Rädd för missfall

Jag trodde det skulle vara lättare denna graviditet att jag skulle vara mindre rädd för missfall och att jag kanske kunde vara lugn och ”koppla bort” graviditeten lite fram tills första ultraljudet i alla fall. Men så är det inte. Även om ett avgrundssvart hål inte öppnar sig om jag skulle få missfall denna gång så skulle det självklart vara jobbigt. Att inbilla sig att man inte ska tänka på en graviditet som man så gärna vill ha är ju bara korkat. Självklart betraktar jag det inte som en bebis ännu men det är ju på väg att bli en och jag har redan börjat tänka på hur det blir när den kommer. Hur länge jag ska gå i graviditeten och när den är beräknad. Om man räknar på sista mensens första dag (och på ägglossningen) så är beräknatdagen den 23:e juni, fem dagar (och två år) senare än Elliott.

När vi gjorde försöket så kände jag ganska tidigt graviditetssymtom och testade också mycket tidigare än vad jag gjort i tidigare graviditeter och det var mest för att jag skulle sluta inbilla mig för jag var säker på att det inte skulle visa något. Hade ett gammalt test som låg sedan innan Elliott blev till. Inte så smart att ta det då de kan visa falskt positivt just för att de är gamla. Tog därför det nya som vi fick med oss hem morgonen efter (för en vecka sedan) och det var också svagt men ändå tydligt positivt. Beställde sedan två test och tog ett nytt på onsdagen (två dagar innan testdag) och det var ett så tydligt + att det inte längre var någon tvekan om saken. Tog nästan en vecka att inse att jag är gravid och i och med det började även oron för missfall. Så fort jag inte mår illa så är jag orolig, igår hade jag jätteömma bröst och ändå var jag orolig för att jag inte mådde illa. Med Noa mådde jag ju så extremt illa sen var det bättre med Elliott men jag mådde ändå illa. Jag mår illa nu med men än så länge är det väldigt hanterbart och därför blir jag orolig. Det kan ju faktiskt vara så att illamåendet är mindre för kroppen haft två graviditeter på sig att lära sig hantera hormonet (som gör att man mår illa) och därför är illamåendet inte lika jobbigt just nu. Sen så är jag faktiskt bara i vecka fem nu och det är ju fram till vecka tolv som illamåendet brukar vara som värst.

Vi ska på inskrivning på MVC redan nästa vecka och det är för att jag ska äta Trombyl, precis som i förra graviditeten, och vår läkare är (hoppas jag) föräldraledig och jag därför måste få sånt utskrivet av annan läkare. Jag hade även extremt dåligt sköldkörtelvärde förra gången jag skrev in mig och då var jag i vecka tio så det skadar nog inte att kolla det redan nu. Jag hade gärna väntat med inskrivning tills efter ultraljudet på fertilitetsenheten  men det är först i vecka nio så då känns det bättre att gå till MVC redan nu och ha en plan.
Förra gången började jag äta Trombyl först i vecka 11 och det är väl där någonstans som jag förmodligen kommer att börja med det även denna gång för det är ju när moderkakan bildas som jag kan behöva ta Trombylen eftersom att man hittade små proppar i moderkakan efter att Noa hade fötts. Den efter Elliott hade fötts missade de nog att kolla, bad om det men det missades nog ändå. Hade ju varit skönt att veta om den såg bra ut så vi visste att Trombylen hade hjälpt fullt ut. Förmodligen berodde propparna med Noa på att jag gick över tiden och inte någon annan anledning.

När vi ska på inskrivning så ska vi inte träffa barnmorskan från förra gången och det känns lite jobbigt för hon var så bra och vi träffade någon där som var lite snäsig och som dessutom hade radion på när hon hade besök (inte musikradio utan nån där de satt och pratade finska) kändes inte okej. Vår barnmorska är tydligen borta tills efter årsskiftet så vi ska byta till henne då hade vi tänkt. Jag hoppas att vi i övrigt får lika bra bemötande och samma hjälp som vi fick sist. Jag hoppas att vi inte kommer behöva lite många ultraljud utan att det blir lite lättare senare i graviditeten, när största missfallsrisken lagt sig. Jag skulle vilja göra ett ultraljud till innan jul men jag hoppas att det räcker. Kommer inte ihåg hur många det blev innan jul sist men det var minst tre, kan ha varit fyra.

Nu hoppas jag bara att vi den 14:e november får se ett levande och välmående embryo. Ska försöka ta ett steg i taget men det är ofta lättare sagt än gjort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *