsken har inte ens betytt långledig för min del.

Den här påsken var det så fint väder och så går sonen och blir dundersjuk (inget farligt utan bara helt däckad). I fredags så kände vi inte igen honom alls och även om man blir trött av feber så kändes det lite konstigt att vår lilla kille inte orkade vara vaken mycket mer än fyra timmar och då inte gjorde annat än satt i soffan och kollade på Dora. När han hade tredagarsfebern så var han piggar med högre feber så vi blev lite oroliga och Petra ringde 1177 (Elliott hade dessutom ramlat dagen innan, två trappsteg med huvudet före så vi var lite rädda att det hade något med saken att göra). Han som svarade på 1177 gjorde inte direkt oss lugnare utan snarare tvärt om, han sa att barn som var under två år alltid skulle undersökas av läkare om de haft feber i mer än ett dygn utan andra symtom (vilket vi aldrig har hört förut) han hade inte heller koll på öppettider för närakuten och närmsta barnakuten utan sa helt fel till oss. När vi åkte in till barnakuten (närakuten var stängd) så tyckte läkaren att vi åkt in i onödan även om det nu visade sig att han hade medelhög snabbsänka och hon var inte alls imponerad av 1177 och än mindre det råd vi hade fått. Vi fick komma tillbaks dagen efter för att lämna in ett urinprov och ta ny snabbsänka, som hade stigit ganska mycket utan att de hittade vad som var fel så vi fick åka hem och komma tillbaks dagen efter för att ta snabbsänkan igen och då var den densamma som dagen innan. Läkaren såg då vita prickar i halsen och testade för streptokocker och sen för körtelfeber, vilket det inte var, så han har förmodligen haft ett virus som heter adenovirus och som inte är så kul första gången man får det. Jag tycker det är extremt jobbigt när han blir så dålig och är alltid rädd att det ska vara något farligt vilket jag tror ligger kvar delvis från när han låg på neonatalen och det faktiskt var värre än vad de trodde från början men sen visade sig inte vara så farligt. Sen har vi ju faktiskt förlorat ett barn och det kommer ju alltid att följa med en. I måndags mådde han i alla fall bättre så då var vi hos Petras föräldrar lite och igår fick Elliott också vara hemma för det kändes som att han behövde vila lite mer och inte springa runt på förskolan och busa hela dagen.

Det är lite jobbigt att ha oro för sin levande son samtidigt som oron för det ofödda barnet i magen växer. Jag tror ibland att den ena oron göder den andra så det ibland nästan blir ohållbart. Lägg till lite graviditetshormoner till det så kan ni ju tänka er att det inte alltid är så kul.

Det är drygt sex veckor kvar till igångsättning och på ett sätt känns det nära men eftersom att oron ökar, vissa dagar ganska lavinartat,  så känns det även väldigt långt bort. Jag tycker även att det är lite jobbigt att vi inte får träffa samma läkare varje gång vi ska till specialistmödravården utan ibland får träffa helt nya läkare. Det bästa skulle ju varit om vi kunde ha haft samma läkare som graviditeten med Elliott men hon är ju föräldraledig så det blir ju då jättesvårt. Jag hoppas att de sista veckorna inte blir allt för jobbiga och att vi inte behöver sitta på obstretiskamottagningen allt för mycket (dit vi åker om jag blir orolig på dagtid).

Allt börjar bli så verkligt

Det har blivit jobbigare nu, jag märkte det väldigt tydligt idag. Jag lämnade Elliott på förskolan och så kom Elliotts bästis (ja han har en sån) och det var hennes pappa som lämnade henne. En av Elliotts fröknar frågade då om det blivit någon bebis ännu (jag visste att de skulle ha tillökning för sånt är ju lite svårt att dölja). Jag kände då hur jobbigt det blev när de pratade om det. Att hon var beräknad till på fredag. Varför det blir så här vet jag verkligen inte för det var ju som sagt ingen överraskning för mig att hon var gravid och jag anade att hon var lite längre gången än mig men ändå så tyckte jag det var så jobbigt att jag bara ville gå ut där ifrån direkt och ställa mig och gråta. Petra tycker tydligen likadant så är inte ensam i det heller (hon kanske inte känner att hon vill ställa sig och gråta men hon tycker det är jobbigt). Tänkte först att det kanske var för att de skulle få barn innan oss och att jag därför tycker det är jobbigt men jag tror inte att det är så. Jag tror att det mest bara är jobbigt. De flesta tar föregivet att det ska gå bra och jag kanske är lite avundsjuk på den naiviteten men samtidigt så kan jag ju inte veta vad de tänker eller vad de har varit med om tidigare i livet. Det är ju inte så att man kanske berättar för alla vad man varit med om, eller sin rädsla.

Vi har beställt en ny barnvagn, en syskonvagn och vi har plockat fram de minsta storlekarna i klädväg för att se vad vi har. Självklart gör allt detta att det känns verkligare. Vi har även köpt lite mer kläder i storlek 50 för vi hade inte så mycket i den storleken och Elliott hade ju storlek 50 i över en månad. Vi hoppas att vi slipper neo denna gång och får komma hem med ett friskt levande barn bara några dagar efter att det har fötts och då kommer vi behöva lite mer kläder. På något sätt kom allt mycket närmre då och det känns inte alls som det bara är drygt sju veckor kvar till igångsättning. Även om det också är nära. Tiden går ju ganska fort när man har barn. Den här graviditeten har rusat fram om man jämför med den med Elliott.

Första oros-besöket på obstretiska

Sitter på obstretiskamottagningen och väntar på att få träffa läkare. De har just tagit en lång CTG-kurva som såg bra ut. Tyvärr är vi långt ifrån de enda som är här idag och när vi var klara med CTGet så sa barnmorskan att vi skulle få vänta mellan en och två timmar på att få träffa läkare. Det brukar i och för sig ta tid när man är här men idag verkar det ta extra tid.

Jag var inte superorolig men jag hade börjat få lite ångest och tycker att den lilla hållt sig lite väl lugn där inne i magen så jag kände att jag inte kunde ignorera det. Minskade fosterrörelser ska man ju ta på allvar, jag om någon vet ju det. Jag kände mig på ett sätt löjlig men jag vet att jag måste ignorera det, barnet i magen måste gå före hur jag känner. Är jag orolig och känner att jag vill kolla upp hur bebisen där inne mår så måste jag gå på det hur löjlig jag än känner mig.