Som ett annat liv

Var nyss inne på Noas minnessida, jag har den som favorit i mobilen, det är så sällan jag är inne där nu för tiden. Inte för att jag inte saknar Noa eller vill bli påmind om honom utan bara för att det är så. Vi har foton på Noa lite överallt i huset, i vardagsrummet, vid sängen och över datorn så jag försöker inte glömma honom. Men när jag tittar på bilderna, när jag tittar ordentligt, så känns det så overkligt, det känns som ett annat liv. Det var så mycket sorg då och så mycket kärlek – en kärlek som var så djup. Självklart finns den kärleken fortfarande kvar men när man är i sorgen så blir kärleken så viktig, hur hade jag klarat mig utan den?

Elliott tar så stor plats i våra liv nu och det är självklart bara av godo men livet är så annorlunda när man har ett levande barn. Att tänka på hur livet var förut känns så tungt, det var så mycket sorg, så mycket förtvivlan och så mycket ångest. Samtidigt så pratar jag gärna om Noa och jag vill verkligen inte glömma honom, jag vill att han ska vara en del av våra liv, att han ska få plats även i vardagen. Jag vill bara kunna tänka på honom och ”minnas” honom utan att det gör ont, jag vill att Noa ska kunna vara en del av glädjen och inte bara en del av sorgen. Eller det kanske är fel att uttrycka sig så för han är en del av glädjen och kanske måste han även vara en del av sorgen för att minnet av honom ska kunna finnas kvar…

Nu har min yngsta prins vaknat och vi ska ”leka” lite. Tänk att han blir sex månader om bara några dagar, det är helt otroligt vad tiden går fort. Igår var vi på besök hos en annan bebis som är några månader äldre och Elliott satt så fint och lekte och beundrade den andra bebisens leksaker. Elliott var nog även lite avis på hur bra den andra bebisen förflyttade sig men det kommer nog snart det också. Just nu tar sig Elliott mer runt i cirklar och bakåt än framåt… När han sitter så lägger vi fortfarande lite kuddar bakom honom då det fortfarande händer att han ramlar bakåt och han blir så väldigt arg på oss när han gör sig illa och även om jag tror att det är bra att han vänjer sig att man gör sig illa i bland så känns det snällare att lägga lite kuddar bakom honom ett tag till…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *