Förskolestart, lära sig gå och fler syskon

Snart blir Elliott ett år och tre månader, ganska precis lika gammal som Noa borde ha varit när Elliott kom. Det känns konstigt, overkligt, eller jag vet inte riktigt vad. Tiden går så hiskligt fort, det kändes som en evighet emellan att Noa föddes och att Elliott kom men nu har det gått lika lång tid till och nu känns det som att tiden bara springer iväg. Det är konstigt.

På tisdag ska vår lilla kille börja förskolan. Det konstiga är att jag är ganska lugn över det, än så länge, och det är konstigt. Jag har inte alls samma ångest över saker längre, inte ens som jag hade innan Noa föddes. Vi har varit utomlands en vecka och jag brukar alltid tycka att det är skitjobbigt innan man ska åka iväg men inte den här gången. Jag sov lite dåligt på natten innan men inget mer än så. När vi skulle boka resan var det lite ångest men så fort den var bokad och betald (vilket skedde samtidigt) så kändes det bara bra. Kanske har jag blivit en lite ”stabilare” människa efter det med Noa. Eller kanske inte, mitt humör är sig fortfarande inte likt och det är jobbigt både för mig och för Petra. Förmodligen även för Elliott då han har en tendens att provocera en till förbannelse i bland (och han är inte ens 15 månader ännu). Åter till ämnet, Elliott börjar förskola och det känns faktiskt lite skönt, missförstå mig inte, jag har gärna Elliott hemma jämt men det ska blir skönt att få göra något annat också. Han kommer inte vara där några jättelånga dagar. Första terminen ska jag plugga 75% på distans så tanken är att han ska vara max sex timmar per dag på förskolan och jag tror det är ganska lagom. Hinner han sova och äta där också så får han frukost och middag hemma, perfekt. Jag tror, och hoppas, att vår lilla skrutt kommer att trivas som fisken i vatten på förskolan. Han tycker det är jättekul med andra barn och han är nog ganska social om än lite blyg till en början (precis som sin mamma).

Jag hade hoppats att Elliott skulle lära sig gå innan han började förskolan men det verkar inte riktigt så, jag tog för givet att han skulle gå runt sin ettårsdag, typ, men icke. Det känns tråkigt, jag vill ju väldigt gärna vara där när han börjar gå. Han har tagit något steg här och där helt medvetet men det är bara ett steg. Sen har han råkat gå ibland när han går mellan möbler och det klarar han ju galant men han vill/vågar inte gå annars. För att vara helt ärlig så tycker jag faktiskt att det känns lite jobbigt att han inte går ännu, inte bara för att det skulle vara mer praktiskt utan för att de allra flesta går när det är i den ålder som Elliott är. Han är jätteduktig på massa annat så man ska väl inte klaga och han är väl fullt upptagen med att lära sig en massa nytt hela tiden. Att gå känns dock som någon slags måttstock som alla småbarnsföräldrar går efter, som att deras barn är världens smartaste för att det kunde gå när det var åtta månader. Elliott kan säga åtta/nio ord, inte helt rätt uttal men så pass så vi förstår dem. Han sätter även ihop ord: titta och dä (där) eller titta och babba (är en figur i babblarna), han sa till och med ”mamma titta babba” här om dagen. Men jag vill ändå så gärna att han ska börja gå…

Det ska bli skönt att få plugga lite igen, komma tillbaka till det jag gjorde innan och förhoppningsvis bli klar med mina studier. Jag har till och med blivit kontaktad av en potentiell arbetsgivare och tanken är väl att jag ska träffa dem för ett inledande samtal. Jag har inte så mycket hopp inför det samtalet utan tar det lite som övning inför framtiden, men vem vet kanske kan det blir något. Problemet är att jag inte riktigt vet vart mina kunskaper ligger längre, jag gör de uppgifterna som ska göras i mina distanskurser men jag vet inte riktigt hur bra jag är. Det var så länge sedan jag höll på på ”riktigt”. Hur ska jag då kunna sitta och säga hur bra jag är till någon som kanske vill anställa mig? Jag har själv knappt varit på en anställningsintervju tidigare, de jobb jag har fått har jag fått mer på grund av kontakter än egna meriter och för att vara ärlig så är det inte direkt några höga meriter som krävs för de jobb jag har haft. Jag jobbade dock som personalchef (typ) ett tag och anställde folk så jag har hållit i en del intervjuer men det är ju inte samma sak. Senaste gången jag var på en anställningsintervju var typ 2002 och då var det meste en formalitet för att de skulle se att jag inte var helt dum i huvudet typ.

Jag har börjat bli riktigt sugen på fler barn nu, jag till och med vill vara gravid (hur galet det nu än låter). Vi har pratat om att börja med syskonförsök ganska snart men det har mer varit för att vi ska ”våga” och kanske inte riktig för att vi vill det just nu. Men jag börjar verkligen känna mer och mer att det lutar åt att jag vill mer än att det är ”praktiskt” just nu. Vi har diskuterat fram och tillbaka om man vill ha barn tätt eller inte, finns ju för och nackdelar med båda. Största nackdelen som jag ser det är att när ett syskon kommit (levande får vi hoppas) så ska vi nog inte ha fler barn och det är sista gången vi får vara med om allt från början. Utöver det så är det nog nästan bara positivt jag kan se med att ha barn hyfsat tätt. Det jag kan tycka är lite jobbigt är att Elliott kanske inte får så mycket tid han är van vid och att syskonet kanske får mer uppmärksamhet, men så kan det ju blir när ett syskon än kommer. Är man medveten om den problematiken så kanske den är lättare att ta i tur med och man kanske anstränger sig mer för att hitta tid för bara honom.