Månadsarkiv: mars 2014

En liten kille med seperationsångest

Vabruari blev nog nästan vabrumars för oss (not as fun wordplay). Den ena förkylningen har avlöst den andra och i slutet på förra veckan så hade nog Elliott tredagarsfebern. Han hade hög feber i nästan tre dygn och den försvann lika hastigt som den kom. Den ena förskoleläraren sa att de känt på hans panna och att han inte kändes varm men de tog tempen och på den stunden, från att de kände till att de tog tempen så hade han fått 39 graders feber och det rörde sig om typ en halvtimme. I lördagskväll när Elliott skulle sova hade han nästan 41 graders feber så vi gav honom en Alvedon och la honom. Klockan sex på söndagsmorgonen vaknade han pigg och ville gå och leka, febern var helt borta.

Förra veckan var dessutom jag sjuk (är det fotfarande även om det är bättre) så Petra jobbade hemma onsdag och torsdag så hon kunde lämna och hämta Elliott (torsdags fick hon ju hämta honom tidigare då han blev sjuk). Jag vet inte om det är allt detta eller om det är något annat men Elliott har blivit extremt klängig på Petra, jag fick inte ens ge honom russin när han var sjuk utan det var tvunget Petra som skulle göra det (han åt typ ingenting så han fick det han ville ha). När Petra gick till jobbet i morse så stod han och skrek vid grinden (ut till hallen) i säkert en halvtimme och jag försökte muta honom med lite allt möjligt sånt som han brukar gilla att göra. När jag lämnade honom på förskolan i dag så blev han jätteledsen och frågade även då efter mamma Petra (eller Pittra som han säger). Igår hade han tydligen varit ledsen i typ 20 minuter och sagt mamma (ingen specifik). Det känns så jobbigt när man vet att han är så och det är svårt att veta vad man ska göra och om det är något tillfälligt. Jag är lite rädd att det är för att jag är gravid och att han är orolig inför förändringen, kanske till och med orolig över att vi ska överge honom. Är det på grund av graviditeten så lär det ju inte bli bättre fören bebisen har kommit och Elliott inser att vi inte överger honom och han ser förändringen och ser att den kanske inte var så farlig.

En av pedagogerna på förskolan sa att barn under två kan vara väldigt känsliga när deras mamma är gravid och det kan ibland innebära väldiga problem om man har inskolning av det barnet just då. Ligger säkert något i det men vad kan jag göra åt det? Jag kan ju inte ha honom hemma för det. Dels tror jag inte att han skulle tycka det var så kul i längden och sen skulle jag nog faktiskt inte orka det då mina graviditeter har en tendens att vara ganska fysiskt jobbiga.

Det är svårt att veta när de är så små för även om Elliott är väldigt duktig på att prata så förstår de ju inte sånt och kan inte förklara hur/vad de känner. Jag hoppas bara att det inte är något annat. Det är mycket gnäll och trots du och då är det så svårt att veta om det även är något annat.

De jobbiga dagarna

Tre år. I morgon är det tre år sedan vi fick det fruktansvärda beskedet att vår lilla bebis som vi väntade på hade dött där inne i magen. På måndag är det tre år sedan han föddes. En tillsynes perfekt bebis. En bebis som förmodligen hade fått fira sin treåsdag nu om jag då vetat vad jag idag vet. Jag har slutat tänka på ”tänk om” för det kommer aldrig att förändra någonting. För det mesta tycker jag inte att jag bär skulden för det som hänt. Det betyder inte att jag inte önskar att jag åkt in när fosterrörelserna minskade. Jag litade blint på vården. Förmodligen hade man då sett att det var lite fostervatten och därför satt igång mig. Det är en indikation på att moderkakan inte jobbar som den borde och det var ju väldigt lite fostervatten när Noa föddes. När de skulle ta fostervattensprovet (som de tar när en bebis har dött i magen) så fanns det nästan ingenting kvar. Läkaren fick leta och det var precis att han fick ut den mängd som de behövde och det krävdes muskelstyrka.

När de nya rutinerna införs (ultraljud vid 41+0) så är det bland annat fostervattensmängden de kollar på. Ser inte allt bra ut så blir man igångsatt. Jag tycker det är jätteskönt att de börjar med dessa rutiner och hoppas resten av landet tar efter för det räddar bevisligen liv och jag tror att vi idag hade haft en liten treåring här hos oss om dessa rutiner fanns då, i februari för tre år sedan.

Att får ännu mer bekräftat att Noa förmodligen hade levt om jag(vi) åkt in när jag märkte att fosterrörelserna gick ner känns självklart väldigt jobbigt. Att få höra av en läkare att de hade satt igång mig om de sett att fostervattennivån var låg känns jobbigt. Men jag vill veta.  Att jag inte har tänkt på det där med fostervattnet fören nu känns lite underligt men kanske var jag inte redo att tänka på det fören nu. Vår läkare från tidigare sa inte så mycket om fostervattnet och kanske för att hon inte tyckte det var viktigt. Viket det inte var för det fanns ju inget som kunde göras och hon visste ju att vid kommande graviditeter så har man en annan koll. Hon hade förmodligen svarat ärligt om vi frågat rakt ut och det är det viktigaste.

När vi var sist hos specialistmödravården så berättade vi för läkaren vad vår första barnmorska sagt och man såg verkligen på läkaren att hon tyckte det var helt otroligt. Den barnmorskan frågade rakt ut (vid flera tillfällen) om jag märkt av minskade fosterrörelser och hon sa flera gånger att det ska minska på slutet. Jag har inget ont om henne för det var ju så de lärt sig och det var ju den informationen som fanns överallt då. Skulle jag höra samma sak nu så skulle jag däremot reagera ordentligt för man borde som barnmorska vid det här laget veta så mycket bättre. Men det finns väl de som är envisa och tycker att de har ”bevis” för att det är så och därför fortfarande sprider falsk information. Det är säkerligen fortfarande bebisar som dör i magen på grund av den felaktiga information och det gör mig så förbannad. Är ett liv i magen, ett liv som med största sannolikhet skulle klara sig utanför magen, mindre värt än något annat liv? Ibland verkar det som att folk tycker det och det är för mig helt obegripligt. Tolka inte detta som att jag är abortmotståndare för det är två helt olika saker och inget som ska blandas ihop (vilket det ofta görs av just abortmotståndare).

Känns som att detta inlägg blev något annat än vad som var meningen men det är så mycket tankar runt den här tiden. Det börjar på ett sätt redan i februari, hade Noa kommit på tid så hade han ju varit ett februaribarn. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra på Noas födelsedag, jag vill göra något för att hedra honom men jag vet inte vad. I år verkar det blir så varmt som det var när Noa föddes så kanske jag kan göra något litet blomsterarrangemang och ställa ut. Ta fram lite lyktor och tända. Jag skriver jag för Petra jobbar och jag känner att jag vill göra något litet extra den dagen. Vi har ju ingen grav men en liten hörna som är meningen att det ska vara för honom. Den hörnan är väl inte vad jag hade tänkt och det kanske börjar bli dags att göra en ansträngning för att få den till någonting som jag/vi vill ha. Men ingen av oss är några trädgårdsmästare direkt så det är svåt

Nu måste jag sluta för jag har Noas underbara lillebror här hemma och han tycker jag är tråkig nu…