Snart två år och det gör så ont

Snart borde Noa ha fått bli två år och livet är så tungt just nu, jag saknar honom så enormt mycket och jag tycker det är så orättvist att han inte fick stanna här med oss. Jag har varit så trött de senaste dagarna, mer trött än jag varit tidigare (för självklart blir man trött av att ha ett spädbarn). Jag har inte riktigt insett varför men igår så gjorde jag det, det var en artikel i Vi föräldrar om en familj som fått ett antal missfall, ett dödfött barn och gjort en sen abort och jag klarade inte av att läsa klart artikeln. Sådana artiklar är alltid jobbiga men igår gick det bara inte. På kvällen var det en reklam för hjärtfonen (eller vad de heter) där en bebis opererades och jag har sett reklamen förut utan några större problem men igår vill jag bara gå och lägga mig och storgråta. Så jag insåg att det måste vara lite extra känsligt nu för att det är så nära Noas tvåårsdag. Jag känner verkligen den där känslan komma tillbaka, den som jag inte känns så mycket efter att Elliott föddes, den är svår att förklara. Kanske andra vet som fått syskon efter att de fött ett dött barn. Saknaden efter Noa har ju aldrig försvunnit och sorgen finns ju också där men kanske man kan säga att den blivit mer intensiv igen, jag vet inte vad det är riktigt.

Jag hoppas att det blir som förra året, då var det ju sjukt jobbigt hela början av förra året fram tills Noas födelsedag och sen släppte det så väldigt mycket efter det, det var som att jag tog ett stort steg framåt i sorgen och även i graviditeten.

Oron över att någon ska hända med Elliott kommer och går, jag är väl för det mesta orolig som de flesta föräldrar är men ibland så kommer den där extrema oron över mig. Som att det här inte är på riktigt, som att Elliott inte är våran. Många tankar som är svåra att sätta ord på. Den enorma oron har kommit mer nu och jag tror att den kommer mer när Noa är mer ”närvarande”, när jag tänker på honom mer och undrar hur det skulle vara att ha två små söner här. Nu när man börjat känna Elliott mer så undrar jag även mer över hur Noa hade varit, inte bara på hur det skulle vara att ha en tvååring här utan verkligen hur han skulle ha varit (jag har så klart tänkt på det också men innan har jag inte vetat hur det är att faktiskt ha ett levande barn, hur det är att se dem utvecklas). När de börjar närma sig två så kan de ju även så mycket mer, förstår så mycket mer och det gör väl även att man undrar hur han skulle ha varit nu.

Elliott har börjat sova på mage och det är lite jobbigt, har börjat acceptera det nu, han är ju ändå drygt åtta månader, men jag tycker ändå det är jobbigt. Vi använder fortfarande andningslarm, ett sånt man sätter i blöjan, och det känns ju kanske inte jätte bra att han då lägger sig på larmet. Är vi inte är i samma rum (vilket vi inte är när han somnat på kvällen) är jag tveksam till om vi skulle höra det. Elliott sover ju dessutom i vår säng så att skaffa något annat larm är uteslutet sen kanske det även kan kännas lite överdrivet när han är så gammal som han är. Egentligen tror jag att vi borde sluta med larmet helt men det är svårt, av någon anledning är jag mer orolig på natten än på dagen och därför så har vi det kvar fortfarande. Jag vet inte heller hur villig Petra skulle vara till att vi slutar med det, hon har inte sagt något om det. Jag tror vi kör på larmet ett tag till, han verkar ju inte ”lida” av att ha det på magen då borde han ju inte lägga sig på den och för oss lindrar det väl oron lite på nätterna och det är väl bra?!

Elliott har för övrigt lärt sig att sätta sig upp vilket är jätte kul, det är dock jobbigt när man ska försöka få honom att sova och han inte riktigt ”vill” för då sätter han sig bara upp.

2 reaktioner på ”Snart två år och det gör så ont

  1. Snart två år här med. Oavsett syskon eller ej så tror jag absolut vi blir påverkade när födelse- och dödsdagen börjar närma sig. Försök att tillåt dig de känslor du har, gråt om du behöver det och låt bli att läsa artiklar och se saker på tv som påminner och är jobbiga. Låt din sorg få vara där den är, spä inte på den, ta inte bort den!

    Stor kram från mig

    1. Självklart är det så, tiden går ju lika långsamt/snabbt för oss båda även om en av oss har haft turen att få ett levande syskon. Sorgen har ju bearbetats under två år både när det gäller för dig och för mig och självklart så har vi båda kommit en bit på vägen. Årsdagar kommer nog att vara jobbiga en lång tid framöver och jag tycker att det ska få vara så också, ju mer livet rullar på desto mindre utrymme får våra små änglar och jag vill att jag en dag per år ska kunna fira mitt förstfödda barn och sörja att han inte fick stanna här hos mig.
      Det jag menar lite med inlägget är väl att jag tror att jag skulle mått så mycket sämre än vad jag gör idag om jag inte fått Elliott och sen ser jag det nog lite som innan jag blev gravid med Elliott men då hade det ju bara gått sju månader (när jag fick reda på att jag var gravid) och det är klart att jag var i ett annat stadie i sorgen.
      Det kan ibland vara väldigt svårt att ta sig tiden att sörja, att få gråta. När jag har Elliott att ta hand om så känns det som att det inte finns tid för något annat och jag vet inte varför det känns så svårt att gråta när jag är med honom, kanske för att jag inte vill att han ska bli nån ”snuttefilt” som jag gråter vid. Jag tycker det är viktigt att man visar alla känslor för sina barn men jag är nog lite rädd att om jag börjar gråta så kan jag inte sluta. Kanske är det bara ursäkter för att jag inte orkar känna sorgen, den där stora svarta sorgen som tar så stor plats när den kommer.
      Jag gråter dock lite då och då, lite framför datorn, lite när jag surfar på mobilen och lite när jag ligger och ska sova men inte kan somna och tankarna far iväg till min lilla älskade ängel.

      Jag brukar läsa din blogg i mobilen ibland. Jag hoppas så att ni också ska få ett litet syskon snart!

      Stor kram du fina Anne!

Kommentarer inaktiverade.