Fler syskon?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har vi planer på att ganska snart börja med syskonförsök och det har känts bra, eller i alla fall för det mesta. Det har känts lite som att det tar vi i höst och det är lång tid kvar. Men nu är vi här och jag känner mig mindre redo än någonsin. Jag vet inte vad det är, om det helt enkelt är att det är tidigt eller om det är rädslan inför en ny graviditet och allt vad det innebär. Tidigare har jag saknat lite att vara gravid nu ser jag  bara på det med stor skräck. Jag låg och tänkte på det i går när jag skulle sova, kände på magen och kommer ihåg alla gånger man skräckslaget puttat på magen och bara hoppats på att den lille där inne skulle röra sig på en gång så man visste att den levde. Jag tänker på panikångesten som kom så många gånger och som det inte alltid gick att få stopp på hur rationellt man än tänkte eller hur mycket det än rörde sig i magen. Orkar jag gå igenom det igen? Alla jag har pratat med (då bara professionella) har sagt att nästa graviditet blir mycket lättare, men tänk om det inte blir så, tänk om det blir nio månader till av ångest och TV-spel och studier som aldrig blir klara. Självklar så har man ju mycket att stå i när man har en ettåring. Framförallt när man har en ettåring med ett ordentligt temperament och vilja (undrar vart han har fått det ifrån…). Tänk om jag mår skit nästan ett år efter även den kommande graviditeten. Tänk om vi hamnar på Neo igen. Det är så många tankar och få av dem är just nu positiva.

Jag känner på något sätt att vi ska vara nöjda med det vi har, vi har ju världens finaste lilla lintott borde inte det räcka? Vi fick vårt efterlängtade barn och vi har en underbart fin ängel som vi saknar varje dag. Jag har alltid sett mig själv som flerbarnsförälder (fler levande barn) och för mig är det nästan en självklarhet att i alla fall försöka få ett till barn. Men tänk om det inte går bra eller om vi inte lyckas få till det alls, hur ska vi orka med det? Kanske blir det massa tid som går åt att bearbeta ännu mer sorg.

Inte ens inför att vi skulle börja med insemination när Noa blev till kände jag en sådan nervositet inför att skaffa barn. Men det var så klart annat, det var en sån självklarhet. När Noa sedan föddes död så fanns det bara ett alternativ och det var att försöka få ett syskon och det så snabbt det bara gick. Men nu, vi har ett (levande) barn och är det rätt tidpunkt för ett barn till? Blir det någonsin rätt tidpunkt?

Vi har pratat om att skaffa fler barn ganska snabbt för att orka med en till graviditet psykiskt för om man väntar för länge så kanske man inte alls kommer att orka med det, men är det verkligen så? Kan det inte bli lättare av väntan?

Dum som jag är så har jag ”råkat” söka på gravid igen och hur långt det ska vara mellan syskon och då hittar jag självklart att man ska låta kroppen vila gärna två år och sånt. Men borde inte kroppen vara redo om jag fick mens redan tre månader efter att Elliott fötts trotts att jag ammade, troligtvis har jag även haft ägglossning sedan dess också (mensen har varit jämn och regelbunden och väldigt normal). Jag är också rädd att Elliott inte ska få all den tid han förtjänar, men den rädslan kommer väl alltid att finnas där när man än får barn? Tänk om spädbarnstiden blir lika jobbig med nästa barn som den blev med Elliott hur ska vi då ha tiden och orken att ta hand om Elliott då också?

Hade vi inte behövt hjälp för att bli gravida hade vi nog bara ”kört” nu och sen hade det blivit när det hade blivit men nu är det inte så. Nu måste vi planera och bestämma (och lägga undan pengar) för att kunna skaffa oss fler barn. Det i sig medför kanske mer tankar och ett konkretare beslut. Vi kan ju inte bara ”se vad som händer” utan vill vi har fler barn så måste vi få tag på spermier…

Förmodligen tänker jag bara för mycket och eftersom att typ ingen följer min blogg så får jag förmodligen inte så mycket respons på mina funderingar… Jag klagar inte över det utan konstaterar det snarare men ibland hade det varit skönt om man hade några som följde bloggen och kunde ge en konkret feedback…

3 reaktioner på ”Fler syskon?

  1. Jag kollar din blogg ibland. Dina ord var till stor hjälp efter att vi förlorade vår dotter förra året och sedan dess har jag fortsatt läsa när du skrivit. Jag tror ingen annan än ni kan svara på om ni har ork till det som kan vara slitsamt kring graviditet/bebis, inte minst oron som kan skapas. I det tidigare inlägget tycker jag att du uttrycker någon form av längtan. Men i detta inlägg får jag en känsla av oro/rädsla inför framtiden. Ingen kan veta hur den blir. Jag tycker du ska känna efter och lägga grubblet på hyllan ett litet tag. Kanske behöver ni bara bestämma er och göra en plan. Det har iaf hjälpt oss under inseminationsprocessen. Där kan man ju planera in annat skoj också som får hjärnan och hjärtat att vila från bebistankar/drömmar. Ta hand om varandra! /SoL

    1. Trevligt att se att någon faktiskt fortfarande läser min blogg ibland och skönt att den även hjälpt dig lite. Tog till mig lite av det du skrev och sen pratade jag och Petra lite mer ingående om det så det känns lite bättre.
      Sen är det lite typiskt mig att överanalysera allt också och det är väl det som är problemet. Tror jag behövde tänka igenom allt lite, allt som har hänt med Elliott. Det som hände Noa var ändå ganska bearbetat och genompratat medan det som hände med Elliott har legat utan att vi pratat så mycket om det. Han är ju här och mår bra. Kanske behöver jag prata med någon om tiden efter födseln inför att ett eventuellt till syskon kommer men då tar jag det då – om jag känner behovet.
      Vår kurator sa alltid att man ska ta saker lite i taget. Se till vart i processen man är i nu och inte tänka på hela graviditeten och tiden efter, allt på en och samma gång, och det försöker jag tänka på. Nu ska vi först börja med inseminationen och bli gravida.
      Hur har det gått för er med syskon/syskonförsök?

  2. Det där som kuratorn sa om att ta en sak i taget gillar jag. Det har varit en långdragen process att försöka bli gravida igen, men nu är vi en bit på väg iaf. Maila om du vill prata mer vettja. Kram

Kommentarer inaktiverade.