RUL-ångest

Imorgon är det dags för det tredje ultraljudet, rutinultraljudet, och jag har ångest. Inte jättefarlig ångest ännu men jag vet ju hur det kommer att vara i morgon. Jag tror nog att det ska se bra ut men man kan ju aldrig veta, lite kunde ju läkaren se redan när vi gjorde förra ultraljudet men dels kunde man inte se så mycket då och sen kollade ju hon inte alls så särskilt noga. Vi var ju mest där för att se att den lilla mådde bra. Det var jobbigt även då men nu kommer det att vara ännu jobbigare och den koncentrerande tystnaden som vissa barnmorskor har är extremt jobbig. Det är ju mycket de ska kolla på och det tar ju tid och det är bättre att de koncentrerar sig på det än sitter och säger hur det ser ut om det är så de sköter sitt jobb bäst. Det gör det dock inte mindre jobbigt. Hon som gjorde RUL på Noa hon var jättebra, hon berättade allt hon såg (och inte såg) så man fick också en inblick i vad de kollar på (vilket är typ allt som går och som kan vara viktigt). Jag vet ju att de kommer att fråga om vi vill veta kön och det känns så ”banalt” (i brist på ett bättre ord) när jag bara vill veta om fostret mår bra.

Vi kommer förövrigt inte att ta reda på könet i morgon, kanske senare men inte i morgon. Det blir ju fler ultraljud och alla kommer att vara lite jobbiga (tror jag). Nu ser jag till det som ska ske i morgon och håller tummarna för att det ska se bra ut så ångesten och oron kan lägga sig igen. Jag har varit väldigt lugn större delen av graviditeten hittills jag vet inte om hjärnan är så smart funtad eller om det är så att jag känner att jag inte har så mycket att oroa mig för denna gång (hoppas på det sistnämnda). Kan i och för sig tänka mig att hjärnan försvarar sig(mig) från det helvetet som jag upplevde hela förra graviditeten, hoppas hjärnan lyckas med det fortsättningsvis också. Jag har självklart haft dagar som varit jobbiga och jag räknar väl med att dessa dagar blir fler men överlag så har jag varit ganska lugn vilket är konstigt (för jag är inte sån) men skönt.

2 reaktioner på ”RUL-ångest

  1. På fredag är det fyra veckor sedan vår son föddes. Det var på morgonen dagen innan som jag vaknade med panik i kroppen. Förstod direkt att det var ngt med bebis och jag gjorde allt fpr att få ett livstecken, utan resultat. Men han hade ju rört sig innan jag somnade. Vi åkte till förlossningen och där fick vi chockbeskedet. Dagen efter då han föddes gick jag in i vecka 38. Nu sitter jag här och bara längtar efter ett syskon, ett levande barn och samtidigt skriker kroppen av saknad och smärta. Hur ska man hitta tillbaka till ett rikt liv igen.. Samtidigt är jag redan sjukligt rädd för nästa graviditet. Trots att det redan nu ska stå inskrivet i min journal om flera ultraljud, prover och koller. Allt ska vara klart för en tryggare graviditet. Hur det nu ska kunna bli tryggare är ju svårt att förstå för egen del.. Det jag ville skriva är att det är skönt att läsa din blogg. Du skriver det man själv känner och det är skönt att läsa fastän man önskar att ingen skulle behöva skriva om ngt sådanthär och att ingen skulle behöva känna igen sig. Det är också skönt att läsa om att Noa fått bli storebror.. för det är ju det jag önskar vår son. Tack flr allt du skrivit, det hjälper mig.

    1. Camilla jag beklagar så att ni också förlorade er lilla son samtidigt vill jag säga grattis till er prins. Jag kommer så väl ihåg den tiden du är i nu även om det samtidigt är som ett töcken. Men varje gång man läser eller hör om någon som precis förlorat sitt barn så tas man tillbaks till den stunden själv, både på ont och gott. Det är på något sätt skönt att bli påmind men samtidigt gör det ju så fruktansvärt ont.
      Jag kommer så väl ihåg hur det kändes och hur jag undrade hur jag någonsin skulle ta mig ur det där svarta hålet som man hamnade i. På något sätt gick det, man går upp varje morgon och överlever ytterligare en dag och helt plötsligt så mår man lite bättre.
      Jag kommer så väl ihåg hur kroppen skrek efter den där lilla människan som bara ”försvann” som inte fick vara nära och som man hade börjat skapa ett liv för. Jag hoppas att ni inom sinom tid får uppleva det med ett litet syskon.
      En kommande graviditet kommer förmodligen att både vara lättare och svårare än vad ni nu tror men det är ju så det måste vara, tyvärr. Vår kurator sa en bra sak, som jag tar med mig även i denna graviditet, och det är att försöka se en liten bit i taget. Det fungerar inte alltid men ibland så är det lättare att tänka på nästa steg, vad det nu än kan vara. För dig är det kanske just nu att avslagen ska sluta och att mensen ska komma igång.
      Jag hoppas att du/ni har stöd av varandra och att ni har fått komma till en bra kurator. Jag kan inte hjälpa er med att komma ur det svarta hålet men jag hoppas att ni snart kan finna en gnutta glädje i vardagen igen.
      Kram

Kommentarer inaktiverade.